Asså jag har mått dåligt ända sen jag gick i kanske 3:an men värst är det nu i åttan. I början av åttan så hände det en sak mellan mig och killen jag var på g med (kan ta det nån annan gång) sen så fick jag massa skit av min bästa vän. Jag kastade både och men mådde fortfarande dåligt. Erkände detta första gången i nyår till en kille i min parallell klass och han berättade om att han också mådde dåligt. Det höll sig lika pissigt ända fram tills i slutet av februari då jag bröt foten. Det var där allt började gå helt utför. Första dagarna i skolan var jag med en som vi kan kalla u hon var min allra bästa vän men sen när jag på måndagen lom tillbaka var hon väldigt dryg mot mig så jag tänkte jah går till mina gamla vänner och var med dom i em vecka. På onsdagen blev jah slagen på foten av en kille ville bara inflicka det. Men på torsdagen säger dom asså vi vill inte hjälpa dig någon mer kan inte du ta rullstol istället och jag tog verkligen illa upp inte nog med det så har dessa personer sagt kommentarer till mig och asså det gör ont. Jag lämnade dom och var med tre andra tjejer (inne på vecka tre med gips här) och dom hjälpte mig och var så snälla. På tisdagen så tar u bort mig från snap och knäcker mig totalt. Jag sov inget den natten och dagen efter i skolan så kunde jag inte vara nära henne utan att få panikångest och vilja störtböla. Jag frågade henne några dagar tidigare om det hade hänt nått men hon dissa mig. Jah ör än idag med de tre tjejerna och är tacksam för det men nu är problemet min mamma. Hon förstår mig inte och hon trycker ner mig hela tiden, jag hade ju lov nu och eftersom min deprisson (själv diagnostiserad men kommer till det snart) så kan jag komma hem och lägga mig i sängen och stirra i taket i 3 timmar och inte KUNNA röra mig fast att jag VILL så kan jah inte. Vilket leder till att jag halkar efter vilket gjorde mig tvungen att gå till lovskola från tis-fre kl.9-15 och jag går inte ut ofta så att vara ute dessa dagar + lördag är anstränga ansträngande och ovanligt. Då på söndagen stannar jag hemma i min säng i pyjamas hela dagen och mamma säger till mig att skaffa dig ett liv. Sånna kommentarer hel jag hela tiden och det sårar. Dom gav mig precis massa regler som är sjuka som att om jag inte har städat mitt rum drar dom 5 kr per dag tills det är städat och jag får sån grov ångest. Nu har jag kommit till den punkten där jag asså orkar inte mer jag ser ingen mening med att lida varje dag när jag kommer ändå dö så varför intw göra det nu ingen skulle ju ändå bry sig för jag har försökt prata med mamma men hon blev bara arg på mig och sa att jag skyller ifrån mig. Hon kagar på mig hela tiden om allt och ass jag vill nästan skära mig och trycka upp det i hennes ansiktena hon ser va är hon gör mot mig. Vad ska jag göra jag klarar inte mycket mer. Tack för att ni har läst,