Ensam, borta från all glädje i livet
drunknar jag i tankarna. I väntan på en dag då allting blir som
det var förr! Försök att förstå om jag stöter bort dig varje
gång du försöker närma mig, min tunga är inte så vän med mitt
hjärta och det jag säger är inte vad jag känner.

Om jag kunde välja hur jag känner då
tro mig, jag skulle fylla hjärtat med kärlek men i den här världen
jag byggt för mig själv finns det bara mörkret och hat och rädsla.
Varje gång jag försöker känna något, rädslan blockerar vägen
precis som känslan när man är gråtfärdig men låter bli att
gråta! Ensamhet är den enda som fyller mina dagar, inuti känner
jag en tomhet som jag vet ingenting kommer att fylla.

Om du var en främling eller om jag var
osynlig skulle jag ha kysst dig redan första dagen vi träffades men
nu är du mig närmare än ingen annan och jag är rädd att
känslorna ska förstöra allt och att jag ska förlora dig precis
som allting annat! Förlora dig som min oskuld...

jag kan dock inte lova att jag kommer
stanna för alltid, det finns ingenting kvar för mig här, det enda
som fanns försvann som löven i första höstvinden. Allting smältes
i sommarvärmen eller så har den frusit ihjäl sig i vinterkylan
precis som mitt hjärta har gjort! Men kalla mig inte kall, kalla mig
inte avdomnad för de känslorna som jag har, jag ber dig, döm mig
inte du som alla andra.