Jag har alltid vart den tjejen som alltid ser till att alla andra mår bra innan jag själv mår bra. Jag har alltid och finns alltid där för mina vänner oavsett vad, lyssnar, hjälper och ja bara finns där för dom. Men under alla år är det inte riktigt någon som har frågat MIG hur jag mår eller om jag behöver snacka med någon. Jag tror att det är detta som har triggat igång mitt självskadebeteende. För jag har mått dåligt länge, det har känts som om min hjärna, mitt hjärta, mina lungor och min kropp och själ sakta sakta slitits sönder bit för bit. Förra året tog min bästaväns bror livet av sig. Jag hade talat med honom bara någon timme inan och han hade vart hur glad som helst, men tydligen inte. När jag fick reda på vad som hade hänt blev jag chockad, arg, ledsen och illamående. Jag kunde inte äta utan att kräkas i flera dagar, gick ner flera kilon, bara satt på mitt rum och grät. När detta hända gick jag i 2an på gymnasiet, men ett x-antal dagar valde jag att stanna hemma på grund av hur dåligt jag mådde. Men en dag när jag skulle gå på toaletten blev det helt svart. Jag liksom "vaknade upp" av att min mamma knackade på toalettdörren och frågade om jag var okej. Jag svarade att jag var okej. Men när jag upptäckte vad jag hade gjort förstod jag ju att jag inte var okej alls. Jag satt på golvet, tillbakalutad mot badkaret med en blodpöl jämte mig. Det rann en röd sörja från mitt lår ner till pölen och gjorde den större och större. I handen hade jag ett rakblad som jag även hade tryckt in i handen så att det blödde där med. Jag förstod inte vad jag hade gjort, hur jag hade gjort det. Jag förstod ingenting. Men jag torkade upp blodet, plåstrade om låret och handen och sedan gick jag och la mig i sängen. Efter den dagen kunde jag inte sluta skada mig själv. Jag slog mig i ansiktet med knytnävarna, skar mig och brände mig. Efter ett x-antal dagar tvingade mamma mig till skolan igen. Min bästavän var inte där, alltså kände det tomt. Jag orkade knappt med dagen. I vanliga fall var jag lite av "skolans clown", hördes och syntes vart man än var. Var alltid den som pratade och skrattade mycket. Men inte den dagen. När jag äntligen var på väg hem grät jag hela vägen. Och väl hemma tog jag min "trygghet" i handen och lät blodet rinna. 

Detta var för cirka 1,5 år sedan och under denna tiden har jag skadat mig själv dagligen. Jag har skurit mig lite överallt, efter att en kompis såg mina röda märken på låret övergick jag till att skära mig på ryggen, foten och handleden. Jag lät min kompis tro att det var en engångsgrej. Jag ville liksom inte att hon eller någon annan skulle vet hur jag egentligen mådde. Men att gå runt med långärmat och långbyxor mitt i sommaren sög ganska rejält. Jag hade en period då jag inte skadade mig själv, då mina sår läkte och jag kunde gå runt i sommarkläder utan att folk skulle märka mina ärr allt för tydligt. Jag sminkade till och med över många av mina ärr som man såg allt för tydligt. Allt för att alla skulle tro att jag fortfarande var den glada och roliga tjejen som tycker att världen är full av enhörningar, regnbågar och magi. 

Men nu är det en liten skara på fyra personer som vet om mitt självskadebeteende. Min bästavän, min kompis som såg ärren på mitt lår, en kille som jag brukar umgås med för att "glömma" hur mitt liv egentligen är för stunden och en kille som jag brukar ha sex med lite då och då. Men när någon av dom frågor om jag vill prata om det säger jag alltid nej. Och på så sätt bygger jag muren som är runt mig högre och högre. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att sluta skada mig själv, jag vill liksom öppna upp mig men det går inte. För alltid så säger den lilla rösten i mitt huvud att dom inte kommer förstå, att dom inte bryr sig och att jag bara har mig själv.

Även om ingen läser detta var det skönt att skriva av sig..