Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. När tappade jag bort den lilla gnutta självkänsla jag alltid har klamrat mig fast vid? Vad är det jag har gjort mot mig själv?
Idag har varit en jobbig dag. Jag har otaliga gånger "fått bevis" på att jag inte duger, att jag är mindre värd än precis alla andra i hela världen, att jag inte kan något och att det inte ens är någon idé att jag försöker. Jag har suttit framför datorn och gråtit för att jag är övertygad om att jag har skrivit den sämsta engelska-essän som någon någonsin har skrivit, detta trots att jag aldrig har fått ett lägre betyg än VG+ på en uppgift i någon engelskakurs. Jag vågar inte lämna in den, min lärare kommer hata mig, skratta åt mig och komma ihåg den resten av kursen som den sämsta hon har sett.
Min fina mamma har försökt hjälpa mig att se saker ur ett annat perspektiv men jag har automatiskt, som om någon annan har kontroll över min röst och mina ord, fräst och givit henne motargument till varje möjlighet precis som jag gör med alla nu för tiden. Stöter bort, vågar inte höra. Snart orkar hon inte mer. Jag ser hur hennes och alla andras frustration växer från dag till dag, och mitt samvete kan inte bära det. "Vad ska vi göra?", "Du låter mig inte hjälpa dig", "Du tynar bort, det får inte fortsätta såhär", "Hur kan du ens tänka på det sättet?".
Jag är så trött på att kämpa. Inte bara med maten utan nästan ännu mer med allt annat. Maten kommer jag ändå ingen vart med trots att jag äter som en äcklig gris. Tre mål om dagen och jag tror nästan att de närmar sig normalstor portion. Ändå går jag ner i vikt, alltså gör det inte mina nära och kära mindre oroliga, alltså misslyckas jag. Jag misslyckas med allt, jämt. Tillochmed när jag försöker göra det bra.
Vad gör man när det känns så här hopplöst? Var ska jag vända mig när jag inte kan ta emot hjälp från de fina människorna omkring mig? Hur får jag tillbaka kontrollen över mina ord och mina känslor?
1111PM:
Vad gör man när det känns så här hopplöst?
Sök professionell hjälp.
Kan skriva ett bättre svar imorgon när jag sovit, men kontentan av det hela är ändå att du ska söka professionell hjälp.
ha lite kortare problem va![[shake]](/img/smilies/shake.gif)
kebu12:
ha lite kortare problem va
Aw, var det jobbigt att koncentrera sig på så mycket text? ![[rolleyes]](/img/smilies/rolleyes.gif)
1111PM:
Aw, var det jobbigt att koncentrera sig på så mycket text?
tycker t.o.m den där meningen var jobbig![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
Stringburka:
Sök professionell hjälp.
Professionell hjälp: I has it. Du får gärna skriva ett mer utförligt svar ändå om du har lust med det, för uppenbarligen behöver jag andra människors åsikter/stöd/synpunkter trots min...förträffliga professionella hjälp.
kebu12:
tycker t.o.m den där meningen var jobbig
Tecken på att det är dags att gå och lägga sig snart måhända?
1111PM:
Tecken på att det är dags att gå och lägga sig snart måhända?
du är inte min mamma, lägger mej när jag vill![[mad]](/img/smilies/mad.gif)
kebu12:
du är inte min mamma, lägger mej när jag vill
Eller är jag det? ![[ops]](/img/smilies/ops.gif)
1111PM:
Professionell hjälp: I has it. Du får gärna skriva ett mer utförligt svar ändå om du har lust med det, för uppenbarligen behöver jag andra människors åsikter/stöd/synpunkter trots min...förträffliga professionella hjälp.
Funkar den inte bra så ska du leta efter en annan som fungerar bättre.
Och försök få lite riktig vård för det också. Det har en tendens att bara bli en massa snack och ingen verkstad med psykvården, gå dit och säg att du vill ha kognitiv beteendeterapi mot din perfektionism och din prestationsångest typ, för det är vad jag tycker det verkar handla om här.
1111PM:
Tecken på att det är dags att gå och lägga sig snart måhända?
Tecken på att Kebu ska tas med en nypa (läs: några lastbilar) salt.
Stringburka:
perfektionism och din prestationsångest typ, för det är vad jag tycker det verkar handla om här.
Oh ja, du har alldeles rätt. Det är obehagligt hur mycket min prestationsångest, mina kontrollbehov och perfektionismen får överskugga alla aspekter av mitt liv. Angående KBT-terapin jobbar min terapeut rätt kognitivt. Dock vet jag att hon inte är "rätt" för mig egentligen men jag vill inte att mina föräldrar ska behöva punga ut stora summor på privatvård igen och jag vågar verkligen inte vända mig till sjukhuset. Då blir det ju på allvar.
Stringburka:
Tecken på att Kebu ska tas med en nypa (läs: några lastbilar) salt.
Haha, lyckligtvis har jag stött på den herren tidigare och är väl förberedd med salt inför såna här tillfällen då han och andra människor som till synes inte har något att göra på ÄS-forumet dyker upp med fyndiga (och mindre fyndiga) kommentarer. ![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
1111PM:
Eller är jag det?
läskigt
1111PM:
jag vågar verkligen inte vända mig till sjukhuset. Då blir det ju på allvar.
Vilka är det du har kontakt med nu?
Och var bor du någonstans? Vilken stad man bor i tycks ha stor påverkan på hur lättillgänglig och bra vården är.
Har du så lågt BMI att du är orolig för att tvångsvårdas?
Stringburka:
Vilka är det du har kontakt med nu?
Och var bor du någonstans? Vilken stad man bor i tycks ha stor påverkan på hur lättillgänglig och bra vården är.
Just nu är det en kurator på ungdomsmottagningen här i Sundsvall. Inte ultimat men som sagt, de andra alternativen känns stora eller ger mig dåligt samvete...
Stringburka:
Har du så lågt BMI att du är orolig för att tvångsvårdas?
Nä, det tror jag inte att jag har. Man måste väl ha under 14 för att tvångsvårdas? Jag ligger på 15.9 så atteh.
1111PM:
de andra alternativen känns stora eller ger mig dåligt samvete...
Tror faktiskt ändå du ska ta kontakt med sjukhuset. De har ju mycket bättre utbildning, en kurator kan vara jättebra att prata med om det är något särskilt som hänt och så men ska du få ordentlig vård så är det nog psykolog eller t.om. psykiatriker som gäller. Särskilt om du nu inte är riktigt nöjd med kuratorn ändå.
Och varför dåligt samvete? För att du tar resurser i anspråk? Ju längre du väntar med att få hjälp, ju svårare blir det vet du.
