Det var ett år av många förändringar och mycken plågor, men de är ältade till döds och kan summeras i att mina och även två (fyra) andra fiskars föräldrar skiljde sig, alla av hemska eller extremt dumma skäl.
Vi var förvirrade och unga, men gav utlopp i kreativitet och perfektion av våra egna speciella sociala regler och hierarki.
Jag minns många kvällar spenderade hos fisk #4, där vi även startade ett "band", ingen av oss kunde spela en ton så våra inspelningar blev högst opportunistiska och går inte helt att känna igen som musik.
Mången kväll och natt vandrade vi på gamla vägar genom obebodda skogar, det var högsta graden av trivsamhet jag dittills upplevt.

Enligt mina något speciella principer om estetisk skönhet och esoterik blev även en gammal nedlagd, men fullt intakt med byggnader och maskiner, gruva idoliserad av oss. Vi fotograferade området ofta och jag skrev en hel del kvasireligiösa fantasier och dikter om dess storhet, vid några tillfällen besteg vi även de tämligen höga byggnaderna från utsidan, i efterhand fullkomligt livsfarliga tilltag, men vi hade inga problem med det.

Jag minns framåt vintern, då jag med min splitter nya 256mb's mp3-spelare allena vandrade kring bygden långt och länge med musiken i öronen, Donovan, Peter, Paul & Mary, Type O Negative, Fallout och självklart Einstürzende Neubautens nysläppta skiva "Perpetuum Mobile" spelades frekvent medan jag njöt av konsterna mellan den beckmörka himlen och den ljusa glittrande snön på marken.

Minns 2005:
Kommer ihåg sommaren, jag och mina kamrater samlats hos en vän med våra datorer för att ge utlopp åt vår distraktion av den nya tekniken, utanför fönstret sken solen, ängen lyste gul och varm, vi lyssnade på progg och drömde om en bättre värld, Pugh Rogefeldt's skiva Pughish spelades friskt den dagen. Inte-en-fisk #1 lyckades att med en nål träffa och döda en fluga i flykten.

Vi gick en promenad längs grusvägen upp mot skogen, vek av på ett gammalt järnvägsspår som förde oss till en övergiven sommarstuga mitt ute i skogen, spår av någons liv syntes i form av målade svampar av sten som placerats lite här och var kring stugan likt en sådan där illustration av någon kvinna(?) jag inte minns namnet på.

Många gånger under många andra dagar vandrade vi den milslånga skogsvägen hem till inte-en-fisk #1. Vi vandrade mycket även när vi nått hans sällskap, vi brukade gå rakt in i den mörka, djupa, oändliga skogen i hans nejder, utan att känna till vart vi var eller bry oss om hur skulle hitta tillbaks, ibland även i det svartaste av mörker.
Jag minns speciellt en kväll framåt hösten då vi vandrade hemåt igen, det var mörkt, det blåste och kanske regnade lite lätt, månen lyste blekt genom en tunn slöja av moln som skylde dess rund. Det var en av de mest estetiskt perfekta upplevelser för alla sinnen som jag någonsin upplevt.

Inte-en-fisk #1 var kärnan i vår sociala klick under den tiden och berikade vår pojkgrupp med hans flickvän, en märklig dam med starka moraliska och förmodligen kristna övertygelser, men ändå med en väldigt fri och progressiv själ. Så småningom hamnade även hennes väninnor i vårt sällskap och jag blev lite smått förälskad i en blond flicka med dreads som diggade reggae och kommunism, samt var rätt slampig. Hon gillade även mig men det begrep jag aldrig, när hon kom med ett burleskt förslag avvisade jag henne å det grövsta på grund av rädsla.

Det var även året då jag och fisk #4 blev officiella bootlegare åt några andra bekantas band, som faktiskt var rätt bra, vi följde dem överallt de spelade och spelade in deras konserter med en simpel kasettdriven diktafon, kvaliteten blev oväntat bra och jag lyssnar än idag igenom inspelningarna ibland. Vid ett tillfälle blev vi i det närmaste roadies då vi på något vis blev talade till att resa ett enormt tält för en liten privatfestival av en av musikanternas fäder. Det var en mysig tillställning, alla traktens bohemer och excentriker var där och lyssnade, uppträdde och trivdes, ovanpå en enorm slagghög vid en gammal gruva, det var perfekt.

En annan not om musik (no pun intended) var att jag och #4 skaffade oss varsitt exemplar av filmen från Woodstock på DVD, vi älskade den och fick nya tankar om skönhet perfektion och musikalisk standard, vi samlade på oss alla tillgängliga inspelningar från festivalen och sträcklyssnade många gånger igenom den, ljuva tider.

Minns 2006:
Vi börjar där 2005 slutade, nu grävdes det djupare i sextiotalet och speciellt festivaler, att Monterey International Pop Festival fanns tillgänglig i aningen komplett form och underbar kvalitet var ett nytt mirakel, jag spenderade större delen av sommaren med att lyssna på den och speciellt jimi Hendrix's cover av Like A Rolling Stone som blev årets officiella soundtrack.

För att återvända till Pugh Rogefeldt så minns jag många sommarnätter då jag vandrade genom andra änden av byn jag nyligen flyttat till, med "här kommer natten" i lurarna och drömde om den perfekta natten, jag såg och kände doften av välansade rosenbuskar, en behaglig värme och total stillhet, aldrig en människa rörde sig utomhus kring dessa tider. Jag såg allt det gamla där tiden stannat, där inget förändrats sedan tiderna jag dyrkade och alla dessa bilder blev monument av en förgången lycka och perfektion jag ånyo ville skapa.

Det var mycket besvär och känslomässiga konflikter det året, flickan med de blonda dreadsen gick i lag med en odisciplinerad semi-missbrukare och jag såg inte till henne mycket mer, men det gjorde inte så mycket ty i stockholm fanns en dam av en större själslig skönhet, vi hade känt varandra över internet i några år och tvenne gånger hälsade jag på henne under den sommaren, det var rejäla misslyckanden. Min sociala dysfunktionalitet började titta fram och det ledde inte någonvart, det glömdes och jag flyttade söderut för flummiga studier inom vaga ämnen.

Mycket mer intressanta saker hände senare, men det står ganska komplett bevarat i mina inlägg i detta forum från den tiden.