Min käre mor har alltid varit lite konstig, tycker jag iallafall.
Min farsa dog när jag var fyra år gammal, och hon träffade snabbt en ny gubbjääävel som var alkis. Dom bråkade jämt och ständigt, söp som fan och bråkade på helgerna. På veckorna höll dom väl sig någorlunda, jag minns inte riktigt. Ska tilllägga att han misshandlade mig som barn också.
Men morsan slängde ju inte ut honom, någonsin. Hon försökte knappt, trots att han slog på hennes ende son? När jag var 17 så fick jag slänga ut honom på egen hand helt enkelt. Morsan protesterade inte. Hon har aldrig erkänt att hon gjort fel. Eller ja, det har hon väl, men säger saker som "jag kan inte göra det ogjort". "Nej, nog fan vet jag väl det, men du hade kunnat göra nåt åt saken då" säger jag.
Hon verkar inte vilja ta på sig ansvaret som min förälder eller nåt, jag får inte riktigt grepp om nåt, men jag har fått bilden av att hon väljer sina män över mig, att hon bryr sig mer om dom än mig.
Hon har träffat en ny nu. Eller ny är han inte längre, dom har väl vart tillsammans i ett år snart. Men för någon månad sen så bråkade jag och morsan när han var här, och då fick han för sig att sparka in min rumsdörr och hotade med att ge mig stryk och tog tag i mig och knuffade mig och vred om min arm och en massa.
Jag kan inte försvara mig, jag har ingen aning om hur man slåss, jag vill inte slåss med någon. Hade jag velat så hade han hamnat på intensiven direkt. Och nu när han gjorde detta så verkar hon inte bry sig igen. Hon säger att han gjorde fel, men hon säger också att jag gjorde fel som anmälde honom. Varför gjorde jag fel som anmälde honom? Trodde det var rätt sak att göra.
Det går inte att ta henne på allvar när hon säger att "han gjorde fel". Det känns som att hon säger det bara för att det är det man ska säga. Och jag kan sätta min högra hand på att om jag hade gjort detta mot honom så hade hon kastat ut mig med huvet före. Hon älskar väl helt enkelt sina män mer än mig, eller bryr sig mer om dom. Hon kanske aldrig ville ha mig alls, farsan kanske borde ha lärt sig the pull-out?
Känns sjukt jobbigt, känns som att jag hela livet inte betytt nåt för henne. Inte för att jag kanske borde bry mig om det alls, vem fan behöver föräldrar, men ändå, det har antagligen något att göra med att jag som "vuxen" blivit deprimerad, paranoid och överkänslig.
Tacksam om någon orkar läsa igenom allt och ge lite svar!
tough break
🙁
stå på dig, inte ditt fel att du fick en dålig mamma.
noodlemantra:
Varför gjorde jag fel som anmälde honom? Trodde det var rätt sak att göra.
Ja det var rätt.
noodlemantra:
vem fan behöver föräldrar
De flesta.. Bor du hemma fortfarande?
kallprat:
Bor du hemma fortfarande?
Ja, det gör jag, men gubben har inte vart här sen dess, han bor nån annanstans. Har börjat ta mer och mer avstånd till morsan också, så jag pratar väl inte med henne så värst mycket längre.
Flytta. Stick. Snacka med socialen. Få bostad. Skaffa ett eget liv.
Det är det enda som hjälper mot dåliga föräldrar.
Du går i skolan?
Kan du inte börja jobba så kanske du kan börja på någon sport och biffa upp dig, säkert skönt att avreagera sig så också.
Eller så väntar du bara ut det tills du kan flytta..
noodlemantra:
börjat ta mer och mer avstånd till morsan också, så jag pratar väl inte med henne så värst mycket längre.
Eftersom du säger att din mamma inte bryr sig om dig och ni bara bråkar så kanske det är lika bra att prata med socialen och få en egen bostad. Även om det är väldigt sorgligt att det ska behöva bli så.
noodlemantra:
Känns sjukt jobbigt, känns som att jag hela livet inte betytt nåt för henne.
noodlemantra:
Eller ja, det har hon väl, men säger saker som "jag kan inte göra det ogjort".
Hon vågar kanske inte erkänna och förstå hur mycket hon förstört för dig. Det är lättare att låtsas, även fast hon bara slipper undan sin egen skuld.
Tråden låst på grund av inaktivitet