Venne om det är en dikt direkt... men aja, säg vad ni tycker, den är rätt negativ

Man föds, man lever, man dör.
Det är allt vi gör och det är så jävla lätt, eller hur? Sex ord som sammanfattar sex miljarder människor för vi är alla likadana. Man "sticker ut från mängden" och är "annorlunda" tycker man, när vi alla är helt jävla likadana. Ett par på smekmånad som knullar sig fördärvade i en hotellsäng på Mallorca precis som hundra och åter hundra nygifta par gjort innan dom och som tusen och åter tusen kommer göra efter en.

Den lyckliga hustruns mage växer och alla är så glada. Tänk att få ett barnbarn! Eller en syster! Lilla Fia eller Pelle eller Jagskiterivadfanduheter. I nio månader ligger man och flyter runt i ingentinget, lyssnar till de glada rösterna som sjunger barnsånger och klappar på väggen av hud runtom en. Sparkar man lite så tjuter rösterna till. Så lätt är det ju. Där ligger man tills man gått från en kladdig orgasm i en hotellsäng till en oformlig klump i sin mors mage, till en baby som ska lida genom livet för att få dö. Man kommer ut och bländas av det starka ljuset och man skriker för man vill in i det varma trygga mörkret igen. Man skriker för att man är rädd för händerna som drar ut en, blottar ens nakna slemmiga kropp för massan som suckar och säger att "åh, är det inte den underbaraste babyn ni sett?" Och barnmorskorna nickar och säger att "Ja, det är det minsann!" fast de sett hundratals babys och alla är lika slemmiga och skrikiga och inte det minsta underbara.

Så man är där. I verkligheten, Livet med stort "L" som är så fantastiskt. Finns inget jävla fantastiskt med det. Man suger på sin mors bröst för att få näring och man bajsar ut allt igen. Och så skriker man, hela tiden, för att man är så jävla jävla rädd för allting. Hur kan man undgå att bli rädd när magen känns konstig av hunger och bajset i blöjan kladdar, när man aldrig upplevt det förut? Man griper tag i händerna som sträcks ut mot en. Man skriker "Jag vill tillbaka! Jag gillar inte det här, stoppa tillbaks mig i det våta trygga!" men rösterna bara skrattar och säger att man jollrar så gulligt. Så blir man större, tyngre och längre utan att märka det själv. En pytteliten knuten hand öppnar sig framför ens ögon på ens begäran, stängs igen och öppnas hundra gånger hundra gånger innan man inser att det är ens egen hand, innan man lär sig kontrollera sin kropp, den otympliga massan man är fäst vid. Din mor är det enda trygga och du älskar henne och hatar henne på samma gång. Hon drog ut dig, förnekade dig de mörka som du var så van vid men nu håller hon dig levande. Man ser varelser man aldrig sett förut, fruktan går över till nyfikenhet och man ser sina händer peka på varelserna. "Vov-vov? Mjau-mjau?" pekar man och studsar. "Jaa älskling, det är en vov-vov" säger Mammarösten som är så klok och världsvan. Efter tio vov-vovvar och mjau-mjauar slutar man. Äsch, en hund? Inget märkvärdigt med det.

Man är sin egen och allmänhetens till man fyller 13 och allting rasar. Man drar åt sig handen när mamma ska hålla och fräser att "Tror du ja ska ha den där jävla äckeltröjan? Är du helt pantad!?" Man bygger upp en mur inom sig, skyddar sig och blir immun mot de sorgsna blickarna man får från sina föräldrar som är helt sjuka i huvet aså! Allt är nytt och allt är fel. Brösten för små, kuken för liten, pannan för finnig. Själv är man fulast i världen, tycker alla i världen och det är sant för vi är alla lika jävla fula allihop. Kämpar och kämpar för att bli en i gänget, man är populär eller en loser. Är man mitt i mellan så finns man inte. Och ens jävla idiotpäron tror man är ett barn fast man är 14. Finns inget sätt att bevisa för dom att man inte är det. Actionfigurerna man lekt med har etsats fast i deras minnen, dom håller så hårt dom kan för dom vill inte förlora kontrollen.

Så man knullar runt, röker super och slåss för att bevisa att man inte är nån jävla snorunge. Man är ju unik, precis som sex miljarder andra. One of a kind. Och känslorna som väller gör en deprimerad, men ingen förstår. Känslan är så mäktig och orden räcker inte till. Det går inte att förklara det man inte förstår, och om man inte förstår något skjuter man undan det och förnekar. Vad har man för rätt att vara ledsen, egentligen? Man får inte vara ledsen om man inte går hungrig varje dag och våldtas, det är ju bara så själviskt. Sitter från åtta till tre i ett fult klassrum i pastellfärger eller skolkar. Man blir nåt stort eller inget alls. Man står ut med det tills man är arton, då jävlar, då slipper man skiten och blir fri. Tror man. För sen ska man fortsätta lida och jobba tills ögonen inte lyder.

Kanske blir man kär, och kanske kanske om man har tur, är det ömsesidigt. Man dras till varandra och tycker att det man har tillsammans, det är så unikt. Precis som alla par tycker, men det är samma sak. Men sen kommer rädslan. För att bli lämnad eller bortbytt, så man gifter sig för att binda fast det man älskar vid sig. Binder den med ett löfte och en ring. Det är allt som krävs för att slippa vara ensam. Man får ungar som gör banden starkare och skörare på samma gång, allt är så bräckligt men ändå så självklart. Man behöver inte vara vacker längre, så man äter och äter och äter för det är så gott och ingen har rätt att kommentera ens utseende för man jobbar hårt och betalar skatt. Ungarna som en gång varit så söta och bedårande blir med ens pissjobbiga. Man glömmer hur man själv känt en gång, att tonåringar ska vara så jävla svåra! svär man medans man glömmer.

Minnena glider undan utan att vi ser, vi hinner inte ens reagera och försöka hålla fast dom innan de bleknat och försvunnit. Till slut avundas man dom, sina tonåringar. Tänk den som fått vara ung igen! suckar man, förnekar faktumet att om man fått en chans till skulle man använt det på precis samma sätt.

Huden bli rynkig, fläckigt grå och tunn som papper. Man försöker gripa efter den hala slemmiga ungdomen med de rynkiga armarna men musklerna orkar inte, dom vittrar sönder och blir till aska under huden. Ensam och cynisk sitter man och inväntar det oundvikliga. Sitter tills man måste ligga för att benen till slut inte orkar. Allt som finns att göra är att lyssna till bruset från maskinerna runt om en. Droppet och katetern som byts ut av personal som hatar sitt jobb.

Man är äcklig och hjälplös, kan inte ens torka sig i röven själv. Man får stå ut med att få sin kropp tvättad av någon annan, skammen går över till likgiltighet för det finns inget annat att göra. Man halkar runt i sitt eget skit och allt är så ovärdigt och äckligt med man bryr sig inte för det ändrar ingenting. Likgiltighet. Tillslut får man vila, Döden är den som räddar oss alla. Men det tar inte slut där, det tar aldrig slut. Varje dag som gått i ens meningslösa liv födds en ny älskad baby som ska lida och dö.

Gud skapade och såg att det var gott. Men det var det inte. Gud är för stolt för att se att allt är fan inte gott, finns inte ett enda jävla uns godhet. Satan väntar och väntar på att få förstöra oss för en gångs skull, att befria och släppa ut men Gud är för jävla stolt, ska självklart fortsätta plåga för att kanske kanske finns det en chans att allt blir gott till slut? Han vilade inte på sjunde dagen, han ångrade sig. Förbannade sig själv för att han skapat så ont och Satan bara skrattar och väntar, skrattar och väntar.