Vi människor gör det som känns rätt. Förstås känns det jätterätt att inte tycka om sadistiska människor. Förstås känns det jätterätt att hjälpa andra och sprida glädje.
Därför är det så gott som alla som önskar att maximera glädje och minimera lidande. Hela tiden strävar vi efter det. Man ser det överallt. Undantagen finns ju knappt.
Men är det inte girigt att hela tiden sträva efter glädje glädje glädje för så många som möjligt i all evighet? Snälla, säg att någon håller med mig om att det faktiskt känns fel att konstant sträva efter lycka hela tiden. Det känns ju inte rätt att vara så girig.
Ett liv fullständigt befriat från lidande är en omöjlighet och skulle på ett personligt plan leda till en intetsägande och platt tillvaro, till att människor inte vågar ta risker och hindras från att uppleva livet till fullo, men ett etiskt system vars huvudsakliga syfte inte är minimering av onödigt mänskligt lidande (bör även utökas till att gälla andra varelser) och det extrema lidande som orsakas av t.ex. krig och sociala orättvisor är inte värt namnet. Och ju fler människor som sluter sig kring ett sådant system, desto bättre... hur det skulle vara ett uttryck för girighet har jag svårt att förstå?
Jag vet att det är svårt att förstå något man själv inte upplevt. Visst kan jag försöka förklara men när det gäller intuitiva bedömningar så är påståenden inte nödvändigtvis logiskt försvarsbara. Det är bara inutition.
Varför jag skapar denna post var att se om någon ens har upplevt det, att all lyckosträvan faktiskt känns en aning girigt ibland.
