Med tiden kommer framtiden, långsamt, som ett eftersläntrande brev med posten. Efter några år kommer det krypande som om det ber om förlåtelse för att det blivit försenat. Så står man där, med ett gammalt brev som ingen minns varför de skickat eller ens till vem det var. Framtiden är lika dan, en dag är allt som bortblåst och ingen kommer ihåg vad vi gjorde för ett år sen, eller ens igår..

Tröndelag den 11 April 1950

Solen värmde i hennes ansikte och hon njöt av den härliga maj värmen. Gruset krasade under fötterna och vägen slingrade sig likt en gigantisk orm framför henne. En cykel kom bakifrån plingeling! Hon vände sig om och såg Herr Manfred komma susandes nerför backen som hon nyss passerat.
”Tjenare tjenare, är du ute och går du?”
Den unga kvinnan log åt den gamle krigshjälten från första världskriget och fortsatte att gå sin långsamma gång. En fågel kvittrade långt inne i skogen och hon försökte att härma den. Fågeln tystnade och strax därefter såg hon en svala komma seglandes över den klarblå himmelen. Hon slöt ögonen och låtsades vara en fågel för ett ögonblick, vinden som förde henne uppåt, högre och högre tills det slog lock för hennes öron.
En blick längs vägen talade om att hon snart var framme vid torpet. Hon sköt bort sina tankar på fåglar och ökade på stegen lite grann.
Kvinnan strök lätt med sin vänsterhand längs de rödmålade furuväggarna och kikade förstulet fram bakom knutarna.
Hon tassade fram till ett litet fönster som vette in mot köket och såg framför sig hur ett antal tyska soldater satt och slevade i sig en varsin tallrik med havregryns gröt. Hon drog häftigt efter andan och kände hur hjärtat bultade hårt och svetten pärlade fram i hennes tinningar. Kvinnan lade band på sig själv och kämpade för att återfå lugnet. Hon drog några djupa andetag, reste sig långsamt upp och lade näsan på fönsterbläcket. Köket var tomt och spindelväven hängde längs väggarna. Hon såg hur träskålarna med möglade matrester stod kvar på köksbordet och kände ett sting i magen när hon tänkte på den lilla familjen som bott där innan ockupationen. Hon skakade på huvudet och tittade upp mot taket, ingen rök steg upp ur skorstenen och hon kände sig så ensam. Hela världen slöt sig kring henne och tryckte ihop hennes lilla kropp, hon kände hur tårarna brände bakom ögonlocken och knäppte sina händer i en stilla bön.

Hon slöt ögonen och tiden förde henne tillbaka. Hon hörde alla de förtvivlade skriken som om de vore igår. Stanken av förruttnelse nådde hennes näsa och hon rös.
En tår föll längs hennes ärriga kinder och hon strök med sin friska hand över den svarta tatueringen som satt likt ett hån på hennes vänstra underarm. Siffrorna skulle för alltid sitta där och påminna henne om den mest tragiska händelsen hon någonsin varit med om och någonsin skulle uppleva.

Minnena spelades upp som på film och hon kände hur magen vände sig ut och in. Hon såg ned på sin högra hand och fick rysningar längs ryggen när hon såg den röda färgen som påminde om blod.
Det var den 11 april 1940, på hennes nionde födelsedag, som det knackade på den skamfilade ytterdörren. Far hade gått dit för att öppna och strax därefter hörde de en hetsig dialog på tyska. Modern gick ut i farstu och hann precis se hur hennes make sjönk ihop till en hög på golvet. De tyska soldaterna gick utan misskund över den döde mannen och lade knappt märke till den förtvivlade hustrun. Hon höll sin makes huvud tätt intill sitt bröst och vaggade honom fram och tillbaka i sin famn. Hon tjöt av smärta och kunde inte hejda tårarna som föll i floder längs hennes bleka kinder.
Inne i köket hade soldaterna tvingat den unga flickan och hennes lillasyster Elvira med det gyllene håret att duka fram ett mål mat åt dem. De förtvivlade systrarna sprang fram och tillbaka hjälplöst oförstående av soldaternas tyska modersmål. När soldaterna fått en varsin tallrik med gröt gick systrarna ut i hallen och såg oförstående på den döda fadern och modern som grät hejdlöst. Den unga flickan kände en tår som föll och tog ett krampaktigt tag om lillasysters hand.

Plötsligt var soldaterna klara och lämnade de halvätna tallrikarna åt sitt öde. De högg tag i modern som skrek och vägrade att släppa sin make. Barnen grät när de såg hur modern blev införd i kammaren näst intill köket. De hörde hur hon skrek av raseri och soldatens råa skratt när han våldförde sig på henne.
Systrarna drogs ut ur huset och slängdes in i en grön herrgårdsvagn redan överbelamrad med människor. Den unga flickan såg ett ögonblick en glimt av sin bästa vän Anne-Frid innan det svartnade för hennes ögon.
Nästa gång hon såg ljus satt hon fastbunden i en stolpe bland hundratals av människor på en båt. Barn skrek efter sina föräldrar och det rådde ett allmänt kaos bland besättningen.
Nej, tänkte hon, det kan inte vara sant. Berättelserna om nazisternas koncentrationsläger hade alldeles nyligen nått hennes öron, men hon kunde inte tro på det. Hon såg med skrämda ögon på hur vakter med stora gevär gick längs relingen och insåg att det inte längre var skrönor. Hon var mitt i sin livs värsta mardröm.

Den unga kvinnan öppnade hastigt sina ögon när hon tyckte sig höra sin moders röst ropa ut att det var mat. Hon hickade till och brast i gråt. Kvinnan snyftade långt om länge och strök med handryggen under sin näsa innan hon slöt ögonen igen.

Det var kaos omkring henne och hon visste inte var hennes syster tagit vägen. Det sista hon såg av henne var när de slängdes in i den gröna herrgårdsvagnen.
Nu stod flickan i en kö med hundratals av människor och stirrade upp på en skylt som löd:
”Arbeit mach frei”, Arbete ger frihet. Hon kände hur blodet frös till is och började sakta att släpa fötterna efter sig när kön rörde sig långsamt framåt.
Hon kom strax innanför murarna och såg hur en man i vit rock och runda glasögon delade folkhopen åt antingen höger eller vänster. Nej, viskade hon tyst för sig själv, låt det inte vara sant.

Åren släpade sig långsamt framåt på Auschwitz – Birkenau och efter var dag som gick blev flickan bara tröttare och tröttare. Hon grät sig till sömns varenda kväll och tvingades lyssna på vakternas grova svordomar när något inte gick som planerat.
Hon tänkte tillbaka på den första dagen när hon tillsammans med ett antal kvinnor i olika åldrar förts in till en barack där de, 4 och 4, tvingades dela på en stenbrits ca.50 cm bred. Det stank av alla möjliga kroppsvätskor och flickan kunde inte annat än gråta.
Den andra dagen hade alla nya fångar förts in i en annan barack där en läkare väntat. Hon hade hört alla andras skrik och var alldeles skakig i benen. När det var hennes tur förstod hon varför. Hon stapplade fram till läkaren som stod med ryggen mot henne just då. När han vände sig om såg hon det glödande järnet och svimmade. En kvart senare satt hon och grät salta tårar och strök varsamt över sin vänstra underarm. Siffrorna 1056:14 var inbrända i hennes vita, genomskinliga hud. Fånge nummer 1056 boende i barack 14. Det var hon, tidigare känd som Mia med det vackra leendet och det eld röda håret boende i västra Tröndelag. Nu kunde man räkna hennes revben och lössen kröp i hennes hår. Nyckelbenen skar in i ryggen på henne när hon försökte sova och de magra händerna var fulla i sårskorpor och blåsor.

Flickan öppnade återigen sina ögon och strök omedvetet över armen samtidigt som hon stirrade på sin stympade hand. Den hade de sågat av med en rostig såg för att hon inte orkat ta sig upp i tid till arbetet en dag. Anledningen var att hon inte hade fått mat på över en vecka och försökt att äta sin egen avföring som legat smetad längs hennes innanlår och mådde därför inte så bra dagen efter.
Flickan kväljdes av minnet och tittade upp mot den djupblå himmelen som för att försäkra sig om att hon var fri. Hon log när hon tänkte på de frivilliga rödakors- arbetarna som kommit och tagit hand om alla de överlevande i koncentrationslägret den där dagen i September 1945.
En skugga skymde solen och hon såg hur en ung flicka med långt, blont hår stod och iakttog henne från ett träd i dungen bakom huset. Hon ställde sig upp och dolde sin vänstra arm samtidigt som hon såg hur flickan närmade sig.
Mia strök över sitt egna kort klippta hår och spärrade upp sina klarblå ögon när hon såg vem det var. Flickan kom närmare och viskade:
- Mia, är det du?
Det var 10 år sedan de båda skilts åt, men Mia kunde fortfarande se att det var hennes syster.