Jag vet inte vart jag ska börja eller så. Känner mig bara alldeles för upprymd och tankespridd.
Någonstans måste jag ju börja. Jag har under väldigt lång tid haft kontakt med en kille mer eller mindre under olika perioder de 2 senaste åren. Vi började snacka genom ett forum och bytte sedan msn, som sedan utvecklades till... I don't know? Någon slags relation. Ju mer vi började snacka ju mer typ.. intimt blev det? Vi blev nästan kåta på varandra och skrev lite dirty things till varandra.
Fram till ett halvårsedan hade vi inte snackat med varandra på månader. Vi började snacka mer. Vi började snacka om en festival som både skulle på, så jag såg det som en bra möjlighet att träffas då vi aldrig hade gjort det då vi bor 40 mil ifrån varandra. Jag var så glad och såg verkligen fram emot det. Det kändes för bra för att vara sant. Sen fick jag reda på att han kanske inte kunde åka dit pga diverse anledningar. Humöret sjönk till botten. Dagen innan festivalen började skrev han till mig att han hade köpt biljett och skulle dit ändå. Jag blev såklart sjukt glad och jag gav honom mitt nummer.
Dagen då festivalen började smsade han mig och bad mig komma dit och träffa honom. Jag kunde inte så jag skrev att jag skulle dit nästa dag och att vi skulle träffas då. Det var fine och jag såg fram emot morgondagen. När dagen väl var kommen vet jag inte riktigt vad som hände. hans mobil hade dåligt batteri (han hade glömt sin laddare hemma) och var avstängd stor del av kvällen, så jag tänkte; "äsch! festivalen har ju bara börjat. jag får väl tag på honom imorgon." när onsdagen väl var kommen smsade jag honom utan svar (förmodligen avstängd).
Under kvällen tappade jag min mobil och hans nummer försvann då helt och hållet. Där var det liksom kört. Helt och hållet. På söndagen, när festivalen var slut, och båda hade kommit hem skrev han som det var att hans mobil var på i omgångar och så. Men grejen var att jag hade tappat min mobil, så det hade ju inte spelat någon roll. Sån jävla otur.
Nu till saken. Jag tänker ständigt på honom. Jag vill bara se honom. Det typ pirrar i magen när jag tänker på honom. Nu känns det som att jag aldrig kommer få chansen att träffa honom. Han bor ju som sagt runt 40 mil härifrån. Vet inte vad jag ska göra.
gillar att du fetstilar det mest klantiga.
vad ska diskuteras
Blivande_japan:
vad ska diskuteras
Oj, glömde det sista stycket ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
smart!
ska lägga till det
headswithroll:
Nu till saken. Jag tänker ständigt på honom. Jag vill bara se honom. Det typ pirrar i magen när jag tänker på honom. Nu känns det som att jag aldrig kommer få chansen att träffa honom. Han bor ju som sagt runt 40 mil härifrån. Vet inte vad jag ska göra. Han vet ju knappast om hur jag känner och det skulle kännas wierd om jag berättade det för honom. Jag menar...vi känner inte varandra? Och om vi träffas kanske det också blir wierd. Ska man våga chansa? Vad skulle ni gjort?
(La till det med kursiv stil för er som inte fattade det)
men snacka med honom då![[confused]](/img/smilies/confused.gif)
OF 5:
men snacka med honom då
jag vet egentligen inte hur jag ska säga det. eller... vad jag ska säga utan att det blir fel.
headswithroll:
jag vet egentligen inte hur jag ska säga det. eller... vad jag ska säga utan att det blir fel.
är ju bara att säga hur du känner för honom
du känner honom inte, och har aldrig träffat honom...
jag vet att man kan ha världens förhoppningar om en människa, men sen när man väl träffas så är risken rätt stor att människan inte alls är som man förväntat sig, eller att saker och ting inte alls känns som att man trodde att de skulle kännas, så att sörja en sådan människa är sjukt onödigt, även om det kanske är svårt att låta bli
Blivande_japan:
jag vet att man kan ha världens förhoppningar om en människa, men sen när man väl träffas så är risken rätt stor att människan inte alls är som man förväntat sig
jag har typ inga större bilder på hur han är. han verkar bara vara snäll, har utseendet med sig och är verkligen någon jag inte vill gå miste om som människa. det är jävligt svårt att låta bli när man väl har börjat.
OF 5:
är ju bara att säga hur du känner för honom
berättar jag för honom hur jag känner vet jag inte hur han reagerar alls. kanske han bara tycker det känns konstigt och då är jag rädd att det aldrig känns bra igen. då kommer vi aldrig kunna ha det som det är nu; att vi snackar i timmar och det känns väldigt bra.
det är ungefär 50% chans att jag får träffa honom på nästa festival, men det känns lite...långsiktigt.
pfft skulle strunta i han.
Säg att du gärna vill träffas etc, om han inte är korkad så lär han ju fatta.
Det är ju bara att ta bussen, flygande häst eller tåg dit han bor. Fyrtio mil är ju trots allt ingen orealistisk spärr som hindrar två personer från att träffas.
Blivande_japan:
du känner honom inte, och har aldrig träffat honom...
orka haka upp sig på irl. jag tycker att det är värre när folk man känner irl visar sig vara tards på internet. händer långt oftare än det omvända.
