Hej! Jag har skrivit en novell som heter Kanten. Denna text hör inte till novellen! Jag hoppas att ni kan berätta vad ni tycker om den och ifall nåt inte riktigt stämmer eller inte är bra. Jag hoppas ni uppskattar läsningen. ![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
---------------------------------------------------------
Kanten
Hans sista dagar hade runnit och hunnit blivit timmar nu. Efter all misär som de senaste dagarna bringat honom har han förts ned till en psykisk nivå han aldrig förut upplevt. En nivå djupt ned, i en depression. Tjugosju års erfarenhet ifrån det liv han oftast betraktade med omsorg har drastiskt bytt riktning. Hopp, tro och kärlek vara bara ord nu. Vad har han egentligen gjort för att ha förtjänat allt som hänt honom? Allt som nu gjort honom deprimerad. Vart hade den ambitiösa optimisten som han en gång varit tagit vägen? Den personen försvann, som alla andra som svek honom, som lämnade honom i sticket.
Ingen förstod vad som doldes bakom hans skal, det yttre gav inga jag-är-en-person-som-är-benägen-till-att-göra-något-dumt antydningar. Men bakom hans skal befann sig en sorgsen person med frustration i staden den kvällen och han tänkte inte rationellt.
Avstigning, Zinkensdamm, sades genom högtalarna från tåget i tunnelbanan.
Han hade bott i Södermalm ett par år nu och ville inget annat än att fly därifrån. Fly ifrån sitt arbete, fly ifrån alla bekanta som bidragit till hans befintliga tillstånd. Och speciellt fly ifrån den kvinna som svikit honom mest. Men ändå längtade han efter hennes uppmärksamhet, han ville träffa henne. Såra henne men ändå förlåta henne. Han kände sig så ambivalent.
Ensam började han vandra bort ifrån tåget; hans provisoriska boplats var hans destination. När han väl var framme skulle han ta tag i spriten; han behövde något som skulle dämpa smärtan. Han började vandra genom Zinkensdamms gator. I hans tycke har det alltid varit en fin ort men just nu associerad med alldeles för dåliga minnen. Återblickarna gick inte att undvika, de var som envisa myggor som inte vill sluta attackera en när man ligger i sängen och försöker sova. För bara några timmar sedan hade han vandrat emot tunnelbanan ifrån den kvinna som brustit hans hjärta, då han blir rånad på sin plånbok. Två män kommer fram till honom och hotar honom med kniv. Det fanns inget mycket att göra med en kniv uppskjutet emot halsen, dessutom var han inte en man som vanligtvis brukar slåss och skulle därför inte klara av att försvara sig. Två lakan, borta. Samt hans mobiltelefon. Brottslingarna var uppenbarligen inte nöjda med det utan ville även sända ut några slag och han blev lämnad med en blåtira.
Klockan var drygt fem och himlen var molnig. Det var ganska varmt i luften, lagom temperatur för honom som enbart vandrade med skjorta och jeans. Fem minuters promenad kvar till bostaden, han passade på att granska människorna i omgivningen. Han slängde några blickar runt omkring sig. De vakade över befängda vanor och vandrade allehanda bestämda vanor. Var de lyckliga? Han hade varit en av dem. Dag in och dag ut vandrat fram och tillbaka till transportmedlet som fört honom till arbetet. Till det arbetet som han nu fått sparken ifrån. Han ville inte minnas. Den orättvisa som spirat var något som påbörjade byggnaden av hans befintliga frustration. Orättvisa, visst, det har han känt förut, men denna gång gick det över gränsen. Det värsta är att ingen tror på honom, och att de obefogat sparkat honom. Bevisen fanns ju inte.
Han var framme vid lägenheten. Han öppnade dörren, gick in och tog till sig en flaska som var full ut av sprit. Ensamt började han dricka och tårarna började rinna. Efter en stunds självömkande och sittandes på soffan i lägenheten fick han för sig att resa sig upp och gå ut ur bostaden; taket av lägenhetshuset var hans destination.
Stående i närheten av kanten av lägenhetshuset så fick han en bra överblick över staden han bott i de senaste åren. Det hade blivit mörkt och ljus ifrån gatulyktor, bostäder och affärer framträddes bättre. Snart skulle dock den överblicken aldrig mer kunna återupplevas. Rädsla började krypa fram inom honom men han var fortfarande inställd på att göra det. Innan handlingen var utförd ville han ha återupplevt sitt liv, så han satte sig på kanten och började tänka på sitt liv rullande framför ögonen som om det vore en film, från början och sedan fortsätta tills slutet var nått. Minnen från barndomen, hans föräldrar och syskon. Minnen från högstadiet, hans första flickvän och vänner. Hans föräldrar hade alltid brytt sig om honom, givit honom allt, lärt honom allt han skulle behöva för att klara sig. De hade gått bort för några år sedan, omkomna i en bilolycka. Det hade tärt på honom. Men han kunde ändå minnas de optimistiska meningar de delat med sig: ”ge aldrig upp”, ”hur hårt livet än ter sig, kom ihåg att vi finns här och älskar dig”. Han var fjorton år gammal då och hade blivit mobbad av de äldre eleverna ifrån skolan. Han stod upp för sig själv efter det; dagen efter i skolan gick han fram till den styrande i gruppen på toaletten och slog ned honom ganska brutalt. Och inte bara det, utan tog även fram en kniv emot mobbarens hals och hotade mobbaren att ifall han gav sig på honom igen skulle han mörda honom. Den styrande mobbaren hade blivit livrädd och gått och tjallat. Men kniven blev aldrig återfunnen och att den någonsin skulle ha existerat blånekades ifrån honom, även att misshandeln skulle ha skett. Polisen eller skolan kunde inte vidta åtgärder utan bevis och fallet lades ned. Hans föräldrar blev oroliga och undrade ifall han verkligen hade misshandlat mobbaren och han ljög då. Det viktigaste enligt honom var att de hade slutat med att ge sig på honom. Men nu så ångrar han att han ljög.
Han var ensam nu. Han tittade ned. Det var väldigt långt ned. Han var väldigt långt upp, i mörker. Således kunde ingen se honom. Hade någon annan sorts ånger börjat krypa fram? Han kunde fortfarande ändra sig, men orkade han? Innan han hade börjat högstadiet var tiden enklare, då de känslor puberteten förde mig sig ännu inte hade framkommit. Då var livet så enkelt utan ansvar. Efter varje år som gick efter tiden som barn blev fritiden mindre och mindre. Efter gymnasiet började han universitet och fick inte förutom en massa att läsa även extrajobba. Men han gillade sitt liv och rutinerna. Han var social och lyckades alltid skaffa nya vänner. Han hade inget dåligt utseende, han var inte ointelligent. Efter några minuters reflekterande började han komma fram till att hans liv inte varit så dåligt och att göra miste om de minnen han innehade kanske var ett dumt val. Men det gjorde ju så ont och att hoppa var så enkelt.
Sittandes på kanten, fortfarande berusad. Men han började kanske nyktra till lite, eftersom ju mer tiden gick desto mindre inställd var han på att göra hoppet. Han behövde bara knuffa ifrån sig med armarna så skulle han falla ned, han var så nära sina föräldrar. Det började regna. Kanten bestod av plåt och vattnet från molnen skulle öka friktionen mellan objekt som låg på plåten, risken för att halka fanns alltså. När han var liten brukade han ta på sig en regnjacka och gå ut och leka med sina barndomsvänner. De brukade samla vatten i hinkar, varför kunde inte sådana primitiva saker underhålla honom nu som vuxen? Men hans barndomsvänner var alltid där för honom, de finns till och med tillgängliga nu och har frågat honom ifall han velat träffats någon dag. Han kunde däremot inte på grund av all stress från jobbet. Han har fortfarande chansen att träffa dem, han kan ringa dem nu! Han reste sig upp drastiskt utan att tänka på att kanten kunde vara hal och han snubblade och föll med huvudet rakt med pannan på plåten och bena över kanten. Intuitivt grabbade han tag i kanten samtidigt som benen föll nedåt och han blev hängande. Han blev häpen och rädd. Fanns det någon återvändo? Han börjar ångra sig. Han har ångrat sig helt. Han vill inte begå självmord längre. Tur att han har tränat sina latsmuskler så att han kan hänga där, och kanske om han har tur ta sig upp. Men det gick inte, det var för svårt; han var för full. Alldeles för dåligt grepp då kanten var helt vinkelrät och hal.
Återblickar ifrån bra stunder ifrån hans liv började dyka upp. Hans första kyss och hans vänner fira honom när han fyllde arton. Dagar spenderade på stranden med vänner eller flickvänner. Solnedgången, sjön och vattnet. Hur han hade badat i sjön och solat och haft kul. Alla bus som han och hans kompisar gjort. Hans första fylla med sina kompisar. Den vackra blicken man får i naturen. Och så mycket som han inte gjort men velat. Han började bli tårögd åter igen. Hans grepp började lossna. Han hade inte mycket tid kvar, snart var han borta. Minnen då hans far kastade baseboll med honom. Hans födelsedagar. Julaftonen. Sommarloven som liten spenderades med att spela fotboll eller åka ut på semesterresor med familjen. Smärta i fingrarna, han ville inte släppa taget. Liten yta mellan fingrarna och plåten fanns kvar. Han minns hur vacker världen kunde vara och hur mycket goda saker och ting som finns men vi inte observerar, saker som vi tar för givet. Men det här livet var inte längre hans, det var någon annans. Han var borta nu. Fingrarna släppte.
Författare: Ramin Malek
Datum: 2011-10-14
