När jag vill säga något eller bara prata med någon så känns det som om att det jag vill få sagt inte når mottagaren för att varje gång jag försöker säga vad jag tycker eller tänker och känner, så tar man inte mig på allvar. De kan säga att det bara är som du känner, som om det löser sig ungefär men jag känner ju såhär väldigt ofta och det blir ju ett problem. I Andra situationer så kan det vara att om jag bara säger minsta lilla så känns det som om alla blir sura och så är det alltid mitt fel alltihopa. Det känns som om jag är alla till lags men så fort jag vill prata med någon så ifrågesätter foll mig. Tänk er att man alltid har en stämpel där man alltid ställer upp för andra, men så fort man själv är upptagen med något, så är man snål och liknande.
Jag har mer och mer känt mig tom, besviken och att jag hamnar i underläge, för alla bara öser massa negativ energi på mig, får mig att känna mig väldigt dålig, jag försöker lösa allting men jag får liksom inte göra ett skit, innan folk säger till mig. Det är som om jag inte ens existerar eller har någon rättighet till att bli egen och självständig, för hur jag än försöker så kommer jag aldrig dit. Jag har fastnat i livet och jag springer runt i en labyrint och vet varken vart jag ska eller göra eller säga, för jag får inte göra det, jag känner mig inte som en person längre, snarare än robot som är 23 år och lyder alla andra. När jag inte lyder så behandlar man mig istället som ett barn. Man kan säga till mig gå upp till ditt rum, vem säger ens så till sin 23 åring? Ingen hjälper mig och det känns som alla förväntas sig att jag ska vara 100 procent helatiden, men jag får ingen hjälp när jag behöver den? När räknas jag?
Det kanske är tufft att höra men du är nog väldigt oviktig för dem som behandlar dig såhär. Det hade gjort dig gott att träffa nya människor som kanske respekterar dig till skillnad från svinen som du beskrev.
Lazarus:
Det kanske är tufft att höra men du är nog väldigt oviktig för dem som behandlar dig såhär. Det hade gjort dig gott att träffa nya människor som kanske respekterar dig till skillnad från svinen som du beskrev.
Det är inga vänner jag pratar om utan mina föräldrar...Jag vet att de är mia föräldrar och sådär men alltså, de är inte normalt att behandla sin 23 åriga dotter på detta sättet, de vill ju absolut väl men de gör de på fel sätt, för jag blir ju inte egen och självständig då, utan då ska de föreläsa för mig ungefär hur man beter sig eller berätta om saker men de fatttar ju inte att jag vet dessa saker, de tror istället jag är 10 år och inte vet någonting. De pratar även med mig på en barnslig nivå där de är vuxna och jag blir barnet, de behandlar ju inte mig som den 23 åringen jag är. Det är väldigt jobbigt eftersom ingen annan gör såhär mot någon annan, man har ju på något sätt fått klart för sig att folk behandlar mig på ett annat sätt jämfört med andra i min ålder, men de är enbart för de vet om min situation och kan därför uttnyttja det på så sätt att de inte tror jag klarar av någonting. Jag gillar egentligen inte att prata skit om folk men jag vill ju inte ha det såhär....Jag vill kunna säga och känna saker utan att bli ifrågasatt, jag vill att folk ska lyssna på mig istället för att tro att det jag säger är påhitttat....Eller bara känna att jag duger, för folk får mig att må dåligt för att de har den negativa synen på mig samtidigt som de säger att de förstår och försöker hjälpa men det är ingen hjälp...Hade de hjälpt så hade det absolut bara sagt någotning och sedan låtit mig sköta det själv och litat på att jag ordnar saker själv....
Då får du säga ifrån, och stå upp mer för dig själv.
