Nachac:

Vi var romantiskt involverade.

Förstår ej språket.

Den här pojken gav mig dock närhet. Tror att det kan vara därför jag har svårt att släppa honom; för efter närhet vill jag inte bara glömma. Vill inte se honom traska någonstans, och inte våga säga Hej - för han vill inte att jag gör det.

Hur i helvete kan han säga att han tycker om mig, men ändå inte kan känna någonting ens för oss som vänner? Du verkar vettig, Nachac - är det här ett normalt tänkande? Eller säger han bara att han tycker om mig för att göra mig någorlunda glad, men sen även förklara att han absolut inte vill ha någonting med mig att göra?

Det är just det där som ständigt snurrar i min skalle.

Vill skriva så mycket, men kan inte. Tänker så mycket. Har ingen att prata med om detta, eftersom han var rätt så hemlig.

Renesmee:

Förstår ej språket.

Vi hade en romantisk relation, d.v.s. vi betedde oss ungefär som pojkvän/flickvän, men var inte tillsammans eftersom vi inte sätter etiketter på relationer.

Renesmee:

Du verkar vettig, Nachac - är det här ett normalt tänkande? Eller säger han bara att han tycker om mig för att göra mig någorlunda glad, men sen även förklara att han absolut inte vill ha någonting med mig att göra?

Jag tror att han antingen vill mildra det för dig genom att säga att han tycker om dig, eller så vill han inte vara med dig eftersom det skulle vara under helt olika förutsättningar. Men säger han att han verkligen inte vill ha någonting med dig att göra så vill han nog inte det, och då lär du inte betyda så mycket för honom, ledsen.

Fejlarn:

Life goes on.

Time goes on. Life is running out, snarare.

Renesmee:

sen har jag bara grinat och varit arg och typ krävt att han ska komma tillbaka via töntiga sms och sånt. jätte knäppt beteende från mig sida. jag vet. men vad fan gör man när man är helt förgiftad?

Kanske knäppt, men också rätt vanligt.
Du har ju blivit sårad, självklart vill du försöka reparera det.
Jag tycker inte att du gör något konstigt.
Men samtidigt är det nog bäst om du håller dig borta från att kontakta honom, för att lättare komma över osv.
Till slut har du ju bara minnet av honom kvar.
Hur mycket av det är äkta och hur mycket har du konstruerat i efterhand?

Renesmee:

jag trodde att jag behövdes lika mycket för honom som han behövdes för mig. men det fanns tydligen människor som var bättre.

Nej, de var inte bättre. De bara passade honom bättre.
Du är ju ingen dålig människa för det. Det finns med all säkerhet andra som passar dig bättre än vad han någonsin gjorde.

Renesmee:

han vet hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag hatar att jag inte får vara med honom - men han skiter fullständigt i det. för jag räknas som sagt inte. ingenting hos mig var nog bra.

Jag vet hur himla jätteextremlätt det är att falla in i sådana här tankegångar, men det är så dumt.
När det gäller kärleksrelationer är det så mycket som måste fungera, så många detaljer. Man vill ha det simpelt, men det går inte för vi är människor som tolkar och tänker och har olika uppfattning om det mesta.
Att han inte vill vara med dig betyder därför absolut inte att du är för dålig eller fel som människa.
Ni två var inte rätt för varandra bara. Även om du kan känna så.
För det måste stämma, från bådas håll, för att det ska vara rätt.
Ingen är dålig om det inte stämmer, det bara är.
Du måste lära dig att acceptera det. Och jag vet, asjobbigt, mycket lättare att skylla på sig själv, men försök.

Det här med att "komma över" människor verkar ta olika lång tid för olika människor, och beroende på vart de är i livet.
Att du inte kommit över honom ännu gör inte dig patetisk eller töntig, den här gången hände något som fick dig att dröja dig kvar medan han försvann "ut i livet" igen.
Det betyder inte att han inte brydde sig om dig.
Förr eller senare kommer du släppa honom. Du måste bara låta dig själv tänka på annat, hitta på saker som inte har med honom att göra, kanske sudda ut honom för ett tag framöver.

Har skrivit massor nu, så om det är grammatiskt knasigt eller snurrigt så ber jag om ursäkt.

kärlek är vidrigt. jag grät över ett as i 2,5 år och trodde på riktigt att jag aldrig skulle komma över honom, men sen gick allt bara över.

så hm, jag vet inte hur man gör, men det fixar sig till slut. tror jag.

antrax:

Har skrivit massor nu, så om det är grammatiskt knasigt eller snurrigt så ber jag om ursäkt.

Jag gillade det.

Men jag har gjort så himla mycket; saker som jag trodde skulle få mig att komma undan tankarna på honom. Men så liksom.. funkade det ändå inte. Samma tänk och frågor är kvar, osv. Varför fungerar det inte?

Han var så himla fin. Kan ej fatta att jag går miste om en sådan person. Varför får jag inte fortsätta hålla om honom när han mår dåligt?! Vill finnas.

Det finns nog inget svar, alltså. Det kanske helt enkelt bara inte kändes rätt - efter ett tag? Och jag måste accepetera det, det vet jag. Men som sagt. problem.

ångesten spökar över hur många förklaringar jag krävt av honom. Och förklaringar, det har jag fått. Men jag har aldrig haft ro nog till att lyssna och förstå..

Sen så var det ju ingen kärleksrelation direkt. Även om jag så klart blev förälskad (vill egentligen förneka det eftersom jag trodde att det kanske var grunden till det hela.) Det var mer en speciell "fysisk relation" som jag hela tiden hoppades skulle utveckla sig till någonting annat också, typ.. passa en fotboll till varandra eller något (ok, extremt dåligt exempel men du kanske förstår...)

Men det kändes inte rätt för honom, och om jag tänker efter riktigt noga så hade det nog inte känts rätt för mig heller. Bara märkligt och.. konstigt?! Jag vet inte. Testade ju aldrig (ledsen över det.)

Men jag ville hela tiden veta varför det inte kändes rätt med mig; jag menar, någonting måste det ju ha varit - och ju mer jag har frågat, desto "argare" har han blivit. Och så har jag blivit ledsen över att han låtit "arg".
Flummigt blev det här.

Renesmee:

Men jag har gjort så himla mycket; saker som jag trodde skulle få mig att komma undan tankarna på honom. Men så liksom.. funkade det ändå inte. Samma tänk och frågor är kvar, osv.

Men det tar sin tid. Kanske fungerar det nästa, eller nästnästa gång.

Renesmee:

Han var så himla fin. Varför får jag inte fortsätta hålla om honom när han mår dåligt?! Vill finnas.

Ibland är det så.
Det vet du nog lika väl som jag.
Man vill så mycket, men det fungerar inte alltid.
Och då gör det ont, och det blir bittert.
Enda saken att göra: acceptera.

Renesmee:

ingen kärleksrelation direkt. Även om jag så klart blev förälskad (vill egentligen förneka det.) Det var mer en speciell "fysisk relation" som jag hela tiden hoppades skulle utveckla sig till någonting annat också, typ.. passa en fotboll till varandra eller något

Det kanske är just det. Du fick aldrig se vad det kunde ha blivit. Därför bygger du upp någon slags saga om hur det hade blivit om du bara handlat annorlunda, om du lyckats vara rätt för honom.
Hjärnspöken. Ännu svårare att släppa än om ni talat klarspråk från början.

Renesmee:

Men det kändes inte rätt för honom, och om jag tänker efter riktigt noga så hade det nog inte känts rätt för mig heller. Bara märkligt och.. konstigt?! Jag vet inte. Testade ju aldrig (ledsen över det.)

Återigen, det jag skrev ovan. Är inte mycket vad du med fantasin byggt upp.
Var han verkligen verkligen rätt för dig?
Förmodligen inte.

Renesmee:

och ju mer jag har frågat, desto "argare" har han blivit. Och så har jag blivit ledsen över att han låtit "arg".

Ja, han känner väl att han sårat dig och tycker att det är jobbigt och svårt att förklara. Ta det inte personligt. Fast ändå. Ja, ett enda krångel.