jag kommer ifrån en familj med pengar, en familj med allt som man materiellt kan önska sig. Och just därför att jag har haft städerska o trädgårdsmästare är jag inte berättigad att må dåligt. vad hände med två sidor av myntet?
jag gör en lång historia kort.
Jag är mellanbarn en perfekt och mångbegåvad syster o en över intelligent bror, en alkoholiserad far och en ignorant mor.
mina jular/ födeledagar har gått ut på krossade rutor, gråtande syskon o en mamma eller pappa som stormar ut i två veckor. När jag fylde 13 år så fick jag o min äldre syster veta att vi inte var välkomna hem längre. emellan att jag har tagit hand om mina syskon sen tidig ålder så har jag brottats med anorexi, bullimi, stress och mobbning.
Hemma har det varit kaos med fysiks o psykisk misshandel i skolan har jag fått försvara min missbrukande syster och min blyga lillebror.
utanför skolan o hemmet så har jag adhd och en förföljande otur. jag hamnar alltid i bråk, blir förföljd, våldtagen allt som kan skita sig gör i praktiken det.
Men jag har bitti ihop varit tyst om allt skit för att bara bli bestraffad av kuratorer som skickar mig på pissprover pga av min systers problem.
och idag så gnäller folk om att jag inte haft något problem alltid haft det så enkelt, och att jag har en negativ inställning.
ja har haft det lätt ekonomiskt och jävligt lätt i skolan jag har hittat det jag vill jobba med, men nu är jag inne i en sån svacka igen. jag vill bara lägga mig ner, blunda och aldrig gå ur min lägenhet igen.. jag tror jag behöver hjälp, men jag är inte säker, hjälp är för de svaga o de är jag inte men 1 år till i min lägenhet med dem här människorna och jag kommer försvinna in i en wiskeydimma igen. har någon nått bra tips på nått glatt o upiggande det är välkomet.
Vilken paradoxal text ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Du har rätt att må dåligt! Ingen får bestämma hur du borde eller ska känna dig, för de vet inte hur din verklighet är. Det vet bara du.
Jag skulle nog säga att hjälp är för de modiga, de som faktiskt vågar erkänna att något är fel och att de behöver hjälp. Tycker iallafall jag är rätt starkt att göra. Har du någon i din närhet som du kan prata med? En kompis eller kanske en kurator på skolan? Ibland kan det kännas skönt att få prata med någon IRL. Annars kan jag också rekommendera att chatta med tjejerna på www.tjejjouren.se
Glöm inte att du är viktig, och att du har rätt att må bra! Jag hoppas att du hittar nånstans att få stöd ifrån, annars får du gärna pm:a mig om du vill prata mer om detta.
grejen är att alla som är riktigt nära min vet o vi pratar öppet om allt, men trots de så blir det inte bättre, för oavsett hur mkt skit som har hänt så tycks jag alltid förvärra allt med min impulsivitet och kanske en smula självdestruktivitet
Okej, tror inte att det är ditt fel att du mår dåligt. Men om du försöker föreställa dig att allting löst sig, hur skulle ditt liv se ut då?
Vad skulle behöva hända för att din drömsituation skulle kunna ske?
Köp dig bättre
