Jag är ett vandrande monster. (Sann historia)
Mitt liv, min historia.
För att börja det hela ska jag berätta lite om min barndom. När jag gick på förskola var jag en helt vanlig pojke med brunt hår och blå ögon. Var väldigt aktiv inom sport och tränade Fotboll, innebandy och simning. Det var egentligen inte jag som bestämt mig för dessa sporter utan mer mina föräldrar framförallt min pappa som ville. Men på den tiden gillade jag bara läget och jag trivdes faktiskt inom sportlivet, jag skaffade många vänner och var ganska populär att ”leka med”.
Det var inte förens högstadiets början som allt förändrades. När jag började 6an (alltså första året på högstadiet) och fick en ny klass allt blev annorlunda. Jag tappade kontakten med alla mina gamla vänner, och konstigt nog brydde jag knappt mig. Sakta började jag ge upp sporten och i 7an var jag som helt borta.
Jag hade inga vänner, inga ovänner för den delen heller. Jag var inte tillräckligt snygg för att få blickar, inte heller tillräckligt ful för att få hat. Jag ansträngde mig inte tillräckligt mycket i skolan för att vara något extra, men jag var inte heller dålig i skolan.
Jag kunde gå i korridorerna utan att någon tänkte på mig, jag kunde missa lektioner utan att lärarna satt frånvaro på mig. Jag var ett spöke.
Jag vet faktiskt inte vad som satte mig i denna situation, hade alltid innan haft enkelt med att skaffa vänner men jag brydde mig helt enkelt inte.
Under denna tid började jag läsa väldigt mycket böcker, fantasy och deckare. Läste väldigt mycket på om politik och fick någon sorts skruvad världsbild, (kommer mer till detta). Satt även väldigt mycket vid datorn och spelade spel som Counter strike och league of legends mestadels på nätterna ibland sov jag inte ens.
Jag gick i 9an och var en enstöring, jag hade bara ett år kvar på högstadiet och hade redan valt att jag skulle gå Teknisk linje pågrund av mitt intresse för just teknik & datorer som hade uppstått de senaste åren.
Jag hatade världen, ta det inte fel jag var ingen SD:are som hatade samhällets mångkulturera utveckling utan jag hatade alla människor. Jag började hänga runt på verkligen sjuka internet forum. Jag läste gamla forum hur man kom iväg med mord, hur man torterade någon nästan som jag planerade något. Sanningen är att jag ville ta flera liv på denna tid. Jag skrev planer och tog reda på information om personers sluttider, hemadresser och familjemedlemmars sluttider allt för att sedan kunna komma undan med mitt eget brott. De personerna jag tänkte mörda var personer som jag ansåg var en börda för samhället, med andra ord halvkriminella, drogberoende och annat allmänt otrevligt folk. Jag visste att det jag planerade var ett brott, jag visste att det var fel. Men jag ansåg det som nödvändigt, och i det hela en uppoffring för att rädda något större.
Jag hade en sådan sjuk världsbild och det värsta var att jag inte förstod det. Jag hatade alla människor på jorden och ville se hälften döda. I min värd fanns det inga andra chanser, här skulle hårt straffas med hårt.
Fortsättning kommer ->
Tellus:
Hihi, du är som killen i Death Note. 😉
Seriös historia, men ja kanske googlade death note precis.
Peregrintook: Seriös historia
När kommer fortsättningen då? Vill veta om du stalkat någon högljudd fjortisflicka och torterat henne till döds.
Tellus:
När kommer fortsättningen då? Vill veta om du stalkat någon högljudd fjortisflicka och torterat henne till döds.
Är faktiskt en hundra procent seriös historia om hur jag hade det för några år sedan, så skulle uppskatta ifall du skippade dina onödiga kommentarer. Känns inte som detta forum kan ta ett seriöst ämne och låta någon berätta om hur han tog sig från de bästa förutsättningarna att lyckas ner i skiten. Kan tillägga att lyckligvis slutade inte detta i något mord utan ungdomsanstalt i ca 6 månader.
Berätta
Mer kommer förmodligen dock inte just idag. Historien ska spegla min verklighet. Mina båda föräldrar var akademiker, jag bodde i en fin villa och fick alltid kärlek & pengar när jag behövde det. Detta till att jag blev en tufft sagt enstöring som inte faktiskt brydde sig om någon eller något annat än mig själv.
Peregrintook: så skulle uppskatta ifall du skippade dina onödiga kommentarer.
Jag menade inget illa med min "onödiga kommentar" utan det var ett skämt. Du får såklart tolka det som du vill och vill du sura så får du det. <3 Jag vill fortfarande veta när fortsättningen kommer.
Tellus:
Jag menade inget illa med min "onödiga kommentar" utan det var ett skämt. Du får såklart tolka det som du vill och vill du sura så får du det. <3 Jag vill fortfarande veta när fortsättningen kommer.
Känns som du inte tar det hela såpass seriöst som ämnet kräver, det är ju upp till dig givetvis. Skrev allt detta för ganska länge sedan, har bara inte haft någon stans att publicera det. dock måste jag ändra stavfel och lite konstiga formuleringar innan jag skickar ut fortsättningar som kommer handla om mitt så kallade uppvaknande.
Är kär i ditt skrivande. Alltså sättet du skriver på. Väntar på fortsättningen.
HopeLess:
Är kär i ditt skrivande. Alltså sättet du skriver på. Väntar på fortsättningen.
Tack det känns bra att höra, är inte speciellt van att skriva dock. Vet tyvärr inte om jag kommer publicera "fortsättningen" på detta forum, känns inte som det är på rätt plats precis. :/
Peregrintook:
Tack det känns bra att höra, är inte speciellt van att skriva dock. Vet tyvärr inte om jag kommer publicera "fortsättningen" på detta forum, känns inte som det är på rätt plats precis. :/
Du kan alltid pma och låtsas som att jag är en vägg men att jag bryr mig. Allt är vanligt här. Tycker jag.
Håller med tidigare kommentar om att du skriver bra, fångades verkligen av det du berättade, kändes nästan som att jag gick bredvid dig hela tiden och såg det du berättade.Jag hoppas verkligen att du lägger ut resten också för jag vill verkligen veta! Du lyckades få mig väldigt intresserad och jag är väldigt nyfiken på vad som händer och vad du tänker om det hela nu i efterhand.PS. Menade verkligen allt det här seriöst, låter det skämtsamt så ursäktar jag men menade det som allvarligt.
L
Peregrintook:
Känns som du inte tar det hela såpass seriöst som ämnet kräver, det är ju upp till dig givetvis. Skrev allt detta för ganska länge sedan, har bara inte haft någon stans att publicera det. dock måste jag ändra stavfel och lite konstiga formuleringar innan jag skickar ut fortsättningar som kommer handla om mitt så kallade uppvaknande.
Men lol, sluta ta dig själv på sånt stort allvar.
