Det är verkligen inte ok eller normalt att de är så, skulle försöka flytta om jag var du. Kanske finns ett tillfälligt boende eller ekonomiskt stöd du kan få? Vet inte om du kan kontakta socialen (även fast du är 20 år) och fråga om information om ekonomiskt stöd eller boende, för ingen ska behöva bo i ett kränkande hem.

En psykolog kontakt kan alltid vara bra, om du orkar ta kontakten, så du åtminstone har någon på din sida. Hoppas det löser sig och hoppas du hittar någon stans att bo, kanske kan hyra ett rum hos någon eller hitta någon att dela lägenhet med? F

Har en aggressiv pappa, men de skilde sig när jag var liten, så han bodde inte hemma med oss, ( men det stoppade honom inte från att komma och gå som han ville) jag vet hur fruktansvärt det är, men man måste bara ta och koppla bort såna människor från sitt liv så gått det går. Försöker fortfarande sluta ha kontakt med min pappa, men han vägrar fatta och det funkar inte bättre när ingen runt omkring fattar heller. Han är skit trevlig mot främlingar och andra, så de förstår inte. Det är inget man bara tar upp så där liksom och berättar för världen.

Märkte nyligen också att det inte finns en direkt översättning till det engelska ordet "abuse", det närmsta är misshandel, men abuse behöver inte vara fysiskt våld. har själv gått igenom ekonomisk och känslomässig (ord och manipulation) abuse och det är allvarligt.  Några mönster jag nu efteråt har sett är att han får en att känna sig värdelös och sedan får en själv att tro att allting är mitt fel (han är också en sån person som aldrig kan se fel i sig själv utan bara andra). Min pappa manipulerar även genom att få oss att tycka synd om honom och det är så sjukt skitigt liksom, man måste bara sluta ha kontakt med dom.

Jag är inte rätt person att förklara ett förhållande mellan en abuser och annan (har inga bra ord, men i all fall) det är en massa fram och tillbaka med att vara ett svin och sen låtsas som inget hände (han ber aldrig om ursäkt, för det skulle betyda att nånting var hans fel) få en att känna sig skyldig och misslyckad, och få oss att tycka synd om honom. Det är typ som tidigare när nånting har gått dåligt för mig så är det alltid jag som har sumpat allting och när det gått bra så är det såklart på grund av honom och hans hjälp ( <--- är sarkastiskt). som om jag inte kan klara av nånting på egen hand 

förlåt, tog över ding tråd, ska sluta nu 

Studera & bo i studentlägenhet?

Du borde kunna söka minst bostadsbidrag och socialbidrag om du vill flytta. Och om du hittar ett jobb som du kan tjäna lite mer på så lär du nog kunna få flytta till en billig lägenhet. Mycket tråkigt att det är så otrevligt runt dig  Hoppas att allt vill lösa sig. 

PS. Om du inte vill hitta nytt jobb/jobba mera (eller nu vad som gör att du inte tjänar så mycket) så kan du alltid (som Isola skrev) börja studera om något och då kan man, under rätt förutsättningar... få tillgång till studiebidrag.

Det är sommar så de kan ju funka vara hemlös såhär års? 
Dra iväg kanske flytta bara, se de hela som ett äventyr. Sen kan du gå till socialjouren och de fixar något ställe att bo tillslut. Du kan ju måhända söka dig till socialjouren redan nu.

Mayanmar:
Jag är 20 år, är inte precis minderårig men bor fortfarande kvar hemma. Har ett jobb men tjänar inte så bra så pengar har jag knappt. Bor med mina föräldrar och min syster.
Varje dag hör jag min mamma genom dörren till mitt rum skrika namn åt mig så som, "hora" och "din jävla kossa". Är detta verkligen normalt att en mamma säger sådant? Hon hotar med att slå mig, tar fram den där jävla tofflan och säger "är du inte tyst slår jag sönder ditt huvud och drar ut din tunga så du inte kan prata mer". Vilken mamma säger allvarligt talat att hon ska slå sönder mig?
Hamnar jag åk min syster i bråk, försvarar hon alltid henne. Men jag då? Förtjänar jag inte att bli försvarad?

Hon påminner mig alltid att jag inte kan prata med folk och att jag inte har några vänner, ingen pojkvän. Wtf? När blev det nödvändigt att ha en pojkvän? Att jag inte pratar mycket, kan väl bero på att jag får höra konstant att hon skäms över mig när vi är bland folk att jag inte kan prata och att när jag väl säger något skrattar alla åt mig?!

Jag är inte heller en sådan person som har många kompisar, hade en kompis i gymnasiet som jag brukade kontakta men av en anledning slutade hon kontakta mig helt plötsligt. Har inge att prata med överhuvudtaget. Jag bokade tid hos en psykolog en gång men kunde bara inte gå in i det där rummet så åkte tillbaka hem.

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra! Jag kan ta och flytta men har inte råd med det så är fast i den hör helveteshålan. Blir nedtryckt gång på gång och så har det varit i ett par år nu. Därför har jag vänt mig till det här forumet, finns det någon som känner som jag eller är det bara jag som har en sådan mamma och syster??!

Dina mamma har inte rätt att trakasera henne, om hon kallar dig något säg till henne att: väx upp annara anmäler jag dig till polisen för trakasseri, kränkningar och olaga hot. Din mamma behöver hjälp och hon har ingen rätt till att trycka ner dig på det viset som hon gör.

Du har all rätt att bli försvarad men din mamma verkar ha en skruv lös, bry dig inte om henne, låt dem inte vinna.

Hon har själv problem så hon tar allt ut på dig för att hon ska känna att hon mår bättre av ett, vette fan. Enligt henne så tycker hon att du ska ha vänner och pojkvän vid det här laget.
Du ska inte umgås med din Mamma eller hennes vänner, de ser dig inte för den du är och de vill förmodligen bara trycka ner dig så gott det går.

Det är inte lätt alla gånger, när man har det jobbigt hemma har man det svårt utanför hemmet också, man får dåligt självförtroende blir blyg osv.

Jag har aldrig haft som dig, min bror är problematiskt så in i helvete men annars har jag ingen emot mig, han ör inte alltid emot mig men det går inte prata med honom speciellt mycket.