alkohol

neurokan (johannesört) finns receptfritt på apoteket och fungerar om man inte har allvarliga psykiska problem

När jag var inlagd på bup (det var 2008) så hade dom kontakt med föräldrar men det jag sa till dem hade dom tystnadsplikt om såvida jag inte har gett dem mitt medgivande. Anti-depressiva tror jag nog inte man får bara sådär utan vidare heller. Men jag är ju ingen legitemerad läkare/psykolog så man kan ju såklart inte vara 100% säker på att det är just så. Sen beroende på vad man har fått (Sertralin i mitt fall) så syns det om man tex uppsöker sjukvård eller tandläkare. Trots att det har gått över 3 år sedan jag var friskförklarad från psyk och inte behövde äta Sertralin någe mer så står det "har tidigare gått på anti-depressiva läkemedel" på tandläkarens dataskärm varje gång jag är där. Det känns lite awkward...

Flygaren:

Och en massa saker från förr kom tillbaka när jag pratade med en kurator, så som ni förstår vill jag INTE prata med någon kärringjävel på BUP utan bara ha lyckopiller. Så någon som vet?

Att ta antidepressiva är en behandling som ska och bör följas upp tillsammans med samtal där man stämmer av hur de fungerar eller inte. Därför är det högst otroligt att du ska få antidepp utan att behöva ha terapi samtidigt också. Det förekommer kanske, men det är inte så det ska gå till.

Sedan är antidepp till för att faktiskt försöka lindra en brist på "glädjeämnen" man har i hjärnan. De ska finnas där som stöd för en verklig depression, inte att man känner sig lite olycklig på grund av omständigheter i livet. Sånt löser man med terapi och inte piller.

Tickstart:

alkohol

Alkohol är överskattat.

Flygaren:

Alkohol är överskattat.

jag vet, inte ens moderaterna vill sänka den

Tickstart:

jag vet, inte ens moderaterna vill sänka den

Detta är nog bland det fyndigaste du sagt på länge.

Paseo:

neurokan (johannesört) finns receptfritt på apoteket och fungerar om man inte har allvarliga psykiska problem

Har hört att det bara ska hjälpa mot lite nedstämdhet, om man känner sig lite bitter. Jag vet inte vad jag är faktiskt. Jag är en bergochdal-bana iallafall. Det vet jag. Jag är aldrig glad och aldrig ledsen. Jag är helt jävla cplycklig eller nere i botten. Någonstans där nere i botten är det mörkt och dimmigt och jag vet inte vad jag gör, för när det ljusnar är det sår på mina armar. Och är jag på dåligt humör bestraffar jag mig själv genom att inte äta. När jag är på bra humör frossar jag som en kossa. Jag har fakiskt ingen aning om jag bara är en vanlig tonåring med lite PMS eller om jag är helt jävla störd i huvudet.
Men ska köpa och testa

timeisrunningout:

De ska finnas där som stöd för en verklig depression

Jag har haft depression innan, och därför vet jag inte om det är samma visa nu igen. Mitt beteende är likadant, allt är likadant. Men då gick jag igenom saker som verkligen var jobbiga. Nu känns allt bara löjligt, allt jag mår dåligt över känns som en bagatell i jämförelse med hur jag växte upp.
Har pratat med skolkuratorn, inte frivilligt. Hon är bara en sån typ som klämmer ut allt som om man vore en mogen finne, och vad dåligt jag har mått efter att ha pratat. Egentligen var det skönt att berätta för någon men jag kände mig så värdelös för jag jämför mig med stackars barn i Afrika.

Är det så att du har allvarligare psykiska problem fungerar inte johannesört. Varför vill du inte berätta för dina föräldrar? "Lyckopiller" gör en ju inte glad, utan hjälper en på vägen, men det är ändå en själv som måste göra "jobbet".

Tickstart:

jag vet, inte ens moderaterna vill sänka den

För första gången det senaste dygnet log jag. Pluspoäng där.

Jag funderade på att ta antidepp för ungefär ett år sedan. Fan vad glad jag är att jag inte gjorde det.

Paseo:

Är det så att du har allvarligare psykiska problem fungerar inte johannesört. Varför vill du inte berätta för dina föräldrar? "Lyckopiller" gör en ju inte glad, utan hjälper en på vägen, men det är ändå en själv som måste göra "jobbet".

Som sagt, så är far min döende och deperimerad också för den delen och han är väl den största anledningen till att jag mår som jag gör. Jag vill inte att han ska ta självmord pga. mig.
Mamma vill jag inte heller lägga en tyngre börda på. Dessutom när jag försöker berätta hur jag mår byter hon ämne eller försvinner in i en annan värld och hör inte ett skit av vad jag säger.
Och jag har 2år kvar till jag kanske flyttar om jag kommer in på skolan dvs. Och om de då får reda på att jag är ett jävla psykfall kommer det inte på tal att jag flyttar utomlands när jag inte ens är arton fylld.

& jo jag vet att de inte kommer göra mig glad och att jag måste fortfarande bearbeta mina problem. Men varje gång jag försöker kommer den där dumma rösten i huvudet som säger till mig att dö. Och har läst att folk med självmordstankar har tatt anti-depressiva. Sure om jag måste gå på terapi. . . vill ju helst undvika det. Men just nu vill jag bara må bra.

Burger:

Jag funderade på att ta antidepp för ungefär ett år sedan. Fan vad glad jag är att jag inte gjorde det.

Varför är du glad att du inte gjorde det?

Flygaren:

Varför är du glad att du inte gjorde det?

Dyrt som fan, bieffekter och det finns mycket bättre lösningar än att käka ett piller(iaf för mig).