Hejsan.
Jag är en kille, som ser bra ut (Har dåligt självfötroende, även fast jag inte vill tro på de så VET jag att jag gör de), lite övervikt, har kompisar, har de bra hemma, och tog studenten i juni.
Jag har varit arbetslös sen dess, men har sysselsatt mig själv med styrketräning och motionerat för att förlora de sista jag behöver. Jag har träffat kompisar så ofta som möjligt, har haft de bra!
Ändå känner jag mig eländig, misslyckad och fast i hålan jag bor i. Jag känner mig tom, de känns som jag är ett vandrande skal som gör andra lyckliga medans inga tänker på mig, dom antar helt enkelt att jag mår bra! Jag mår bra av att hjälpa/göra andra glada, jag tänker sällan på mig själv och de kommer ta sönder mig känns de som.
Jag har ingen aning vad jag ska göra för att ta mig ur detta, men ger inte upp i första taget. Men det har varit såhär ett bra tag nu men jag fortsätter gå runt med ett smil på munnen för att dölja de.
Vad i helvete ska jag göra?
gör det du vill, det du tycker om. gör inte det du inte vill, gör inte det du inte tycker om. så gott det går.
börja tänka på dig själv helt enkelt.
så kommer det kännas ungefär så här till slut:
Problemet är väll att jag redan gör de, men klarar inte av att se andra ledsna osv. Jag prioriterar andra människor över mig själv.
Jag blev tidigare i mitt liv utnyttjad pga att jag var "översnäll" men insåg att jag inte kom någonstans med de. Jag är en sån där axel man kommer till och gråter ut på och berättar om sina problem, medan man går runt med sin egna 100kg tunga ryggsäck så att säga.
men sluta vara det då om du vet att det är det som är problemet.
Det är som att be en kokain-beroende person att bara sluta.
ja, det är aldrig lätt.
Sandking:
Det är som att be en kokain-beroende person att bara sluta.
absolut inte, kan det slå dig att du målar upp det så stort att det blir omöjligt att "sluta" följa dina fotspår? ta en ny väg.
