Det har gått 2 år nu innan det började verkligen på riktigt och jag tror att jag verkligen måste skaffa hjälp om min hemma situation då jag verkligen trodde att det här skulle gå bort genom tiden men vad fel jag hade, det blir bara värre och värre.. Tänkte börja skriva av mig nu och få höra vad jag verkligen ska göra...

När jag var runt 3 år hade min pappa spelmissbruk och var borta på gymmet mycket och hade inte så mycket alkoholproblem vad jag kan minnas men mamma orkade inte med han och han jobbade men han var ''sjuk'' (var ute på krogar och spelade) och fick då med dålig lön och mamma pallade inte mer då hon hade mig, min stora syster (hon har en annan pappa men är som en stora syster för mig) och min lille brorsa (jag har ingen aning, han har ingen pappa så antingen är han adopterad/fått spermier av någon annan ingen vet bara mamma men hon vill inte prata om det) som hon tog hand om när han då supade och spelade bort flera hundratusen och mamma har då också ett jobb som är väldigt krävande och till sist så kom pappa till kronofogden och då var det droppen för mamma så då flyttade hon med mig, lille brorsa och stora syster ut.

Då hade vi ganska det så skönt då men ett år senare ungefär så kom han igen och ville träffa mig och då fick jag komma till han en helg varannan vecka och vi gjorde så 1 år och har inga minnen av det men mamma säger att han inte tog hand om mig utan lämnade mig ensam hemma medans han supa (om det var sant, varför ska jag vara där i första fallet då) så då efter jag varit där några gånger så fick mamma nog att jag skulle vara där eftersom att han inte tog hand om mig rätt och han brydde sig inte så mycket om det då och tog tillbaka mig till mamma igen.

Det gick några år men när jag var runt 7 så ville han träffa mig igen och han sa att han hade förbättrat sig men mamma vägrade. Och då fick de gå till tingsrätten och socialen men han fick inte träffa mig och det var väl tur det tror jag men sen så fick mamma någon sjukdom strax efter så hon vart sjukskriven och då började hon på den tiden (berodde inte på sjukdomen då) utveckla någon fobi/sjukdom mot blod och baciller. Det vart värre och värre med sin fobi/sjukdom mot blod och baciller så att mamma, jag, lille brorsa och Noel inte kunde gå på stan då det var (tydligen) blod och baciller överallt och vi fick slänga kläder efter vi hade varit på skolan då det var baciller på skolan och det inte fick komma in i huset och vi fick dusha etc etc och mamma slängde våra saker som kom hem från skolan (läxor och sånt) och om vi inte hade gjort läxorna på skolan så tvingade mamma att vi skulle säga till läraren att vi glömde göra läxor etc. Det ledde ju att det kostade pengar att vi skulle slänga kläder och mamma var ju sjukskriven så vi hade inte råd med så mycket och då fick morfar och mormor betala det mesta av räkningarna. Men min stora syster fick nog av det här med fobi/sjukdomen mot baciller och blod så hon flyttade till min moster och morfar (hon flyttar fram och tillbaka då de får turas om att ha henne, varför vet jag inte) Mamma vart ju såklart förbannad på min stora syster och sa ''Du får aldrig se mig igen och jag kommer alltid att hata dig!'' och det gör mamma fortfarande mycket faktiskt hon hyser hat mot henne.

Efter några år senare så börjar jag också ta illa upp det här med bacill och blodet men jag gör inget mer och hoppas att det ska försvinna. Mamma blir senare tillbaka till jobbet och morfar/mormor betalar fortfarande räkningarna då hon fortfarande har lite svårt att betala räkningar och så.

Det gick rätt så bra i måånga år men för 2 år sen (nu kommer den värsta delen av mitt liv då jag kommer minnas de här 2 år och det kommer säkert bli mer år av de här sakerna) ville pappa träffa mig igen och mamma sa nej men han hotade att han skulle gå till tingsrätten och då mamma inte hade råd med advokat så behövde hon ju säga ja. Jag träffade han en helg varannan vecka men det varade bara två gånger för då var det samma sak igen, han spelmissbrukade och alkoholist MEN han tvingade att gå med mig på gymmet sista gången jag var där och då så stack han ut och jag väntade där och spelade på mitt Nintendo (ja, jag älskar Nintendo) men när han kom tillbaka så var han jävligt påverkad! Och inte av alkohol, så det måste ha varit droger och han var med någon annan som såg jävligt påverkad ut och jag ringde mamma så fick jag åka hem och jag berättade allt för mamma och hon vart helt chokad. Några dagar senare så ringer mamma han då att jag inte får träffa han och han går till tingsrätten och socialen och ja det är möten och sånt där MEN nu tar jag jävligt illa upp på det här med bacill/blod fobi/sjukdomen men varje gång jag nämner det så drar hon mig i öronen, sparkar mig, slår mig i magen, knockar mitt huvud i väggen osv...Och jag gråter varenda dag och natt! För det är inte bara när jag tar upp det här med skräcken för blod utan allting annat, om det är en smula på bordet PANG får vara uppe i mitt rum och få slag...När mamma är borta och jobbar (så som nu) så pratar jag med min mormor och fyfan vad jag älskar hon! Jag pratar med henne om situationen och hon försöker att göra allting för att hjälpa mig! Morfar är samma sak! Hon försöker ändra på saker och jag har frågat om jag får bo med henne/morfar/moster men jag kan inte för de har min stora syster där.

Och det är inte bara det som suger just nu att man får slag i huvudet osv. utan hon tar mina pengar (fyfan vad lågt) så att hon kan gå på något jävla spa. När jag får pengar av morfar/mormor så tar hon det.. Ibland får jag inte till och med mat....

Nu har jag skrivit av mitt liv, känns bra.
Vad ska jag göra? Jag vågar inte säga något till socialen..