Tid är det enda som hjälper. För mig tog det typ tre månader för att börja fungera som folk igen.

Man skaffar någon som ersätter denne någon.

Nachac:

För mig tog det typ tre månader för att börja fungera som folk igen.

Jag har räknat ut att det tagit mig drygt 5-6 månader. Visserligen har jag snubblat lite på vägen och sådär, men ändå.. Det går ju bara inte?!

Vad gjorde du under "tiden"?

radera alla påminnelser av människan existens om möjligt
fokusera på alla idiotiska saker individen har gjort, mycket skönare att hata än att grina

finns inget som hjälper.

Renesmee:

måste någon smart umare förklara för mig hur man glömmer en människa.

man kan nog aldrig glömma en människa helt och hållet,det tar lång tid att komma över en människa man brytt sig om mycket, tiden läker inte alla sår, men den får dom att göra mindre ont

Renesmee:

ge tips på knark eller något.

no dope 4 you

Renesmee:

Vad gjorde du under "tiden"?

Fungerade inte. Gjorde allt jag skulle: Tränade, gick på föreläsningar (även om jag sov under en hel del), men jag var aldrig på riktigt glad riktigt, trots att jag gick på fester och sådär. Nådde fullkomlig botten i helgen, men det verkar närmast som om det var det jag behövde för att likt Fågel Fenix resa mig ur askan, för nu har jag i princip varit på gott humör sedan dess.

Nachac:

gick på föreläsningar (även om jag sov under en hel del)

Haha, brukar bli så.

Men förstår precis det där. Så himla märkligt att det liksom inte ger sig; det är ju trots allt "bara" en människa det handlar om. Man ska kunna fortsätta som vanligt. Men ändå så liksom.. fastnar personen på en så himla mycket, och man ser bara _honom/henne_, och inser att den här personen aldrig kommer att vara i närheten längre och allt är bara bajs.

typ som om persoenn vore död. men det är fan lättare att acceptera att en person har dött.

Den här personen lyste upp nästan hela min värld i x antal månader. Sen när personen försvann så blev det ganska mycket väldigt tvärtom.

Renesmee:

alldeles för många månader har gått, jag grinar fortfarande och är besviken över att han inte vill veta av mig. förstår fortfarande ej varför jag liksom inte hade något inom/på mig som gjorde mig trevlig nog att vilja fortsätta prata med.

ge tips på knark eller något.

Örk vad jobbigt.
Fick du inget riktigt avslut eller vad hände?

Renesmee:

Den här personen lyste upp nästan hela min värld i x antal månader. Sen när personen försvann så blev det ganska mycket väldigt tvärtom.

Precis samma sak här. Hållplatsen associerades med henne, sängen, duschen et cetera. Överallt hade hon ju varit. Ikväll när jag duschade kom jag att tänka på när jag inte hade duschat ensam senast, men det blev bara en liten svacka i humöret, förut hade den tanken slungat mig rakt ner i skiten igen. I början var till och med mina tankegångar märkbart långsammare, eftersom alla mina associationsbanor alltid tog en omväg runt, eller slutade, med henne.

antrax:

Fick du inget riktigt avslut eller vad hände?

han har varit snäll nog att förklara nu så här i efterhand (någorlunda). men nej, just då - vid "dödsförklaringen" så blev de brutalt avslut på msn. fick en liten förklaring efter 2 månader. då var han glad. jag var borta. han hade andra människor runt omkring sig.

sen några månader efter det så revs allting upp _totalt_ igen. och sen vart han borta med vinden igen. sen har jag bara grinat och varit arg och typ krävt att han ska komma tillbaka via töntiga sms och sånt. jätte knäppt beteende från mig sida. jag vet. men vad fan gör man när man är helt förgiftad?

jag kan liksom inte tycka om mig själv efter det här; jag trodde att jag behövdes lika mycket för honom som han behövdes för mig. men det fanns tydligen människor som var bättre. men ändå så vet jag att han så gärna vill ha någon som tycker om honom; och liksom.. han vet hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag hatar att jag inte får vara med honom - men han skiter fullständigt i det. för jag räknas som sagt inte. ingenting hos mig var nog bra.

och nej. det var inte något kärleksgnabbgrejs direkt.

Nachac:

Precis samma sak här.

Aha, så det var din.. typ flickvän?

Då har du ju i alla fall rätt att sakna henne, - rätt att vara ledsen.

Även om absolut inte var min pojkvän så tyckte jag ju om honom, så himla mycket. Allt det där du skrev om saker som man associerar stämmer någorlunda in också. Det är det som är lite jobbigt; för jag borde inte kunna associera. Det var inte så pass allvarligt mellan oss. Men ändå så gör jag det, och det kan inte hjälpas. Säng. datum (typ; okej, nu har det gått ett år sedan vi träffades någonting).

är nog helt jävla mentalt sinnesjuk. och tror nog att han håller med, till en viss del.

Life goes on. Time is running out.

Sad but true.

Renesmee:

Aha, så det var din.. typ flickvän?

Vi var romantiskt involverade. Är relationsanarkist, därav knepigheten.

Renesmee:

är nog helt jävla mentalt sinnesjuk. och tror nog att han håller med, till en viss del.

Man kan inte rå för känslor och människor fungerar olika. Det är inte fel av dig att sakna honom. man har olika lätt att falla för andra, och på olika sätt. Jag är nästan alltid ur synk med människor jag tycker om, för jag lär känna människor (det som känns relevant och essentiellt) kolossalt fort, så i allmänhet mycket fortare än de lär känna mig, så mina känslor för andra är i allmänhet starkare än deras för mig, i alla fall till en början.