Jazzpunk är ett humoristiskt förstapersonspel som kind of skall utspela sig på 1950-talet i en värld där Kina härskar över större delen av planeten och i princip alla människor har ersatts med robotar. Man spelar som en agent för vem-vet-vad och utför några märkliga uppdrag innan ett dramatiskt klimax. Storyn likt det mesta i spelet är tramsigt och nonsensartat.

Det går i princip mest ut på att vandra runt och upptäcka diverse malplacerade "puns" medan man utför sina uppdrag, de flesta är rätt simpla och är väldigt hit-and-miss i sitt utförande, delen baserad runt dator och it-skämt är det absoluta lågvattenmärket i spelet.

Grafiken är simpel men effektiv, skaparna har verkligen gjort vad de kunde med vad de hade och det hela är väldigt sammanhängande och konstant i sin stil och är inget som går att klaga på då realism inte direkt är ett alternativ med konceptet i fråga (utöver att realistisk grafik oftast är rätt tråkigt, vill jag se verkligheten så går jag ut och upplever den)

Fysiken i spelet är utmärkt för vad man skall göra och kontrollerna är simpla, förmodligen väldigt lätt att komma in i för någon som aldrig har spelat något liknande innan. Det är mest standard wsad, mellanslag för hopp och interagera med allt med ett musklick.

Överlag så är det en rätt underhållande upplevelse, även om humorn ofta kommer till korta så är det spännande och unikt att vandra runt och observera alla märkligheter till tonerna av rätt egenartad elektronisk musik. Det hade gärna fått vara lite längre, med några fler uppdrag innan de två sista delarna i finalen av spelet, men å andra sidan så implicerar slutet eventuellt möjligheten till en uppföljare.

Kort och gott så ger jag spelet 7 av 10 poäng och rekommenderar det till alla som vill spela något tramsigt, lugnt och unikt.

Morning Glory - This Is No Time Ta Sleep (2001)

This Is No Time Ta Sleep är ett finfint skapunk-alster med lätta skateinfluenser av Morning Glory och tillika deras debutalbum. Texterna är lagom politiska och samhällskritiska, vilket kan förväntas av en kompositör/bandledare som tidigare och senare figurerat i grupper som Choking Victim, In Dk och Leftöver Crack, det är nittiotalsanarki i skepnad av tidigt tjugohundratal.

Jag skulle nog påstå att den första halvan av skivan är den mest intressanta, de senare spåren är lite mer intetsägande. Den börjar på hög not med "It'll Get Better / So Ya Wanna Be A Cop" som slår till med en uppiggande melodi och någotsånär glad känsla innan det övergår i antiauktoritet. Bland de övriga mer prominenta exemplen på excellens är "Gang Control", "Summerburst", "Extraordinary" och den extraordinärt punkrockshymniska "Long Live Revolution Rock". På "Return Tha Bomb" experimenterar man med några rapverser som i och för sig är intressanta men känns rätt tama och kunde ha utförts bättre.

Produktionen lider tyvärr av den standard som var gällande för tiden och det innebär i många fall alldeles för mycket kompressor på ljudet, vissa spår och instrument låter som om de spelats in genom att ha musikerna på andra sidan av ett öppet brevinkast, det blir lite för snävt och skulle inte ha skadat att låta instrumenten leva ut sina ljud till fullo och i synnerhet sången, som känns rätt kvävd på många ställen. Mellan låtarna och i något fall mitt i så kläms det in en del kommentarer om saker som säkert kändes viktigt för komponenten men som jag inte är ett fan av direkt, det blir för mycket avbrott i flödet, även om jag begriper det till fullo och ibland har svårt att inte göra samma sak med mina egna alster.

Kort sagt så är musiken bra skriven och genomförd, men produktionen haltar en del, förmodligen mer idag än när den var färsk. Skivan är ändå en direkt favorit inom genren för min del och jag kommer förmodligen att lyssna sönder den rätt rejält under det kommande året, 8/10.