Stringburka:

Tror faktiskt ändå du ska ta kontakt med sjukhuset.

Sjukhuset skrämmer mig. Jag är rädd att fastna i en värld av psykiatriker och dietister som jag inte får tillåtselse att ta mig ur. Jag vill inte känna mig som en sjukdom och jag vill inte att andra ska se mig så. Förstår du hur jag menar eller är jag för luddig?

Stringburka:

Och varför dåligt samvete? För att du tar resurser i anspråk?

För att jag behöver resurser över huvud taget. Det finns andra som har det värre och genom att behöva hjälp bekräftar jag dessutom mina föräldrars oro. Det blir en sådan stor grej. Dock syftade det dåliga samvetet främst på att jag redan har fått privat hjälp i 1 ½ år, kostade svinmycket och jag vill inte utsätta mina föräldrar för den kostnaden...

1111PM:

Jag är rädd att fastna i en värld av psykiatriker och dietister som jag inte får tillåtselse att ta mig ur. Jag vill inte känna mig som en sjukdom och jag vill inte att andra ska se mig så. Förstår du hur jag menar eller är jag för luddig?

Jag förstår absolut vad du menar. Jag har aldrig fått någon vård för ätstörningar (jag äter stört, men har inte den typen av problematik) men jag har haft kontakt med dem i andra sammanhang och i början kände jag precis samma sak. Och så den stora pillerångesten, att bli en vandrande pillerburk.

Saken är att all psykvårdskontakt är inte sterila rum och tvångströjor, utan den kontakt jag haft det senaste året (fram till i början av sommaren) var mer som när man går till en kurator - en gång i veckan satt jag och samtalade med en psykolog. Skillnaden är ju att psykologer har en helt annan utbildning en kuratorer, och medan kuratorer är bra bollplank för ens tankar så kan psykologen faktiskt agera medspelare.

Men min mamma övertalade mig, och i början kändes det inte alls som att det hjälpte men efter att jag brutit ihop totalt och vart inlagd i ~2 veckor så blev det faktiskt mycket bättre. Sen efter det fick jag kontakt med psykolog, och nu några år senare är jag faktiskt helt fri från allt vad psykvården heter, inklusive kuratorer, psykologer och piller. Visst, förr eller senare kommer jag nog behöva kontakta dem ändå, men jag mår bättre nu än någonsin.

1111PM:

För att jag behöver resurser över huvud taget. Det finns andra som har det värre och genom att behöva hjälp bekräftar jag dessutom mina föräldrars oro.

Och det är just sånt där som kommer göra att du mår sämre. Om du hade upptäckt en liten cancersvulst, hade du dragit dig för att söka hjälp för att det finns andra som har större? Självklart inte - just att problemen är "små" (eller relativt, jämfört med de som har dygnet-runt-övervakning på grund av självmordsrisken) innebär ju att det finns en stor vinst i att få bort dem innan de hinner växa sig stora och helt utom kontroll.

1111PM:

Dock syftade det dåliga samvetet främst på att jag redan har fått privat hjälp i 1 ½ år, kostade svinmycket och jag vill inte utsätta mina föräldrar för den kostnaden...

Att den är privat behöver inte betyda att den är bättre, och om alternativet står mellan offentlig vård och ingen vård är det en no-brainer.

Tråden låst på grund av inaktivitet