Det brände mer på magen än baronessans smisk på stjärten. Han drog av rocken. Den singlade ner på gården. Någon sparkade in dörren till rummet. - Han har flytt! Där ser ni! Det var något skumt med honom! - Ni gjorde helt rätt i att anmäla slyngeln! Ytterligare en mansröst. - Sacre bleu! Han har ramlat ner. Eller hoppat den fräcke fan! Är det hans rock madame? Det var tyst ett par sekunder. - Nog är det hans rock alltid. Någon vräkte ut innehållet i väskan på golvet. - Vilket namn använde han? - Sebastian Honfleur. Han sade att han skulle hälsa på en släkting. - Var bodde den släktingen? - 7, Rue Saint-Germain. - Hur såg den här Sebastian ut? Lucien hörde värdinnan beskriva honom i detalj. - Säkerhetspolisen tackar er för er hjälp madame. Nu måste vi ner på gården. Hur kommer vi dit? - Ni måste runt hela kvarteret och in i nummer 17. Portvakterskan där visar er vägen. Blir det någon belöning? Två män skrattade rått. - En kuk i brunhålet och en tur till häktet om ni inte håller käft om det här, pladderfitta. Dörren slog igen och Lucien tittade upp mot taknocken. Fanns räddningen där uppe? Han satte sig på huk och hävde sig upp mot kanten. På andra sidan sluttade taket brant. Han kunde inte se gatan nedanför men larmet trängde upp till honom. Han såg sig omkring. Utsikten var fantastisk! Inte ett moln på himlen och mitt i tavlan av hustak flöt Seine som ett blått band. På andra sidan gården glimmade en svart taklucka i solskenet. Han satte sig grensle över taknocken och hasade sig framåt. Det gick alldeles för långsamt. Så kom lugnet över honom igen. Han ställde sig upp, höll ut armarna och småsprang på nocken hela vägen bort till takluckan. Det var som om han gjort det tusen gånger. Han var inte rädd. Det gick automatiskt. Inte för bråkdelen av en sekund reflekterade han över att ett enda felsteg betytt döden. Han nådde punkten ovanför takluckan. Fortfarande ingen nere på gården. Han spanade efter ett kyrktorn. Klockan var redan ett! Om två timmar skulle han träffa David på restaurangen! Västen och byxorna fick ett par nya ordentliga revor. Han släppte taget om nocken och kasade okontrollerat ner mot luckan. Han vinklade fötterna mot taket. Det tog tvärstopp mot luckkanten. Det ilade i ljumskarna. Det var som om någon dängt en hammare mot knäna. Härifrån hade han inte en chans att nå nocken igen. Han satte sig på huk och drog försiktigt i luckhandtaget. Det satt fast. Stenhårt. Han drog en gång till och höll på att tippa framåt. Det var tvärstopp. Tiden började rinna ut. Skjortan och byxorna hade mörka ränder. Han drog bältet ur byxorna. Tog hålpinnen och lirkade in den i springan under luckan. På tredje försöket stötte den emot någonting. Sakta gav spärren på insidan med sig. Han drog upp luckan. Snabbt som en iller dök han ner i mörkret. Fötterna landade på något hårt. En ilsken röst ekade mellan husväggarna. - Lurade! Det är bara rocken! Han såg bara deras hattar innan han drog igen luckan efter sig. Han satt i kolmörkret och först när han kände sig säker vågade han glänta på luckan och släppa in lite ljus. Vinden var fullproppad med gamla möbler och bråte. Rakt fram fanns en dörr. Han stängde luckan och trevade sig försiktigt framåt. Ljuset som strömmade in från trapphuset räckte mer än väl. Han satte i bältet igen. Efter ett par minuter hittade han det han letade efter i en garderob. De nya kläderna var malätna och luktade svagt av mögel. Han klädde om och gick nerför trätrappan. Breven låg ihopknycklade innanför den nya västen. Börsen låg i byxfickan. Ljuset föll in genom de färgade fönstren på vägen ner. Klackarna ekade mot trappstegen. På nedersta våningen for en dörr upp utan förvarning. Han stod öga mot öga med en äldre man med galoner på axlarna.c - Vad har ni här i huset att göra? Det här är ingen hyreskasern! Mannen gav honom en hård örfil. - Ge er i väg härifrån. Schas, strykarpack! Lucien studsade nedför den sista trappstegen och ut på gatan. Ett fyrspann drog förbi och stänkte ner honom. Han höll sig utmed husväggen och skyndade fram med huvudet nedböjt. Skorna. Han sparkade in dom under en vagn. Han passerade porten till hotellet. Gick över på andra sidan gatan, förbi bageriet och upp mot parken. Fortsatte genom den och kom till slut in på gatan där restaurangen låg. Fötterna blödde och han var genomsvettig. David satte sig just vid ett av borden. Vid bordet bakom satt två män i samma sorts hattar poliserna på gården burit. Återigen blev han lugn. Gick förbi restaurangen. Tog upp lera från gatan och smetade i håret och ansiktet. Fiskade upp en pinne från en kärra och började gå tillbaka mot restaurangen. Han höll käppen framför sig och ropade så ynkligt han kunde. - Ge en fattig en allmossa! Han steg in på restaurangen några bord ifrån där David och poliserna satt. Vid ett par bord fick han några småslantar. Hur visste polisen att han skulle träffa David här? Han stapplade fram till poliserna. - Ge dig iväg tiggarslusk! Polismannen slog honom stenhårt i magen. Han sjönk ner på golvet och kippade efter luft. Den andre kastade ner ett mynt på golvet framför honom. - Köp dig ett bad blindstyre. Du luktar för djävligt! Poliserna övergick till att spana mot ingången. Lucien lade handen på Davids arm och tittade in i hans ögon med ryggen mot poliserna. Tecknade åt honom att vara tyst och sade ljudligt. - Monsieur, var kan en hederlig men fattig själ hitta ett bad? Han tog emot slanten David lade i hans hand och viskade i hans öra. - Det sitter två poliser vid bordet bakom dig. Stick medan du kan. David stelnade till och viskade snabbt tillbaka. - Gå runt kvarteret så hämtar jag upp dig. David reste sig. Lucien fortsatte tiggarrundan. Ingen av poliserna reste sig och följde efter David. Lucien tog sig så fort han vågade ut på gatan igen och gick runt kvarteret. Han fick gå två varv innan en täckt vagn stannade. David hjälpte honom in i vagnen och skrek ut en order till kusken. Ekipaget tog dom snabbt bort från kvarteret med resturangen. David fattade hans hand. - Jag står i skuld till dig käre vän. Vad är det som har hänt? Lucien berättade kort om dagens händelser. David tittade kort på honom. - Vem är du egentligen Sebastian? Du är ganska påhittig när det gäller. Men jag tror inte polisen var ute efter mig. Någon har skvallrat. Dom har lagt ihop ett och ett. Dom väntade på dig. De har sina informatörer överallt. Men hade du tagit kontakt med mig hade dom haffat mig med. Jag står i stor skuld till dig. Lucien tryckte åter hans hand. - Mitt riktiga namn är Lucien. Men det är nog säkrast att du fortsätter kalla mig Sebastian. - Då så Lucien. Du måste bada och få rena kläder. - Jag måste lämna Paris. - Inte alls. Just nu är du säker. Och går allt enligt planerna kommer du att vara säker hela helgen. - Har du mina nya papper? - Hade jag dom skulle du få dom direkt. På måndag. - Vart är vi på väg? - Ett säkert ställe. Lita på mig. Vagnen krängde, skakade och bullrade. De åtta hovarna klapprade mot kullerstenarna. De höga smala husen och de trånga stinkande gatorna försvann. Vagnen rullade fram mellan hus med trädgårdar och staket. Jordvägar, gräs, fågelsång och gröna träd. Vagnen gled in mellan ett par grindstolpar, fortsatte genom en park och stannade på gruset framför ett vitt trevåningshus. En fontän spelade. En betjänt i röd livré kom ut. Han stirrade på Lucien och sedan på David. - Det är helt i sin ordning. Vill ni vara snäll och anmäla oss hos Madame? - Var är vi? - På Paris exklusivaste bordell. Du väntar innanför dörren medan jag pratar med henne. Vi har ont om tid. Du måste vara i ordning om ett par timmar. De följde efter betjänten och Lucien stannade innanför dörren medan David försvann en trappa upp. Huset var tyst och tomt. Så kom en vacker stadig brunett nedglidande för trappan i grön fotsid sidenklänning. Midjan var hårt snörd. Det långa mörka håret föll över de bara axlarna. David följde efter henne. - Sebastian. Välkommen. - Madame. Lucien kysste hennes hand. - Nog behöver du fräschas upp alltid. Hon klappade i händerna. En ung kvinna kom ut genom en dörr ovanför trappan. - Ta hand om Sebastian. Bada honom, gör honom ren och klä honom. Det är förberett i badrummet. Hon bjöd David armen och paret försvann in genom ett par dubbeldörrar. Först då kände Lucien igen den unga kvinnan. Det var dottern från vagnen han kommit till Paris i! Han blev förlägen och visste inte om hon känt igen honom. - Den här vägen, monsieur. Han följde den frasande klänningen, de bara axlarna och den hårt snörda midjan. - Mademoiselle. Ni kanske inte känner igen mig. Men vi kom till Paris tillsammans i går. - Visst känner jag igen er, monsieur. De gick i en korridor med dörrar på ömse sidor. - Vad heter ni? - Maribelle. Men madame kallar mig 'katten'. - Varför är ni här då? Hon vände sig häftigt om och stannade. - Monsieur. Ni kanske har haft val i livet. Den lyxen har inte fallit på min lott. Lucien ville sjunka genom jorden av skam. Paris hade förvandlat henne till en blomstrande skönhet på ett dygn. - Det var inte min mening att vara oartig eller såra era känslor, mademoiselle. - Ni vet inte mycket om livet , monsieur. Hennes ögon fick en gammal kvinnas blick. Hon vände sig snabbt om och gick in i badrummet. - Klä av er. Lucien rodnade. - Vad jag förstår har vi samma yrke monsieur. Blygsel är inte en egenskap som hör dit. Vattnet var redan itappat. Han slängde sina kläder i ett hörn och kröp långsamt ner i det heta vattnet. - Har ni haft några kunder ännu, monsieur? - Jo. En. I natt. Hon knäppte av överdelen av klänningen. - Doppa huvudet. Hon tvättade håret på honom. - Hur mycket fick ni betalt? Lucien nämnde summan. - Hur mycket tog David? Lucien nämnde summan. - Då stämmer ryktet. Ni har också haft tur. David är känd för att vara generös. Och han har kontakter i de högsta samhällskretsarna. Det ryktas att har några ministrars fruar som kunder. Skölj nu. Lucien doppade huvudet. - Var bär det av i kväll då? - Det vet jag inte ännu. Men det är tydligen hela helgen. - Jag skall på operan med en gammal snuskgubbe. Lucien doppade hela huvudet under vattnet igen och frustade när han kom upp. Han ville vara säker på att få bort alla spår efter hotellvärdinnans tafsande. Han tvättade resten av kroppen. Maribelle hjälpte honom med ryggen. Han steg upp. Klädd, kammad och parfymerad gick han tillbaka samma väg med Maribelle. David och Madame satt i en soffa i den stora salongen på bottenvåningen. De hade varsitt glas vin i handen. - Sebastian! Nu är du dig lik igen! - Jag behövde verkligen bada. Maribelle gav honom ett glas vin. - David berättade hur ni träffades. Baronessan var tydligen mycket nöjd med dina prestationer i natt. Lucien rodnade. - Bli inte så förlägen. Maribelle! Ge pojken lite smink. Jag tror han skulle bli ännu vackrare. Lucien visste inte vad han skulle tro. David tog ingen notis om honom utan drack ur sitt vinglas, reste sig och fyllde på igen. - Kom Lucien. Maribelle räckte honom handen. De gick in i ett litet rum innanför salongen. - Sätt dig framför spegeln. Du måste verkligen vara någonting extra med all uppmärksamhet du får. Gör du både kvinnor och män? - Det är inte som du tror! - Jag tror ingenting. Hon skrattade till och tog en liten borste i handen. - Först lite rouge på kinderna. Så ja. Tror vi får ta lite till. Han såg sig i spegeln. Det halva glaset vin han hunnit få i sig fick honom att slappna av. Maribelles doft, hennes kropp och avslappnade sätt gjorde honom glad till mods. - Puta med läpparna. Maribelle lyckades med några få enkla medel förstärka hans kvinnliga ansiktsdrag. - Du ser spännande ut Lucien. Hon lade händerna på hans skuldror. - Många män kommer att vilja ha dig. - Män? Han vände sig förskräckt om. - I dunkelt ljus skulle du utan problem med rätt kläder och mera smink passera för en kvinna. - Men det har jag.. - Schh. Ingenting att oroa sig över nu. Det gör lite ont de första gångerna antar jag. Men med rätt person kan det säkert vara riktigt skönt. Lucien kände sig illamående när han förstod vad Maribelle syftade på. - Är ni inte klara snart? - Alldeles strax madame. Maribelle svärtade Luciens ögonbryn innan de återvände till salongen. Lucien hällde upp mera vin. Sedan lämnade Madame och Maribelle rummet. Lucien kysste dem bägge på kinden. Sedan satte han sig bredvid David i soffan. - Med tanke på vad som hänt i dag kan du inte hamna på ett säkrare ställe under helgen, Lucien. Dina kunder är paret Moulinsart. Monsieur Moulinsart är justitieminister d'Épignys handsekreterare. Greven och grevinnan d'Épigny har en intim tillställning på sitt sommarslott. Paret Moulinsart kommer och hämtar dig här om en stund. Vi ses här på söndag kväll.
Moulinsarts. Lucien satt ensam kvar i soffan när paret Moulinsart gjorde entré. Monsieur Moulinsart var reslig, hade brunt bakåtkammat hår och stora händer. Madame Moulinsart bar en gredelin reseklänning i siden. Hon nådde sin man till axlarna. Ett rött hårsvall förstärkte hennes gröna ögon. Lucien reste sig. Paret stannade på golvet framför honom. Madame M:s röst lät som sandpapper. - Ge oss vin, garçon. De satte sig i soffan. - Önskar Herrskapet rött eller vitt? - Vitt, garçon. Till oss båda. Lucien ställde två halvfyllda glas på en bricka och återvände till soffan. Madame M. tog sitt glas. - Vad heter du? - Sebastian, Madame. Hon vände sig till sin man. - Vad skall vi kalla honom? Monsieur M. hade en djup klangfull röst. - Hunden. Hon skrattade förtjust och klappade i händerna. - Utmärkt! Hunden får det bli. Vet hunden vad husse och matte förväntar sig? Lucien fann det bäst att vara tyst. Hon fortsatte. - En glad, tacksam och kåt vovve. Plats! Lucien ställde sig på knä. - På alla fyra lilla valpen. Plats vid våra fötter. Lucien lade sig på rygg på mattan framför deras fötter. De samtalade en stund. Monsieur M. böjde sig fram ett par gånger och kliade honom bakom öronen. Madame M. placerade sina skor i skrevet på honom och studerade honom. - Vilken söt liten vovve. Lucien bara låg där i vita sidenstrumpor, blå sidenbyxor som slutade under knäna och en enkel broderad rock ovanpå skjortan med spetsmanchetter och krås i halsen. Madame M. tryckte klacken på pungen. - Är det skönt vovven? Lucien skulle just svara när Monsieur M. hann före. - Ett 'vov' för ja och två för nej. - Vov. - Vilken lydig liten hund! De skrattade förtjust båda två och avslutade vinet. Madame M. tryckte till lite extra med klacken. - Dags att åka. De reste sig. Madame M. tog fram ett halsband och knäppte fast det runt Luciens hals. Monsieur M. kopplade honom. - Kom lilla vovven. Dags att åka. Lucien kröp efter. Fållen på sidenkjolen slog honom i ansiktet. Resevagnen drogs av ett fyrspann och var stor med breda stoppade säten och ryggkuddar. Lucien fick ligga på en filt på golvet. Moulinsarts kallade upp honom på sätet mittemot ett par gånger. När han stod på alla fyra smekte Monsieur M. honom över hela kroppen. Lade sin stora hand över Luciens pung och smekte honom sakta. - Undrar om det är en tik eller hane? Madame M. började gapskratta. - Men älskling. Det får vi ta reda på senare i kväll. Skäll för matte lilla vovven. Lucien skällde och Monsieur M. smekte hans lem tills den var stenhård. Sedan fortsatte han med skinkorna och cirklade med ett finger runt rosetten genom sidentyget. - Älskling. Jag tror det är en tik! - Kanske en korsning? Madame M. böjde sig framåt och smekte sakta Luciens kuk. - Det verkar så. David är en ängel. En hynda till dig och en hane till mig. Plats på sätet! Lucien kröp ihop på sätet. - Vovven kanske fryser? - Vov. Madame M. lade en filt över honom. Sedan började paret kyssas. Madame M. smekte Monsieur M. mellan benen. - Du verkar vara på humör. - Den lilla hunden gör matte kåt. - Vi har gott om tid i kväll. Madame M. tittade på Lucien medan hon fortsatte smeka Monsieur M:s stora bula. - Sov lilla vovven. - Vov. Lucien slöt ögonen och somnade omedelbart. Han vaknade när vagnen stannat. Hästarna frustade. Någon skrek en order utanför. Han var ensam. Vagnen stod på en kringbyggd gård. Det luktade hästspillning och gammalt hö. Någon kopplade ifrån hästarna. Sömnen hade gjort honom gott. De hade tagit av honom kopplet och halsbandet. Lucien tittade ut och såg bakdelen på hästarna försvinna in stallet. Det var tomt på gården. Mitt emot stallingången lös det i ett par fönster på nedervåningen och ett på övervåningen. Han skymtade ett rött hårsvall och ett par bara axlar där uppe. Han drog filten om sig och hade slappnat av när Monsieur M. försiktigt skakade hans axel. - Dags att vakna lilla vovven. Lucien tittade yrvaket på honom. - David berättade att du har haft en lång dag så vi lät dig sova. Vi är mycket nöjda med dig så här långt. Gå in i huset. Det står lite mat i köket. Kom upp till vårat rum sedan. På alla fyra innanför dörren. Husse och matte väntar på dig. Han gick tillbaka in i huset och Lucien följde efter på stela ben. Det gjorde ont på låret efter börsen och vid revbenet av brevbunten. Luften var rå och han frös så han skakade. I skänkrummet stod en tallrik med ost och bröd. På spisen varm soppa. Han länsade fatet, drack upp soppan till sista droppen och aktade sig noga för att smutsa ner sina nya kläder. Så tog han med sig ett ljus och gick uppför trappan. Stannade utanför första dörren och knackade på. - Entréz! Det stod ett ljus på byrån och ett på nattduksbordet. Det räckte mer än väl för att lysa upp det varma rummet. Framför honom stod en bred säng. Madame M. låg ovanpå i långt nattlinne med kuddar uppbullade bakom ryggen. Monsieur M. satt på sängkanten. - Vår lilla vovve är här. Välkommen. Av med kläderna! Lucien stod efter en stund naken på alla fyra framför sängen. - Hoppa upp till matte lilla vovven. Monsieur M. lade omedelbart sin hand på Luciens skinka. Lucien kände sidendoften från nattlinnet och såg spetsbroderierna på follen som kasat upp på Madame M:s vita lår. - Då får vi se vad vovven kan. Slicka mina knän! Lucien böjde sig framåt och slickade de blottade knäskålarna. Sedan ovansidan av dom. Han buffade försiktigt nattlinnet en bit upp på låren. - Nej men! Det var en liten ivrig valp! Då landade den första dasken på Luciens oskyddade skinka. Han ryckte till och återgick till knäskålarna. - Det var bättre. Vovven måste lära sig lyda matte. Lucien slickade och njöt. Madame M. drog sakta sina fingrar genom hans hår. - Vilken fin päls! Len, mjuk och lång. En ny dask landade på andra skinkan. Lucien rykte till. - Har lilla vovven har ont? - Vov! - Så bra. Moulinsarts skrattade. Så bytte dom plats. - Sära ordentligt på benen. Madame M. tog ett bestämt grepp om Luciens pung. - Knäpp upp husses byxor! Lucien tvekade bråkdelen av en sekund. Madame M. levererade en kraftig dask. - Ingen tvekan lilla valp. Bara lyda. Ingenting annat. Lucien lossade Monsieur M:s livrem. Knäppte upp gylfen. Monsieur M. drog efter andan. - Såja. Bra. Smek mig nu. Lucien smekte honom utanpå underkläderna. Det kändes lite motbjudande att smeka en annan man mellan benen. Men Madame M. höll fortfarande pungen i ett fast grepp. Monsieur M. stönade. - Är vovven duktig, chérie? - En naturbegåvning. Lucien fattade mod. Han tänkte göra allt som stod i hans makt för att nå Justitieministern. Även om det innebar att suga handsekreterarens kuk. Lucien smekte Monsieur M. på samma sätt han brukade smeka sig själv. Madame M. hade fattat tag med andra handen runt Luciens kuk. Hon drog pungen bakåt och började runka honom. Lucien stönade långsamt. - Dra av husse byxor och underkläder! Medan Lucien gjorde det tog Monsieur M. av sig på överkroppen. Han var alldeles vit, vältränad och utan ett hårstrå. Madame M. slutade runka Lucien och smekte honom över ryggen, under magen och drog naglarna över höfterna på honom. - Runka husse hård! - Men älskling! Vad du är het på gröten i kväll då! Det här måste jag se! Madame M. släppte greppet om Lucien och lade sig tillrätta vid Monsieur M:s höft. Monsieur M. drog upp hennes nattlinne och lade handen på hennes skinka och smekte den sakta. Hennes ansikte var bara ett par decimeter från Luciens. Lucien fattade tag med hela handen runt den halvslaka lemmen. Så började han sakta runka. - Åhh. Vilken liten hynda. Underbart. Lucien varierade greppet mellan hårt och mjukt. Ibland tog han toppen i handflatan och rullade bara med handleden. Luciens kuk började slakna. Monsieur M:s hand sökte sig ner i Madame M:s stjärtskåra. Hon drog upp underbenen, särade och stönade till. - Där. Precis där chérie. Precis där. Dra fingrarna i skåran. Känner du blöt jag är? Hon blundade och Lucien tittade på hennes ansikte. Det var härjat och hon hade rader av rynkor vid tinningarna och i ögonvrårna. Lucien koncentrerade sig på att göra det så skönt det var möjligt för Monsieur M. Han hade börjat jucka emot och stönade varje gång Lucien frilade ollonet. En droppe försats sipprade fram. Madame M. stönade igen och bet sig i läppen. - Stick in ett par fingrar nu, chérie. Långt in. Jag blir så kåt när hyndan runkar dig. Den är så hård och tjock, chérie. Stor. Gör hyndan ett bra jobb? - MmmMMMmMMm. Monsieur M. stönade allt högre. - In med ett par fingrar till, chérie. Långt in. Lucien såg i ögonvrån hur hon förde ner en hand mellan benen. Precis som baronessan gjort. - Slicka husses kulor nu! Monsieur M. stötte fram orden. Lucien sänkte sig och lade tungan på pungen. Han tryckte. Pungen drog ihop sig. Lucien böjde upp Monsieur M:s kuk för att kunna slicka bättre. - Mon DIEU! Monsieur M. skälvde till när Lucien lät tungan spela över det spända skinnet. Madame M. låg med huvudet åt sidan och andades med långa andetag. Lucien var upphetsad men slak. Det var inte alls motbjudande. Faktum var att han började njuta lite av det han höll på med. - Slicka husses ballar. Slicka dom. AHH! Runka husses kuk! Runka den! Långsamt och fint! Madame M. utstötte små skrik och stönade högt med kortare intervall. - In med alla fingrarna, chérie. Alla fingrarna. Låångt in i mig! SsÅÅÅÅ! Lucien slöt läpparna runt Monsieur M:s spända pung. Lät tungan flyga runt som fjärilen fladdrar genom luften. Samtidigt tog han ett fastare grepp om Monsieur M:s kuk. Runkade hårdare och snabbare. - ÅHHH! Den lilla hyndan! Den lilla kåta hyndan! MON DIEU! Han drog ett djupt andetag och greppade Luciens nacke. - Långsamt nu! Långsamt! Lucien slog av på takten med handen. Madame M. stod på knä och sköt höfterna våldsamt bakåt. De roterade som ekrarna på ett vagnshjul. Så skrek hon. Ett långdraget stön lämnade strupen och formade ett ord. -Heeliigaaaaamaaariiiaaaassssmoodeerrr! Så sjönk hon ihop. Monsieur M. drog fingrarna ur henne och sträckte fram dom. Madame M. sög dom rena, ett efter ett. Lucien forsatte suga på ballarna och runka i långsam takt. Monsieur M. stönade. - Husses kåta hynda. MMMM. AHHH. SÅÅÅÅ. Smek husses mage. Gör det NU! Det gick en kort stund till. Lucien kände hur det ryckte i pungen. - Snabbare. Snabbare. Snabbare. Runka kuken din lilla hynda! Nu kommer husse! Nu! NUUUUUUU! Det ryckte till i pungen och kuken. Sperman sprutade i kaskader högt upp i luften. Den slog ner på Monsieur M:s mage och långt upp på bröstet. Den rann över kuken och ner mellan Luciens fingrar. Greppet runt nacken försvann och det blev alldeles tyst. Så mumlade Madame M. - Vovven kan hämta en handduk på stolen vid fönstret. Lucien kröp tillbaka till sängen med handduken mellan tänderna. Madame M. gav den till Monsieur M. som torkade rent. När han var färdig tog Madame M. Lucien under hakan. - Lilla vovven kan sova vid våra fötter i natt. När de lagt sig tillrätta drog Madame M. i kopplet och Lucien kröp ihop vid deras fötter. Han drog filten om sig och somnade direkt. * Lucien vaknade med Madame M:s fot i skrevet. Hon tryckte till med tårna. - Mattes lilla vovve vaken? - Vov! - Så sött. Slicka mattes fötter till frukost. Madame M. låg och spann medan Lucien slickade hennes fötter. Han tog varje tå ordentligt i munnen och spelade med tungan i mellanrummen. Monsieur M. vaknade av hustruns förtjusta mummel. - Sovit gott, chérie? - Utomordentligt. Vovven har vaknat ser jag? Vi kanske skall ge henne en belöning? Madame M. fnittrade förtjust. - Vad har du tänkt dig då? - Jag väcker bara frågan. En liten uppmuntran bara. - Tänk en stund till. Jag vill ha fötterna ordentligt omhändertagna på morgonen. Lucien slickade vidare. - Tror du vovven vill komma? Madame M. stönade till. - Du vet hur hundar är. - Vi kanske skall vänta i alla fall. Det dyker nog upp ett tillfälle under dagen. Vem vet? Så vände sig Monsieur M. till Lucien. - Ta av kopplet och halsbandet. Klä på dig och gå ner och säg till om frukost. Jag är utsvulten. Lucien slutade slicka och Madame M. stönade besviket. Lucien åt sin frukost på bänken utanför dörren. Genom köksfönstret hörde han röster. Någon gav upp ett rått gapskratt i köket. - Ett annat namn är horpojke. De lever i synd allihopa. En ny skarp röst. - Stilla din tunga kärring! Det är en hög tjänsteman du anklagar. Sköt dina egna sladderaffärer och låt andra sköta sina. Det högg tll i Luciens bröst. Var det så andra såg honom? En hora? De kom i väg till sist. Vagnen rullade ut på en hyggligt bra väg söderut. De satt tysta. Monsieur M. läste dokument. Madame M. och Lucien studerade landskapet. Vagnen rullade genom ett otal små byar och samhällen. De påminde Lucien om hans ursprung. Hade det inte varit för byprästen som sett till att han fått studera vidare, hade han säkert varit kvar i en sådan här by. Men han hade övergivit allt detta nu. Prästseminariet skulle aldrig ta tillbaka honom efter affären med älskarinnan. Ännu mindre efter att han tillfredställt Monsieur M. föregående natt. Han var fredlös. Den enda chansen undan galgen var att bli benådad av justitieministern innan gendarmerna arresterade honom. Han kände börsen i fickan. Den var hans framtid. Breven innanför västen var det förgångna. När de stannade och vattnade hästarna gick han bort bakom en krök av ån. Han rev breven i småbitar. De flöt i väg genom vattnet och försvann. Det fanns bara en väg. Den ledde framåt. Kusken klatchade med piskan och hästarna startade motvilligt den sista etappen. Lucien visste inte var han befann sig, mer än att det var knappt två dagsresor söder om Paris. Vagnen med statsvapnet på dörrarna krängde i kurvan över krönet. Där nere låg det, målet för resan. Lucien tyckte det var för litet för att kallas slott. Fyra bulliga vita torn, ett grönt koppartak och en vallgrav. En bakelse i vitt, grönt och skärt. Några hästar betade i en hage. Vagnen dundrade fram genom trädallén och över vindbryggan. - Dags att koppla lilla vovven. Fot! Lucien kröp ner på golvet. Madame M. satte på halsbandet och kopplade honom. Monsieur M. klappade honom lekfullt på stjärten. - Lilla vovven har en belöning innestående. Så skrattade dom hjärtligt. Madame M. smekte honom över håret och drog lekfullt i kopplet. - En riktig överraskning. Du går på alla fyra inne på vårat rum och när vi säger till. Allt du ser och hör behåller du för dig själv. Förstått? Hon drog till lite hårdare i kopplet. - Vov. Vagnen rullade fram till stora trappan på borggården och stannade. På trappavsatsen utanför porten trappan. Paret Moulinsart bockade och neg innan de kysste värdparet på kind. Madame M. viskade i Luciens öra vad han skulle göra. Han föll på knä och kysste den blå fållen på grevinnans klänning. Sedan böjde han sig och kysste en av grevens skor. Greven skjutsade honom irriterad åt sidan med benet. - Byracka! I det ögonblicket lovade Lucien sig själv att en dag få den lille korpulente mannen att kyssa hans skor och be om nåd. Han såg att de andra tre tittade förvånat på greven. Grevinnan reste Lucien upp och tog honom demonstrativt under armen och gick in med honom genom porten. Greven och Monsieur M. stod kvar på trappan. När de var utom hörhåll tryckte grevinnan Luciens arm och viskade. - Ni får ursäkta min man, Monsieur. Han har svår gikt. Madame M:s klänning frasade bakom dom. De gick i en bred gång. På ömse sidor stod dörrar öppna. Lucien kunde inte titta sig mätt på möblerna, mattorna, tavlorna och prydnadssakerna som svepte förbi i ögonvrån. I ett rum stod ett biljardbord. I ett annat ett gigantiskt matsalsbord. Där stannade grevinnan. Några pigor höll på att duka, städa och sätta färska blommor i kristallvaser. De stirrade på honom. Han var en av dom. På tillfälligt besök i en värld långt ovanför sin egen. Det var en balansgång på slak lina. Ett felsteg och han skulle ramla ner igen. - Var är Adèle? Det var inte en fråga utan en order. Det blev tyst i rummet. Pigorna stod blickstilla. - Hämta det lilla stycket. Ni andra kan stanna kvar och titta på. En av pigorna neg och skyndade iväg. - Fortsätt era latmajjor! Grevinnan satte sig på en stol och blinkade åt Lucien. - Fot! Lucien ställde sig på alla fyra bredvid henne. Madame M. stod en bit bakom. Så kom pigan tillbaka. Hon kastade den gråtande Adèle på golvet framför stolen. - Adèle, din lilla slampa! Adèle for upp och neg för grevinnan. Den andra pigan gav grevinnan en ridpiska. - Det är inte första gången. Du får tio rapp. Lägg henne på bordet flickor! De andra pigorna var inte sena att lyda. De drog fram henne till bordet. Adèle sprattlade och skrek. De slet av henne kjolen. Grevinnan reste sig och gick fram till henne. - Håll fast ordentligt och njut av skriken! Det första slaget landade på skinkan. Lucien hörde ett gallskrik. Så ven piskan genom luften igen. Ett nytt gallskrik. De andra pigorna skrattade. Efter det femte slaget kände Lucien Madame M:s hand stod greveparet mellan benen. Hon viskade tyst. - Det här gör matte kåt. Det verkar som om vovven också blir kåt. När det femte slaget funnit sitt svidande mål vände de på henne. Pigorna slet av henne blusen och höll henne fastnaglad mot bordet. - Tre på muttan och var sitt på pattarna! Grevinnan lade inte fingrarna emellan. Pigan grät och skrek hysteriskt när spöet träffade mellan benen. Hon illtjöt när grevinnan snärtade hennes båda bröst. - Det skall väl lära dig att inte springa i grevens sängkammare om nätterna. Adèle sprang ut ur rummet med kläderna i famnen. Grevinnan vände sig om och lämnade ifrån sig ridpiskan. - Då fortsätter vi. Grevinnan tog täten. Uppför en vriden stentrappa. På väggarna hängde stora oljemålningar. Lucien såg flera riddarrustningar. På bord och piedistaler stod prunkande blommor. Grevinnan förde Madame M. och Lucien fram till en vacker trädörr. - Varsågoda. Bagaget är redan uppe. Så vände hon sig till Lucien. - Dig vill jag träffa mera av. Hon klappade honom på skinkan, skrattade till och blinkade åt Madame M. Lucien ställde sig på alla fyra igen. Madame M. drog i kopplet öppnade dörren och gick mot sängen. Klänningen frasade. Utanför fönstret avtecknade sig breda trädkronor mot den blå himlen. Han hörde röster och skrammel av porslin. Grevinnan skällde ut någon igen. Så blev det tyst. Så hörde han ett utdraget skrik. Och ljudet av en ridpiska som landade på oskyddad hud. - Klä av dig och lägg dig på sängen! Lucien klädde av sig och lade huvudet på kudden. Madame M. klädde av sig. - Så vovven blir kåt av det här? Lucien kunde inte hjälpa det. Blodet rusade ner till kuken. Den reste sig. Det berodde också på att Madame M. nu bara hade en underbystkorsett och strumpor på sig. Hon svängde runt och släppte ut D'Épigny. Lucien följde håret. - Vovven är kåt och matte är kåt. Det får vi göra någonting åt med detsamma. Lägg huvudet utanför sängkanten. Hon ställde benen på var sin sida om Luciens uppåtvända ansikte. Hon hade inte ett hårstrå mellan benen. - Tycker vovven om det han ser? - Vov. Hennes blygdläppar var lätt särade. Den bruna rosen var mitt över munnen. - Sträck ut tungan! Hon särade ordentligt på skinkorna och satte dig. Luciens tunga gled in. Hon lyfte sig upp och ner ett par gånger. Flickan på terrassen skrek ett par gånger till. Madame M. satt kvar och lät Lucien andas med jämna mellanrum. Så reste hon sig. - Lägg dig raklång på sängen med händerna utmed sidorna. Så satte hon sig tillrätta med Luciens näsa uppkörd i den smala blöta springan. Genom att röra höfterna kontrollerade hon hans andning. - Slicka nu! Lucien slickade henne för allt han var värd. Hon kom efter ett par minuter. Lucien var nära att kvävas. Hon klev ner och smekte honom över de blöta kinderna. - Duktig vovve. Så tog hon tag i kuken och började ursinnigt runka honom. Hon tryckte ner hans ansikte i urringningen. Lucien kom med ett bystdämpat vrål. Han sjönk ihop och somnade med näsan mellan Madame M:s mjuka kullar. Madame M. uppför.
Lucien vaknade. Monsieur M. satt i en stol vid fönstret och tittade mot sängen. Lucien spratt upp. Monsieur M. log brett. - Ingen fara Sebastian. Madame M. hoppade upp ur sängen, satte sig i sin mans knä och kysste honom. Lucien låg kvar naken på sängen. - Var han bra? - Underbar. Hon kysste honom på munnen. - Vad har du gjort under tiden, chérie? - Försökt att vara den gamla fettbuken till lags. - Stackars liten. Hon kysste honom igen. - Sebastian? Lucien tittade upp. - Var hittade David dig? - En ren slump, monsieur. - Det är aldrig en slump med David. Monsieur M. skrattade till och smekte sin hustrus bröst. - Du är annorlunda Sebastian. Ärlig. Oförstörd. Hur länge har du varit i Paris? - Ett par dagar. Madame M. satte handen för munnen. - Du är ett naturbarn, lilla vovven. Moulinsarts skrattade till. Madame M. hoppade ner på golvet och gick fram till sängen. Smekte Lucien över håret. - Lilla vovven. Nu måste vi klä om. Snart börjar festligheterna! Den närmaste timmen veks för bad och ombyte. När Lucien kom tillbaka till rummet efter ett hett bad låg kläder framlagda till honom. Han tittade ut i trädgården. Inte en människa syntes till. Det låg en biljett på klädhögen. "Klä om och kom till stora porten när du hör klockan ringa andra gången. Glöm inte halsbandet och kopplet. Husse och Matte". Lucien vecklade ut kläderna. Byxor, skjorta och en ansiktsmask. Skjortan var vid med pösiga armar, spetsmanchetter och krås i halsen. På skjortbröstet var ett rött kors broderat. Byxorna slutade strax under knäna. Han fick dra in magen för att knäppa knappen i midjan. Sidentyget smet åt hela vägen från grenen och stjärten ner på låren. Han trodde de skulle spricka om han försökte sätta sig. Han satte på masken och tittade i spegeln. Golvet kändes med ens kallt mot fötterna. Då hörde han klockan ringa första gången. Tankarna for genom huvudet. Han var glad att han inte tagit upp introduktionsbrevet med grevinnan d'Épigny när han hade chansen. Han ville ordna den här saken själv. Greve d'Épigny skulle få kräla framför honom. Förr eller senare skulle han nå dit. Han hade vunnit Moulinsarts förtroende. Det var mer än han vågat hoppas på. Han var definitivt ett stort steg närmare sitt mål. Att bli benådad och slippa galgen. Plötsligt hörde han åskmuller. Han tittade ut på den blå himlen. Dånet avtog och försvann. Det var nya gäster som anlände i sina vagnar. Han rös till i det varma rummet. Då ringde klockan andra gången. Han hastade mot stora porten med kopplet i handen. På långt håll ekade skratt och uppsluppna röster. Tjänstefolket var som bortblåsta. Dörren till matsalen där pigan fått smaka ridpiskan var stängd. Han fortsatte framåt. Så dundrade det genom valven igen. Vagnarna rullade ut från borggården. Gästerna stod i hallen innanför porten. Alla med vit mask för ansiktet. Han sökte förgäves med blicken efter paret Moulinsart. Det var fem kvinnor och fem män. Kvinnorna bar vida ankellånga tunikor i rött siden. Männen bara ett höftskynke i svart siden. Gruppen tystnade när Lucien tveksamt närmade sig. Ett långdraget dovt muller drog genom byggnaden. Vindbryggan var på väg upp. De vita maskerna vände sig om och stirrade på honom. Två män lösgjorde sig ur gruppen. De grep Lucien under armarna, tvingade ner honom på stengolvet och bände upp hans armar på ryggen. - Förrädare eller tjänare? Det slog lock för öronen på honom. En kvinna fnittrade till. Lucien tittade upp. Hon stod en bit framför honom med en niosvansad piska i ena handen och en lång kniv i den andra. Bysten och magen tryckte innanför tunikan. Lucien fick inte fram ett ord. Hon såg ut att komma rakt ur en mardröm i sin vita mask. Hon svingade piskan genom luften ett par gånger. - Förrädare eller tjänare? - Tjänare. Hon gav kniven till en av männen bredvid. - Häng upp honom! Ett förtjust sorl mötte ordern. Männen släpade honom över golvet i riktning mot trädgården. De andra sprang i cirklar runt honom och stämde upp en entonig sång. Kvinnan svingade piskan ett par gånger och illtjöt. De kom ut på terrassen. Männen släpade honom nerför trappan och fram till en träpåle som var nedstucken i marken bakom ett buskage av hallonbuskar. En kvinna snarade hans händer. De två männen som släpat honom mellan sig slog öglor runt hans anklar. Ändarna fäste dom i träpinnar i gräsmattan. Kvinnan hissade upp Luciens armar mot toppen på träpålen. Han kunde inte röra sig ur fläcken. Pannan vilade mot pålen. Ivriga händer drog upp skjortan över huvudet på honom. Den entoniga sången liknade nu hesa skrik. Två par händer drog ner sidenbyxorna till anklarna. Så tystnade skriken.. En fågel kvittrade. En vindpust kylde Luciens rygg och skinkor. Någon ställde sig bakom honom. Den niosvansade katten rev sönder luften. Lucien skrek fem gånger. Efter varje slag hörde han ett dovt mummel från publiken. Fjättrarna lossnade. Skjortan föll ner. Han vände sig om. De stod i en ring runt pålen. Kvinnorna på knä, fullt upptagna med att suga av männen. Den tjocka kvinnan framför honom drog upp tunikan och föll på knä. Mannen bredvid Lucien lyfte på höftskynket. Kvinnan började suga honom. När han var hård tog hon raskt Lucien mellan läpparna. Hela vägen ner i halsen. Hon höll mannen bredvid hård med andra handen under tiden. Lucien grep träpålen med händerna. Det var ljuvligt. Fullständigt skamlöst. Kvinnorna på knä. Männen som stönade. Allt detta mitt på gräsmattan mellan blommande äppelträd och buskar. Kvinnorna svalde glupskt. En av männen drog kuken över ansiktet på sin avsugerska. Hon slet den tillbaka ner i svalget. Lucien stönade högt och särade på benen. Kvinnan hade börjat trycka in ett finger i honom. Men inte för en sekund slutade hon att hålla den andra mannen hård eller missa takten med munnen. Ett par av männen kom med höga stön. Kvinnan som var färdig först hämtade en silverskål med ett rött kors på och lät belöningen sippra ner i den. Sedan gick hon runt till varje par vartefter de blev färdiga. Lucien var nära att komma när kvinnan drog ut fingret och tog den andre i munnen. Mannen halvskrek när det gick för honom. Kvinnan lämnade sitt bidrag i silverskålen. Hon tog Lucien i munnen igen. Männen ställde sig bakom kvinnorna. Kvinnorna drog tunikorna över höfterna. Männen knådade, smekte och slog på deras kön. Mannen bredvid Lucien höll silverskålen. Kvinnan använde båda händerna och munnen på Lucien. Hans lår började skaka. Han kom med ett vrål. Kvinnan fångade allt i munnen. Mannen höll fram silverskålen. Kvinnan drog upp Luciens byxor och räckte honom skålen. Tecknade åt honom att ställa sig i mitten av cirkeln på knä med skålen i händerna ovanför huvudet. Hon lyfte tunikan och mannen vid pålen ställde sig bakom henne och började smeka henne mellan benen. Lucien hade ont i knäna och ryggen innan alla kvinnor var tillfredställda. Gruppen förblev tyst och stirrade på honom bakom maskerna. Kvinnan plockade upp piskan från marken och tecknade åt Lucien att resa sig. Hon gick förbi honom och Lucien följde efter. De andra formade en ring runt honom och började sjunga entonigt igen. De gick fram över gräsmattan i procession. Ner mellan ett par äppelträd och in i en berså. Mitt på stenläggningen stod ett bord. Kvinnan gick fram till det och pekade med piskan på det. Lucien gav henne silverskålen. De andra började dansa och hoppa runt bordet. De skrattade, skrek och tjöt om vartannat. Lucien lade sig på bordet. Solen stack i ögonen. Han var inte rädd längre. Han hade skymtat Madame M:s rakade fitta från piskpålen. Fyra av kvinnorna surrade fast honom ovanpå bordet. Kvinnan med silverskålen höjde piskan. Gruppen blev tyst och stilla. - Till livet! Hennes skrik startade den entoniga sången igen. Hon klev upp på bordet och grenslade Lucien. Någon fällde ut trappsteg under bordet vid Luciens huvud. Hon placerade fötterna på dom. - För ruset! Ett illtjut mötte henne. Gruppen drog ut vinflaskor ur bersåbuskarna. Kvinnan ovanför Lucien hällde så det forsade över hans ansikte och in i munnen. De andra drack och fortsatte dansen runt bordet. Kvinnan på bordet fick silverskålen och en sked. Hon slet av Lucien masken och höll en överfull sked framför munnen på honom. Han knep ihop munnen och böjde raskt bort huvudet. Dansen fortsatte. Det blev mörkt och han fick ingen luft. Kvinnans lår och bulliga snårskog slöt tätt över näsa och mun. Hon reste sig och höll fram skeden. En man hoppade ur ringdansen och höll Luciens huvud i ett järngrepp. En kvinna hoppade fram och höll för Luciens näsa. Någon tryckte in ett hästbett i munnen på honom. Lucien mötte Madame M:s svarta blick. Kvinnan sänkte skeden igen. Den här gången kom han inte undan. Hon tömde skeden i hans mun med ett skratt. Han fick panik. Kvinnan hällde vin över hans ansikte. Varje gång hon tömt en rågad sked i hans mun höll hon upp den i luften. Männen och kvinnorna applåderade, gav upp glädjetjut och fortsatte dansen. Kvinnan fortsatte hälla vin och mata honom tills silverskålen var tom. Hon höll upp den tomma silverskålen i luften. Dansen och sången upphörde. - För födseln! Gruppen föll på knä och sträckte armarna mot silverskålen. Någon tog bort bettet och satte på Lucien masken igen. Kvinnan klev ner från bordet. De andra kvinnorna lossade repen. Gruppen tog upp den entoniga sången. Med piskan i ena handen och silverskålen i den andra ledde kvinnan som matat Lucien processionen ut ur bersån. * Luciens var tvungen att sära på ögonlocken med fingrarna. Processionen kom ut på en gräsmatta. Mitt på den stod ett lågt bord övertäckt med ett vitt skynke förankrat i marken. Gruppen ställde upp runt bordet. Varannan kvinna, varannan man. De gick fram till bordet och lyfte bort skynket. Där under dolde sig en festmåltid värdig en kejsare. Kallskuret, vin, frukt, ostar och bröd. Gruppen högg glupskt under stoj och stim in på de uppdukade läckerheterna. Männen slet stora bitar ur brödkakorna. Kvinnorna frossade i ostbitar stora som handflator. Saften från de mogna frukterna färgade deras överkroppar. Vinet rann i floder. Lucien var hungrig, men vågade inte närma sig bordet. En av kvinnorna höll upp en banan i luften. Hennes systrar tjöt av skratt. Kvinnan vinkade fram Lucien. Hon skalade bananen. Lucien fick stå på alla fyra.
Suga och slicka fruktköttet innan hon pressade in den i munnen på honom. Brösten hängde utanför tunikorna. Ett par av männen var utan höftskynke. Lucien lyckades hitta en lerkruka med vatten och tvättade rent ansiktet. Männen och kvinnorna kastade åt honom mat från bordet. Han kröp runt och åt glupskt som en strykarhund. Kvinnan med piskan började dunka på en trumma. Två andra stämde upp på varsin flöjt. Alla reste sig. Trädtopparna skymde solen. Kvinnorna gick i täten av den raglande och högljudda skaran tillbaka till huset. Lucien höll i hop sina kläder som var i trasor. I hallen innanför porten försvann alla som agnar för vinden till sina rum. Lucien begav sig snabbt till paret Moulinsarts rum. De var redan tillbaka. Madame M. hade stupat på sängen Tunikan låg halvt ituriven på golvet. Monsieur M. halvlåg i stolen vid fönstret med slutna ögon. Han vände sig mot Lucien. - Kom! Ta på dig Madames tunika! Han pekade på golvet framför sig. Lucien steg försiktigt fram, hämtade den trasiga och fläckiga tunikan. Klädde av sig och drog den över huvudet. Han satte sig på knä mellan Monsieur M:s särade ben. Monsieur M. lutade sig bakåt i fotöljen. Lucien behöll masken på. Den gjorde att han kände sig som någon annan. Monsieur M:s höftskynke hade glidit åt sidan. Där var den. Den hängde slappt. Men Monsieur M. hade redan somnat. Lucien tog av masken. Sköljde ur munnen och blaskade av ansiktet. Han lade sig på sängen bredvid Madame M. och somnade omedelbart. Det var mörkt ute när han vaknade. Han svepte filten tätare om sig. Ett ensamt halvbrunnet ljus stod på nattduksbordet. Han var ensam. Det låg en handskriven biljett på kudden bredvid honom. "Stanna på rummet. Vi åker tillbaka till Paris i morgon. Det ligger hela kläder till dig på stolen. Husse och matte" Han drog av tunikan. På stolen bredvid sängen låg hela och rena kläder. Prydligt ihopvikta i en hög. Han klädde på sig. Ett dämpat sorl steg upp från matsalen som låg rakt under. Det steg och försvann och emellanåt mässade någon entonigt. Till slut kunde han inte hålla sig längre. Oändligt försiktigt öppnade han dörren och smög ut i korridoren. Han trevade sig försiktigt fram i mitten. Han kom fram till den vridna stentrappan. Det entoniga mässandet blev starkare. Den entoniga sången han hört på dagen var ljus. Nu var mässandet mörkt, kallt och olycksbådande. Halvvägs ner i trappan blev det blev tyst. Så hördes ett djuriskt grymtande. Ljudet fick Luciens nackhår att resa sig. Så kom en grymtning till. Sedan ytterligare en. Det lät som en skock grisar. Ljuset strömmade ut i korridoren utanför matsalen. Så kom ett djuriskt stönande igen. Han smög fram mot matsalen så långt han vågade i skydd av mörkret. Alla tio satt runt bordet och åt. Utan bestick. Männen i vita skjortor och svarta masker. Kvinnorna i svarta blusar och vita masker. De vita maskerna och blusarna var alldeles rödfläckiga. Lucien mådde illa. De satt och åt råa köttstycken. Varje gång de satte tänderna i de röda köttet hörde han det djuriska mumlandet. Kvinnorna reste sig som på en given signal. De hade stora fallosar spända mellan benen. De gick fram till väggen, böjde sig framåt och lyfte upp något. En killing med ihopsnörd mun. De la den sprattlande kroppen på bordet. Mumlandet startade igen. En av männen reste sig och höll upp silverskålen med det röda korset på. Kvinnorna stack varsin kniv i djuret. Blodet sprutade över bordet. Sedan skar de varsitt stycke ur den sprattlande kroppen och fortsatte måltiden. Lucien hade sett mer än tillräckligt. Han backade ett par steg. Stötte till något i mörkret. Det brakade till. Det slog lock för öronen på honom. Lucien kröp in bakom en riddarrustning i en nisch en bit upp i trappan och koncentrerade sig på att inte kräkas. Det var knäpptyst i matsalen. Då sköt månen sina strålar genom fönstret mittemot. Hallen nedanför Luciens gömställe blev ljust som på dagen. Någon närmade sig med tunga steg. Han tittade upp. Nedanför trappan stod greve d'Épigny. Justitieministern smög runt som en katt på jakt. Halvmasken var uppskjuten i pannan Ett brett knivblad blänkte till i handen. Den entoniga sången startade igen. Ekade i vågor mellan stenväggarna. Greven gick runt och kände på dörrhandtagen där nere. Den tredje dörren stod på glänt. Greven drog upp dörren. Sedan hände allt mycket fort. Lucien hörde greven säga "vad gör du här din lilla slinka". Sedan kvävde han ett kvinnoskrik. Lucien såg knivskuggan röra sig upp och ner tre gånger. Sedan blev det tyst. Greven stängde dörren. Månstrålarna försvann. Justitieministern återvände till matsalen med den kniven i handen.