Ser jag den sista av de krukväxter jag fick med mig när jag flyttade hemifrån sakta dö, blev skänkt suckulenter för att de skulle överleva vanskötsel och det fungerade i 8 år, nu närmar det sig slutet, precis som allt annat i tiden.

Har placerat en fåtölj framför och sitter där en timma om dagen medan jag ser den vissna bort, jorden torr nog att brinna, men jag ger den inget sådant slut, den förtjänar ett naturligt.

Åh, så vi skrattade en gång för länge sedan när ljuset var varmt, marken våt och tiden kunde ignoreras, men vi slutade alla äldre, sargade gestalter i en svag skepnad av oss själva vid vår höjdpunkt.

Arrogansen är det enda som aldrig tar slut och de sista dagarna kommer jag att glömma bort tills jag märker långt senare att det är över, maktlös och för sen, inga tårar fällda för inget bekommer mig längre, bara väntan på nästa slut att dokumentera.

Diskussion:
Vad hände i Innsbruck? Vad var inte där och sen var där, verkligt?