Jag kan säga på en gång att det här är något av det svåraste jag gjort i mitt liv.

Det har krävts blod, svett, tårar och Spotify. Inledningsvis försökte jag tänka analytiskt, hur speglar musiken och texten varandra? Finns det något nydanande som skiljer det från 90-talets låtar? Men när det kommer till ren, oförljugen musikglädje så är ju sådana teoretiska fasoner bara bullshit. En bra låt är alltid en bra låt, som indiebandet Bonnie & Clyde slog fast när de covrade Beyoncés ”Halo”.

Så jag började känna istället, och hittade ett alternativt urvalssystem. Varje gång jag hör en låt som har ”det där lilla extra” tjocknar det i min hals på samma sätt som det gör precis innan du brister ut i gråt eller gapskratt, så det är alltså detta som min lista över 00-talets bästa svenska låtar grundar sig på. Ingen teori, inga principer. Jag har följt min halskänsla.

10.Vi kommer att dö samtidigt - Säkert!
-Dansande bredvid dig, ville gå hem vid fyra men jag stannade till sju utan att våga säga mer än hej.
En kompis som hörde mig nynna de första raderna i Annika Norlins Vi kommer dö samtidigt stannande upp i en rörelse och såg förbryllad ut.
-Vaddå? Var hon på den där festen i tre jävla timmar utan att göra annat än hälsa på killen?!

Vi kommer att dö samtidigt är, trots den något svartsynta titeln, ett Prozac i musikform. Med textrader som ”du är rätt ung, jag är äldre än du, men du röker så jag skulle säga vi är plus minus noll” levererar Annika Norlin Sveriges tionde bästa låt från 00-talet. Detta var hennes debutsingel under artistnamnet Säkert! (hon var tidigare känd som Hello Saferide, men sjöng då bara på engelska) och jag minns hur såväl recensenter och mannen på gatan gick i taket 2007 åt sagan om hunden som inte såg någon vits med att leva när hans hundkamrat hade gått bort. Energiska trummor och gitarrer, handklapp, förtjusande jämtländska och till-döden-skiljer-oss-åt-romantik är alltså rätt recept på lyckorus.

9.Wonderchild- Christian Walz
Det där jag skrev om att jag ska känna istället för att tänka i rankningen av den här listan, det har aldrig varit så sant som med den här låten - ett av mina största och mest bestående guilty pleasures. När jag lyssnar på Wonderchild från 2004 är det utan tvekan den bästa låt som någonsin skrivits. Jag vet ju mycket väl att detta inte är sant, den skulle eventuellt inte ens nå topp 1000, men när förspelets syntar träffar mig skoningslöst i bröstkorgen känns det som om Wonderchild är musikens motsvarighet till E=mc2. Innan jag gjorde den här listan har jag aldrig ens reflekterat över texten, eftersom jag från och med introt har tappat all form av kritiskt tänkande, men efter knapphändig research visar det sig att även den är alldeles ljuvlig. Grattis Christian Walz, du vet då precis hur man får en flicka att förlora besinningen.

8.17 år- Veronica Maggio
Ah, det sjuttonde levnadsåret - bitterljuva ingenmansland. Man är för ung för att gå på krogen, för gammal för att fjortisfesta och tillbringar otäckt mycket tid på att längta bort. Sällan har de här känslorna av rast- och rotlöshet skildrats så gripbart och oklyschigt som i Veronica Maggios 17 år. Låten ligger på albumet Och vinnaren är… från 2008 som producerades ihop med Oskar Linnros, och hans souliga prägel plus Veronicas säregna röst gör detta till en popärla utan dess like. Tack Maggio, utan dig hade jag aldrig orkat hålla ut till 18.

7.Long before rock’n roll- Mando Diao
Jag har haft två utomkroppsliga upplevelser i mitt 18-åriga liv. En av de dessa skedde under just den här låten, på just den här spelningen, och efteråt var jag tvungen att dricka en hel karaff vatten innan jag kunde prata. Det räcker för att kvala in på den här listan.

6.Dirty Dancing- Frida Hyvönen
Vissa låtar stannar tiden. Man glömmer sina bekymmer, sitt förflutna och sin adress i fyra minuter. Frida Hyvönens melodiska berättelse om ungdomskärleken Jimmy är en sådan verklighetsflykt, som obevekligt stormar in i hjärtat på en. Ju längre in i låten man kommer, desto mer darrande elektrisk blir Fridas röst och när hon når det förlösande ”a-a-a-aah”-partiet knottrar det sig på mina armar. De geniala blinkningarna åt The Ronettes och, i den här versionen, Markus Krunegårds stämmor gör v:et i vackert.

5. Shoreline- Broder Daniel
Visst, jag är svag för Broder Daniel och kanske är det därför jag ryser av introt till Shoreline. Eller för att låten är något av det vackraste som skrivits om den bitterljuva relationen vi har till våra hemstäder. Hur förlamande det kan vara att växa upp i en förort som kallas trygg, men där ”all the eyes turn hollow from the work of sorrow”. När gruppen för första gången efter ett långt uppehåll framträdde med låten i Sen kväll med Luuk 2001, hade den inte släppts på singel än. Fansen gick bananas och i brist på en fysisk platta att spela var det liveversionen från Luuk som orsakade extas på dansgolv och fester i hela landet. Den har kommit att kallas Sveriges populäraste bootleg någonsin. Shoreline är ett smärtande konstverk som tolkats av många (inte minst Anna Ternheim) men ingen kan sjunga låten med samma nerv och desperation som Henrik Berggren, och ta den från bra till fullkomligt magisk.

4.Calleth you cometh I- The Ark
Fagra, skeva The Ark. 2002 släppte dessa färgglada herrar en låt som fick ögon att tåras inte bara i Sverige, utan även i romantikens sköte Italien (!) där den som bäst placerade sig på italienska singellistans tionde plats. Föga förvånande för en låt som skakar om dig likt en Lisebergs-attraktion varje gång den spelas. Texten i refrängen är så avväpnande spot-on, och musiken. Musiken! Hujedamej. Det har sagts, baserat på bland annat låtens ackordföljd och accelerando, att Calleth you Cometh I är uppbyggd på samma sätt som ett parti älskog. Salo & Company har själva inte uttalat sig om detta var ett medvetet tilltag, men nog kan de flesta av oss enas om att låten är något av det mest storslagna som skapats i musik-Sverige. Om inte annat så förtjänar The Ark ära och berömmelse för den fantastiska titeln på albumet som låten låg på: In lust we trust. Vackrare livsfilosofi får man leta efter.

Någon som minns Grynet förresten?

3.Be mine- Robyn
Be mine är världens bästa låt när man är på krogen kvart i tre, men det kan man säga om nästan alla låtar som har en refräng. Det som gör Robyns comebacksingel från 2005 unik är att den är lika svinigt bra när man är nykter och klarsynt. Så svinigt bra att det KÄNNS som man är på krogen kvart i tre, ÄVEN om man är nykter och klarsynt. Den enda riktiga olikheten mellan upplevelserna är att jag är så sjukt mycket coolare när jag mimar pratpartiet i låten på ett dansgolv än i en eftermiddagsöppen skivaffär. Varför?

2.Jag är en vampyr- Markus Krunegård
Om man älskar en artist på riktigt är det lätt att tröttna på ”hitten”, eftersom det brukar resultera i dialogen av den här sorten:
-Så du gillar Snook? Jag med, Mister Cool är BÄST!
Det spelar ingen roll hur många gånger man klargör att Snook är så mycket mer än ett par killar som uppmanar folk att avlägsna sina truckerkepsar, det är ändå det som folk vill prata om. Hardcore-fansen får alltså, precis som artisten i fråga, dras med ”hitten” resten av sina liv.

Det här problemet har jag inte ens kommit i närheten av med Markus Krunegårds fullträff från februari 2008. Jag är en vampyr blir aldrig (ja, jag sa ALDRIG) tjatig. Varenda gång jag hör denna explosion av musikbriljans hittar jag ett nytt parti, en ny frasering att falla handlöst för och lovprisa. När någon säger:
-Så du gillar Markus Krunegård? Jag med, Jag är en vampyr är BÄST!
vrålar jag bara:
-Visst ären?!

1.Känn ingen sorg för mig Göteborg- Håkan Hellström
Det skedde något avgörande i Betlehem år 0. Det skedde något avgörande i Göteborg år 2000. Broder Daniels basist ville satsa solo, men hade inga större förhoppningar. Han hade inte gjort någon reklam för skivan och kände sig superkorkad som valt att döpa debutsingeln till Känn ingen sorg för mig Göteborg, eftersom ingen i resten av landet skulle bry sig om en låt med det namnet. "Det blir nog max 10 spelningar med soloprojektet", påstås han ha sagt till sina bandkollegor i BD.

Klipp till nästan tio år senare. Håkan står på Gröna Lunds stora scen framför tusentals stockholmare, som alla vrålar att det finns en chans att vi ses på en spårvagn nånstans. Samma scenario har utspelats i Piteå, Malmö, Helsingfors och Bergen. Var han än drar fram möts han av besinningslös kärlek och folkmassor som skanderar att det vill höra Låten. Som ingen utanför Göteborg skulle bry sig om.

Det skedde något avgörande i Göteborg år 2000. ”En singel kom ut, ett land välte” som Sonic-redaktionen skrev i oktober 2005. Och jag vet att det kan te sig bisarrt att jag i många texter om Håkan har, mer eller mindre medvetet, liknat honom vid Jesus. Men om pop hade varit en religion, vilket det onekligen känns som ibland, så hade Håkan varit frälsaren som räddade oss hösten 2000. Och trosbekännelsen hade lydit: ”Ge mig arsenik, bapapa.”