To be continued... Kommer vara massor, haha!
UM-OSKULDEN TAS
Om sisådär tre veckor fyller jag tjugofyra år. I slutet av nionde klass stapplade jag mig in på ungdomottagningen.se och dess forum. Kids, detta var långt före den beryktade sammanslagningen ni nog bara hört i förbifarten. Och det är den gamla Ungdomsmottagningens sida och forum som gett oss UM-förkortningen. Jag ser att den förkortningen används än i dag.
Det var er på UM som jag först kom ut. Det kanske inte är särskilt viktigt. Jag tror ingen minns det ens. Men det var i slutet av nian. Jag var inne på chatten och där träffade väldigt många fina människor. Gaah, tror jag en kallades, och sen hade vi en kille som kallades Artemis, och så nån tjej, lesbianen från Danderyd, minns tyvärrinte vad hon kallades, bara för att nämna några få. Vi fick snabbt en fantastisk community-spirit på chatten.
Jag var femton år gammal och skrev mitt första inlägg på UM:s forum. Jag minns på ett ungefär vad detta första inlägg beskrev, men tyvärr har tiden det inlägget låtit falla bort från arkivens bibliotekarierande rike, och jag minns även att det inlägget skrevs på ett särskilt sätt som var för mig vanligt på forum under min femtonårstid. Det innehöll inga stora bokstäver. Alla meningar var korrekt uppbyggda och stavningen var perfekt: det enda var att inga meningar och inga namn började med stor bokstav.
Detta första inlägg på UM skrevs i forumet Homo- och bisexualitet och beskrev homo- och bisexuellas rädsla att, just det, komma ut och var denna rädsla kunde grundas i. Det var mitt första inlägg.
Med tiden mognade jag och skrev fler inlägg och nog skrev jag i alla småforum som fanns här på UM. En kille, jag tror han kallades HR, kom den sommaren mellan nian och ettan betyda mycket för mig. Vi skrev bara en gång till varann på forumet, men slöt kontakt via ICQ, ett medium ska skaffade mig för att just tala med denna person.
HR och jag kom att prata mycket om homosexualitet, relationer och sätt att uppmuntra sig till självälskande. Och den sommaren, jag tror, vi pratade var och varje dag. Tills den dag då ICQ crashade, först hos mig, min vänlista bara försvann, men han fann mig igen, och den dag då hans ICQ crashade och han förlorade all framtida kontakt med mig.
FÖRSTA RING
Framåt hösten det året började jag gymnasieskolan. Skolan låg i en ny stad, något mindre än den stad jag själv då bodde i, och varje dag fick jag ta buss eller tåg till skolan. Också i skolan bestämde jag mig en dag, rent spontant, att svara ”ja” på den vanliga grabbfrågan ”Ärubög eller?”
Detta innebar givetvis problem. Men jag stod på mig. Jag hade ju UM och UM-chatten som stöd. Det var ni som fanns där då, uppmuntrade mig, lyfte upp mig och visade mig att jag var bra som den jag var. Här kom också nya karaktärer in. Apoptygma Weebl tror jag en av dem kallades, och han, så fin han var, så varm, men ack... så full av självförakt.
Ettan på gymnasiet gick sig väl. Mina föräldrar kom på att jag var bög (hur är en annan story) och försökte förmå mig på alla de sätt de kunde, men ändå kärleksfullt, att bli hetero ”igen”. De visade mig sidor som homosexuellt.com och exgay-sidor från hela världen för att inge mig hopp om frälsning från det onda. Mitt i allt detta fanns ni, mitt älskade UM. Ni stöttade mig. Genom mina tårar och uppgivna inlägg på chatt och på forum stöttade ni mig, gav mig styrka att kämpa vidare och inte ge vika.
Och mer kommer nu!
FÖRSTA DEJTEN
Jag träffade en kille från länets residensstad nu. Han var fin och vi gick på bio tillsammans. ”Ondskan” hette filmen och baserades på en bok av Jan Guillou. Jag träffade en annan kille, från samma stad och med samma namn som den första (ett namn som senare kom att hemsöka mig).
Mot våren till var det tal i familjen om att flytta. Inte inom länet eller riket eller ens inom Europa. Nej, vi skulle flytta söderut, ja, till söderhavet. Nya Zeeland kallade på oss och det var dit vi skulle. Vi började planera flytt och huset höll vi på att få sålt. Visum var fixade, skolor låg på tur.
RULE BRITANNIA
Men så en dag såg min bror -- å fine bror – att det var lättare för oss att bosätta oss i vårt – familjens – andra hemland, det land i väster – Storbritannien. Och jobb fanns där så det bara skrek om det. Särskilt England hade högkonjunktur och det bestämdes att jobb skulle sökas. Och jobb ficks. Och på en månad sålde vi hus, skaffade bostad på andra sidan Nordsjön, och allt var gott så. I augusti månad flyttade vi.
Väl i engelska länder började mitt mående dala. Jag kände mig ensam. Kulturen var annorlunda. Folket var annorlunda. Och jag kände ingen, inte en själ i den staden vi kom till. Men där, o kära UM:are fanns också ni och ni hjälpte mig att genomlida den förbannade hösten i ett land där höst alltid innebar dagligt regn.
En särskild figur dök upp. OrCane tror jag han kallades. Än i dag finns han på detta forum men under annat namn: Venfort. Han visade mig så mycket vänskap och trygghet och jag fann att jag kunde vända mig till andra svenskar var de nu än var genom chatt och genom UM:s forum. Tack.
RAVN TÅGAR IN
En dag fick vi på UM internationellt besök. En norsk kille med korpnamn, Ravn86, skrev. Han påbörjade en dagbok som beskrev i stort sett hans liv som det då såg ut. Som jag var han gay. Han var ett år äldre än vad jag var då, men hade en sambo. Utanför Oslo bodde han med sin pojkvän, Sander.
Jag beundrade dessa två killar: de levde tillsammans i sjukdom. Svåra sjukdomar hade de som gav dem stora smärtor. Men mitt i detta hade de varann och det skötte om varann och var varann.
En kväll mötte jag Ravn i chatten och vi började skriva mycket med varann den kvällen. Allt från homosexualitet till varför Norge inte gick med i EU behandlades. Och jag var glad, så glad, att någon där fanns som förstod de kval jag genomled. Jag menar inte att vara elak mot er UM:are men då kändes det verkligen som att jag var ”the only gay in the village” och det var skönt att ha en annan gay som förstod mig och de problem man som ung tonårsbög kunde utsättas för.
Ravn och jag bytte mejladresser. Även OrCane och jag gjorde det. Och vi tre bildade en MSN-clic. Alltid skrev vi till varann och alltid var det en sådan kärleksfull vänskap emellan oss. Vi stödde varann i vårt och i torrt.
Jag spammar vidare!
DANIEL FÅR BARN
Ravn fick många vänner från chatt och forum här på UM. En av dessa var Daniel. Daniel väntade barn med sin flickvän några månader senare, men tjejen började få verkar redan i februari och Daniel skrev nog UM-historiens mest rörande tråd någonsin. Jag ska inte upprepa vad som stod i denna tråd allt för väl, men låt oss säga att Daniel med flickvän får tvillingar, födda alldeles för tidigt, en son och en dotter. Bara dottern överlevde.
Ravn var den person som kom Daniel närmast denna tid. Ravn stöttade Daniel på ett fantastiskt vis. Dygnet runt lät han vara sig tillgänglig för Daniel och Daniels tankar, funderingar och bekymmer. Allt eftersom Daniels tråd utvecklar sig och vi får lära oss om begravningsförberedelser och personliga bekymmer och Ravns beslutande omhändertagande (”over the net”) av Daniel, möter jag också Ravn i detta. Ravn är trött, och jag förstår att Daniel och Ravn delade mycket under denna tid.
Genom Ravn och trådar och inlägg på forum möter jag också Daniel. Jag ser bara honom genom detta, och aldrig pratar jag med honom.
Jag tror att det var så att Daniel och OrCane började prata tillsammans med en tjej från UM. Minns inte hennes namn... Aja...
är detta ännu en sån där "vem var denne patric"-tråd?
spännade
Dräparen:
är detta ännu en sån där "vem var denne patric"-tråd?
Jag hänger inte alls med här, hehe. Jag vill bara vara lite exhibitionistisk ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
hmm, har du alltid varit känd under namnet jason?
RAVN IS EXPOSED
Daniel, OrCane och tjejen utan namn börjar tvivla på Ravn och Sander. Är de verkligen de människor de säger sig vara? Men... de bilder Ravn och Sander har upptäcks sedan ligga ute på nätet under helt andra namn och helt andra nationaliteter. Tvivel börjar och denna grupp får tag i något IP-nummer till Ravn, spårar det och inser hur fel allt var.
OrCane bryter all kontakt med Ravn. Även tjejen gör det. I början, också jag.
Jag får ett meddelande på Lunarstorm från Daniel. Hur han hittade mig där vet jag inte, men i alla fall, vi skriver till varandra lite, byter mejladresser och addar varann på MSN. Och där börjar mitt livs Danielepok.
Liebestraum:
hmm, har du alltid varit känd under namnet jason?
Mais oui, dock i olika perioder. Men första gången jag registrerade mig på UM var det under namnet "jason", andra gången likaså, och detta konto, tredje gången gillt också under namnet "jason" ![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
I like it! ![[bigcheers]](/img/smilies/bigcheers.gif)
jason:
Mais oui, dock i olika perioder. Men första gången jag registrerade mig på UM var det under namnet "jason", andra gången likaså, och detta konto, tredje gången gillt också under namnet "jason"
Ändå har jag inte något direkt minne av dig ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
, skumt
Liebestraum:
Ändå har jag inte något direkt minne av dig , skumt
Äsch, jag minns inte dig heller! Om du nu inte hade ett konto innan "Liebestraum" och under annat namn
Denna tid höll jag mig mest på chatten. Och i vissa av forumen.
Asså, jag bryr mig egentligen inte om ni läser detta eller ej. Det är mest en kul grej för min skull. Spara det för l'histoire kanske ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Aja... moving on!
DANIELEPOKENS BÖRJAN
Daniel och jag börjar prata mycket den våren. Om tvillingarna. Om Ravn. Om Daniels och Ravns relation. Om Sander. Om bilderna. Om jackor och vintrar och allsköns frågor. Ändå fortsätter Daniel och jag att prata med Ravn, trots att vi tvivladepå honom. Han betydde ju så mycket för oss, och för Daniel särskilt.
Men Daniels MSN crashar och Ravn vill inte ge mig Daniels Yahoo Messenger vilket var mediet som Daniel och Ravn använde för att prata med varandra. Jag vet inte varför... En dag, några månader senare, loggar Daniel in igen på MSN och han och jag skriver och pratar i timmar, i timmar och i timmar, dag ut, dag in.
Och fram mot jul bytte vi mobilnummer, Daniel och jag. Och när vi inte var online på MSN, eller forum, eller chatt eller vad som helst, så skrev vi SMS till varandra. Ravn tyckte inte om detta. Detta var fel och fruktansvärt. Fortfarande fanns Ravn som ett spöke över allt.
JUL I SVERIGE
Vid jul åkte jag österut, mot min gamla hemstad i Sveriges rike. Jag hade nog velat hälsa på Daniel då, men jag hade nog aldrig tid till det. Julen var pressad tidsmässigt; vi var bara några dagar i Sverige. Telefonen vibrerade dock varje timme. SMS efter SMS skickade Daniel och jag varandra hela julhelgen igenom.
Nyår kom och jag var tillbaka i den engelska landsbygden.
Bara så ni (eller jag) fattar är allt skrivet i kronologisk ordning...
VÅREN I ENGLAND
Tidigt det året kom våren dit jag bodde. Jag tror att påskliljorna slog ut redan i februari. Precis innan hans dotters första födelsedag nås Daniel av en fruktansvärd tragedi. Tragedin kom att omdefiniera relationen mellan mig och Daniel, mellan Ravn och Daniel, och mellan mig och Ravn. Daniel, igen, tyr sig till Ravn, hans fasta punkt på jorden.
Medan detta sker och våren låter knoppar brista börjar mina vanföreställningar bli värre. Jag har inte behandlat dem så mycket i detta inlägg men jag vet att ni på UM hjälpte mig väldigt mycket med dem, att jag kunde diskutera dem och förstå deras illogik och fel. Hursomhelst skickar skolan mig till min husläkare som i sin tur remitterar mig till psykotisk utredning.
En av de utredande i sjukhusområdets psykosenhet, Caroline (på fritiden en sångerska inom operatisk kör!), och jag pratar väldigt mycket nu. Jag minns inte riktigt hur mycket av detta jag delgav er på UM, men men... När vanföreställningarna snabbt kom under kontroll (även Daniel var här en stor hjälp!) sjönk jag i något man skulle kunna kalla för ängslig depression (kanske?) och bara någon vecka efter att jag får mitt antidepressiva medel får jag fruktansvärda självmordstankar.
Jag pratar med Daniel om dem. Daniel var väl min bäste vän då. Men desto mer pratar jag med Caroline om dem. En eftermiddag ville hon inte släppa hem mig från vårdcentralen i staden (där vi brukade ses); hon ansåg mig utgöra fara för mig själv. Samma kväll såg hon till, efter att akutsjuksköterskor genom ”Crisis Team” kom på hembesök och pratade med mig och min familj, att jag blev inlagd på psykiatriskt sjukhus några mil söderut.
Det är sista dagen i mars.
PSYK OCH APRIL
Första april kom utan att någon jag kände eller visste lurade mig. Jag minns att jag får ett SMS, denna gång inte från Daniel men från OrCane. ”Varför i helvete har du inte sagt nåt?” Antog att han menade om att jag blev inlagd. Men men. Enda gången i mitt liv som jag var sur på OrCane 😛
Under den första veckan där är jag helstörd. Jag slår sönder glas, skär mig med glaskivor (nåt jag aldrig gjort innan!) och är allmänt arg, sur, ledsen, uppgiven och rädd. Lyckligtvis lugnar jag ner mig rätt snabbt och får permission till helgen. Jag skriver i min dagbok den dagen: En dag ska jag bli fri allt mörker. En dag ska jag kunna le. En dag ska jag forma mitt öde och bygga min framtid och mitt liv. En dag ska jag bli fri.
Problemet var att jag inte ens trodde på det då. Några rader ovanför det där citatet skrev jag att jag fortfarande ville dö och skit och shit och blä.
Den tjugofjärde april, enligt samma dagbok, blev jag officiellt utkickad ur skolan. Den nionde maj skrevs jag ut från sjukhuset.
jason:
Om du nu inte hade ett konto innan "Liebestraum" och under annat namn
Om du minns mig så är det förmodligen som "Fisk_den_tredje"
