Plejadisk Panda:

Tror oddsen för att slippa detta är rätt så bra så länge man kommer förbi skolkuratorn.

Min skolkurator var faktiskt inte så mycket sån, hon var ganska bra hade kanske tur med det jag

Lilla Trollungen:

Min skolkurator var faktiskt inte så mycket sån, hon var ganska bra hade kanske tur med det jag

Tror de flesta är rätt okej. Mer otur om man får en dålig än tur att få tag på en bra.

Plejadisk Panda:

Tror de flesta är rätt okej. Mer otur om man får en dålig än tur att få tag på en bra.

Nja jag vet inte om jag ska vara ärlig :/

Det jag har undrat sedan jag läste din tråd, och alla kommentarer är om vad det egentligen handlar om. Vad är det här som är för pinsamt att berätta? Jag ställer frågan eftersom att det här ändå bara är internet, vi kan inte veta vem du som skriver det är. Med det menar jag att det kan vara lättare att berätta. Men som sagt, mitt tips är också att träffa någon att prata med. Men även att om du gör det, var ärlig. Det är då man kan få bättre hjälp.

Lilla Trollungen:
Jag vet snart inte hur jag ska göra längre. I mitt medvetande och tankesystem är det totalt kaos och jag känner mig så förvirrad och ångestfylld bland annat för att mina känslor inte går ihop med mitt förnuft och mina värderingar osv och jag vet liksom inte hur jag ska styra upp min stackars hjärna som är i krig med mitt hjärta. Det har varit såhär till och från under ca 2 år men det känns som att det inte blir värre utan snarare sämre. Orkar snart inte mer, vill bara gråta och skrika rätt ut hur jag känner men det är för pinsamt.

Känns som om jag håller på att fördärvas inifrån mer och mer, och även nästan som om onda makter har kontroll över mig.

Vad kan man göra när det blir krock mellan känslor och förnuft?

Känner igen mig...totalt!
Mest i detta:

Känns som om jag håller på att fördärvas inifrån mer och mer, och även nästan som om onda makter har kontroll över mig.

Det är så likt mig så att jag börja tro att vi e twins hahah

Man hittar sig själv och det man är bekväm i
vad nu det innebär 

HiddenMe:
Det jag har undrat sedan jag läste din tråd, och alla kommentarer är om vad det egentligen handlar om. Vad är det här som är för pinsamt att berätta? Jag ställer frågan eftersom att det här ändå bara är internet, vi kan inte veta vem du som skriver det är. Med det menar jag att det kan vara lättare att berätta. 

Men nu känns detta helt enkelt så pinsamt enligt mitt synsätt att jag bara inte kan skriva det rätt ut, går bara inte haha. 

Även om det "bara" är på internet så känns det enligt mig ändå lite skämmigt att skriva det här, eftersom att det trots allt är en sida som jag varit medlem på i nästan två år och där jag ju ändå har skrivit ganska mycket och där jag skulle tippa på att en del användare nog har iaf någon typ av och bild och uppfattning av mig. Hade jag varit helt hundraprocentigt anonym hade jag ju kunnat skriva exakt vad det handlar om men jag känner mig inte riktigt det här.

HiddenMe:   Men som sagt, mitt tips är också att träffa någon att prata med. 

Eftersom jag mår dåligt på olika sätt kommer jag förmodligen att söka upp en samtalskontakt så småningom. Men jag är samtidigt så rädd för att gå och prata med någon eftersom att jag är så rädd för att personen ska visa sig vara helt dum i huvudet och att jag inte alls ska trivas med att prata med personen, och att personen därmed ska få mig att må ääännu sämre än jag redan gör.

HiddenMe: . Men även att om du gör det, var ärlig. Det är då man kan få bättre hjälp.

Och om jag kommer berätta just detta jag tänker på i denna tråden för någon samtalskontakt är jag mycket osäker på, ännu mindre osäker på om jag ska helt ärlig om det. Vet inte ens om detta är någon som en samtalskontakt skulle kunna hjälpa mig med särskilt mycket. Och jag har ingen som jag känner som jag precis skulle kunna påstå att jag känner för att prata om detta med heller.

its_just_me:

Känner igen mig...totalt!

Skönt att man inte är ensam då iaf...

its_just_me:
Det är så likt mig så att jag börja tro att vi e twins hahah

Du kanske kan va min lilla minitwin haha...<3

Inte Jung:
Man hittar sig själv och det man är bekväm i
vad nu det innebär 

Antar att det är så, men känns bara som att det tar eeeeeeeeviiiiiiiiiiiiiigheter att hitta sig själv helt och hållet 

Ugh, igår natt när jag skulle sova låg jag först ba och funderade på det här, och på hur mitt liv överhuvudtaget ska bli, men alltså framförallt på det här. Blir så stressad och frustrerad ibland av att tänka på detta, hjärtat bankar så hårt.

Inte så kul att känna att man typ håller på att bli galen.

Nåja, får väl snart lägga mig och se om jag kan sova inatt...

Hjälp demonerna kommer och tar mig!!!  ska man kämpa emot eller bara låta dem komma kan man ju undra