Hej! Jag är en vanlig tonåring som älskar att titta på serier. Nu så undrar ni varför jag mår så dåligt jo det är mina föräldrar jag älskar de och jag tror eller vet att de älskar mig men de visar det inte tillexempel när jag får bra betyg så blir de inte ens glada de bara skriver under om det behövs. Mina båda föräldrar jobbar tidigt på morgonen så jag måste vakna 6:00 för att fixa frukost packa idrottskläder till mina yngre syskon och diska och tvätta huset. När jag kommer hem så gör jag mina läxor sedan kommer mina syskon och jag hjälper de. Vid 18:00 så kommer mina föräldrar hem de äter av min mat som jag gjort efter så tittar de på tv och blir arga på mig för att jag glömt göra något. Jag är muslim och jag vet att det inte beror på det utan det beror på att de hatar mig. Min mamma retar mig hela tiden hon ringer mig när jag är i skolan för att göra det hon brukar säga din hora gå hem du kommer inte få nått jobb när du blir stor så sluta anstränga dig i skolan svenskarna hatar oss för vi är invandrare. Men jag pluggar bara för att bevisa att jag kan. Ingen vet hur jag känner jag kanske har ett leende i mitt ansikte men jag mår dåligt. Jag har bara fri tid under rasterna i skolan annars nej. Jag har tänkt på att flytta till en foster familj men jag vet att jag kommer att ångra det. När det gäller kärlek så vill min mamma gifta bort mig men en rik man.Min mamma hatar mig hon vill att jag ska bli hennes slav och det kommer inte att hända hon har till och med sagt Till mig vill du ha ett bra liv GÖR SJÄLV MORD // anonym-
har haft liknande
ad gjorde du? Hjälpte det?
V
Låter fruktansvärt.. Ta hjälp av en kurator/lärare i skolan och berätta om dina problem. Sådan psykisk misshandel ska du inte behöva stå ut med och det finns många människor som kan hjälpa dig att komma ur det. Hoppas det löser sig för dig!
ennie:
har haft liknande
Vad gjorde du?? Hjälpte det?
goliat:
Låter fruktansvärt.. Ta hjälp av en kurator/lärare i skolan och berätta om dina problem. Sådan psykisk misshandel ska du inte behöva stå ut med och det finns många människor som kan hjälpa dig att komma ur det. Hoppas det löser sig för dig!
Jag vill inte ha hjälp jag vill att det ska sluta!
Anonym-: Jag vill inte ha hjälp jag vill att det ska sluta!
Det kommer troligtvis inte sluta om du inte söker hjälp. Dina föräldrar mår psykiskt dåligt, och du gör det också. Ni behöver någon utomstående som kan hjälpa er till en sund relation.
Det där är absolut INTE OKEJ. Ta kontakt med socialen, du kan få stöd och kanske även hjälp till eget boende eller liknande.
Kram på dig 
Jag vill inte flytta då måste mina syskon gå i genom det och det vill jag inte. Mina kompisar har samma sak några har gått till socialen det slutade med att familjen splittrades. Kram på dig också
sommargåvan:
Det där är absolut INTE OKEJ. Ta kontakt med socialen, du kan få stöd och kanske även hjälp till eget boende eller liknande.Kram på dig
Styckesindela så kanske jag försöker läsa, min hjärna kan inte hantera den där textklumpen
Anonym-: Vad gjorde du?? Hjälpte det?
försökte göra mitt bästa ändå tills jag flyttade efter gymnasiet.
kändes skithemskt att flytta och lämna min bror där själv med henne
men jag kunde inte hjälpa till nåt hemma för om jag gjorde en sak sa hon till mig att göra 10000 till saker, och blev argare och argare för varje sak jag gjorde.
försökte göra mitt bästa ändå tills jag flyttade efter gymnasiet.
kändes skithemskt att flytta och lämna min bror där själv med henne
men jag kunde inte hjälpa till nåt hemma för om jag gjorde en sak sa hon till mig att göra 10000 till saker, och blev argare och argare för varje sak jag gjorde.
Jag tänker göra så det är det enklaste sättet. Mina syskon kan komma till mig when i have my own appartmen
Lagar dina föräldrar aldrig middag? är det alltid du som gör det? Angående kärlek så är det ditt eget val. Ingen ska bestämma vem du ska gifta dig med. Det är du som ska bestämma det. Det är inte säkert att dina föräldrar hatar dig. De kanske mår jättedåligt själva. Det låter så i alla fall. Angående kärlek så ska det naturligtvis vara ditt eget val.. låt inte andra styra vem du ska förälska dig i. Och fortsätt att plugga!
Ta det lugnt och andas lite. Prata med en kurator på din skola eller en lärare du kan lita på.
En vuxen kan göra mer om det är något sådant. Dom älskar dig nog men är lite stressade och du verkar som vara det äldsta barnet och kan ta mer ansvar. Det löser sig ska du se 😀
Anonym-:
Jag vill inte flytta då måste mina syskon gå i genom det och det vill jag inte. Mina kompisar har samma sak några har gått till socialen det slutade med att familjen splittrades. Kram på dig också
Det låter riktigt jobbigt och så ska du absolut inte behöva ha det så.
Att du mår så dåligt som du gör nu beror inte på dig. Det är dina föräldrars skuld- och skamkänslor som du upplever. Så fort du kommer därifrån så kommer du att må bättre.
Det finns andra människor som har gått igenom att ha en riktigt jobbig uppväxt, och har det ganska bra nu. Det går att lösa! Det kommer att bli bättre för dig och dina syskon.
Dina föräldrar mår dåligt pga sina egna problem, och de tycker illa om sig själva. Därför är de så jobbiga mot dig. Det har ingenting med dig att göra.
Det är OK att ha föräldrar som är dumma och jobbiga, och ingenting som du behöver skämmas för. Det finns fler unga som har det - bara att man inte ofta pratar om det.
Många människor skulle vilja hjälpa din och dina syskon, om de visste hur ni hade det. Det vet de tyvärr inte. Man kan se inte utifrån hur ni har det i hemma, även om det känns helt uppenbart för dig.
Det bästa för dig och dina syskon vore att komma bort från era föräldrar och få en trygg uppväxt i en fosterfamilj. Socialen kan ordna det.
Det bästa för dina föräldrar vore att inte ha några barn omkring sig. De klarar tydligen inte av att ta hand om barn och ungdomar, och kommer att skada dem genom sin elakhet och oaktsamhet - vilket de kommer att ångra i resten av deras liv.
Du kan inte hjälpa dina föräldrar. De har förstört det för sig själva, och komma att fortsätta förstöra för sig själva. Det bästa du kan göra, både för din skull och deras skull, är att komma därifrån.
Du behöver inte älska dina föräldrar. Varför ska du älska någon som är dum och elak mot dig?
Du behöver inte heller ta hand om dina föräldrar. De är väl ändå vuxna människor? Låt dem sköta sig själva.
Det kan vara svårt att förstå hur någon kan vara så dum och elak. Dina föräldrar är allvarigt sjuka, och förstår inte vad de gör. (det är dock ingen ursäkt för deras beteende). De vill inte heller förstå att de inte mår bra, och kommer inte att lyssna på det. De vill inte bli friska.
Tro inte ett ord av det dina föräldrar säger. Allt de säger är lögn eller halvsanning eller försök till att manipulera dig. (de tror på det själva dock. alla duktiga lögnare tror på det de säger).
Det bästa är nog att inte bry sig om det de säger.
Jag kan lägga till: varje gång en vuxen är dum och jobbig mot dig, är det för att den personen har egna problem. Det beror inte på dig.
Jag förstår att det känns väldigt jobbigt att be andra om hjälp och berätta hur du har det. Jag lovar dig att det kommer att bli bättre så fort du börjar göra något åt det!
Andra människor är inte alls som dina föräldrar, och väldigt många av dem bryr sig.
Jag tycker att du ska få känna dig:
Stolt att du förstår vad problemet är, att du vill ha hand om dig själv, må bra, och se till du får ett bra liv.
Arg på dina föräldrar för att de i åratal har behandlat dig och dina syskon så illa, ljugit för dig, och försummat dina behov.
Seriöst, släpp fram din ilska. Den ger dig kraft. Du har all rätt att vara förbannad!
När du berättar om andra människor (t ex socialtjänsten) om hur du har det, är det viktigt att du berättar hela historien (som du gjorde för oss). Och sedan är det ok att släppa hur du känner - visa att du är ledsen, visa att du är rädd, visa att du är arg. Så kommer de att bättre förstå hur du har det.
Är det någon vuxen som inte förstår så gäller det att försöka igen, eller att prova att berätta för någon annan. Det finns ju alltid någon som inte förstår, det är inte hela världen. Men de flesta vuxna tar dig på allvar om du verkligen säger hur det är.
Jag vill föreslå ett experiment... även om allting känns hopplöst och jobbigt och att det inte skulle bli bättre - ta ett år och gör ditt bästa under den tiden för att lösa det här problemet för din egen skull, komma till en plats där du är trygg och mår bra och får leva ditt liv som du själv vill.
Så ska du se att det blir bättre.
Ta kontakt med kuratorn på skolan eller BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).
http://www.bup.se/
(googla på BUP i ditt län).
