Det är sommar, alltså innebär det att det är högsäsong för festivaler och konserter. Men kanske är det så att du lider av torgskräck eller har en djupt rotad fobi för bajamajjor som håller dig borta från dessa förträffliga tillställningar. Hur som helst så går det inte att sticka under stolen med att musik faktiskt är bäst live, det är där man hör passionen och råheten, något som försvinner på de vanliga albumen. Det blir alldeles för ”städat”. Men vilka är då de bästa live-albumen? Det går självklart att debattera, och jag tvivlar att självutnämnda ”musikvetare” som till exempel Andres Lokko skulle hålla med mig till fullo. Men det struntar jag fullkomligt i och helt enkelt kör på.

Nr. 5: Simon & Garfunkel – The Concert in Central Park (1980)

Det hade gått mer än tio år sedan de spelade in deras sista skiva Bridge Over Troubled Water när de anordnade en gratiskonsert i Central Park. Med en publik på över 500 000 (!) var de ännu en gång duon Simon & Garfunkel, att de hade varit utan varandra i tolv år märktes inte. Med Art Garfunkels ljuva tenor-stämma och Paul Simons vad man skulle kunna kalla för graciösa gitarrspelande lyckades de under 75 minuter skapa ett stycke musikhistoria. Bästa ögonblicket är under låten A Heart In New York, när Art Garfunkel sjunger raden ”Looking down on Central Park” och 500 000 människor jublar, magiskt är ordet.

Nr. 4: Johnny Cash – At Folsom Prison (1968)

Denna legendariska konsert. Efter år av knarkmissbruk och dåligt säljande skivor insåg Cash att han var tvungen att sparka igång sin karriär igen. Är man Johnny Cash, så finns det självklart bara ett sätt att göra det på, man spelar en konsert - i ett fängelse givetvis. Jag finner det hela lite exotiskt att när någon hurrar eller skriker, så är det antagligen en seriemördare som tjuter till av glädje. Det gör allting mycket intressantare, publiken är blodtörstig och det märks. Det hurras lite extra mycket när Cash sjunger rader som ”I shot a man in Reno, just to watch him die” samt ”I took a shot of cocaine and I shot my woman down” Det ska tilläggas att denna konsert givetvis är med i filmen om Johnny Cash Walk The Line. Jag kan även passa på att bjuda på lite trivia angående At Folsom Prison: Låten Greystone Chapel är skriven av fången Glen Sherley som satt i Folsom Prison för väpnat rån, Cash och Sherley blev vänner och Sherley blev senare rätt lyckad som artist. Men eftersom att Sherley var en patologisk brottsling så gick det självklart snett för honom, och det slutade med att han sköt sig själv i huvudet. Hur som helst, bästa spåren är Folsom Prison Blues och The Wall

Nr. 3: The Who – Live At Leeds (1970)

Det anses vara världens bästa live-album någonsin, jag är dock inte helt benägen att hålla med. Främst för att jag inte håller The Who lika högt som andra artister och band, men som ni kan se så har Live at Leeds defintivt en plats i mitt hjärta. The Who har en förmåga, eller hade är det rätta ordet, att med endast fyra medlemmar ändå kunna låta som en hel armé av musiker som inte stannade för någon. Vilket sannerligen märks, låten My Generation håller på i 15 minuter med improviserade bas, gitarr samt trumsolon. Det är en fullkomlig musikalisk klusterbombning. Det är fullskaligt krig på scen, gitarrer och utrustning förstörs, och det knarkas hej vilt. The Who lyckades genom sin musik spegla den engelska ungdomen som levde i ett samhälle fullt av konservativa idéer – att rebellera var en självklarhet. Att de har fått epiteten ”The Godfathers of Punk” är ingen tillfällighet. Det blir faktiskt inte hårdare än så här i musikalisk form, hur mycket Sid Vicious än försökte. Bästa spåret: My Generation.

Nr. 2: Bob Dylan - The Bootleg Series, Vol. 4: Live 1966, The“Royal Albert Hall” Concert

Denna klassas som en av de mest legendariska Dylan-konserterna någonsin. Konserten delades upp i två akter, en akustisk där Dylan spelade ensam endast med sin gitarr och sitt munspel. Efter första akten, så anslöt sig hans band (bandet som sedan blev känt som The Band) Detta ogillades starkt av publiken, och det buades friskt under ”band-delen”. En stor del av Dylans fans kände att de hade blivit svikna då Dylan beslutade sig att överge folkmusiken och istället gå över till Rock 'n Roll med distortion på hög nivå, det var enligt Pete Seeger den gamle folkartisten ”oljud”. Många fans trodde dessutom att textraden från Like a Rolling Stone ”How does it feel to be on your own?” var riktat mot dem. Så precis innan Dylan och bandet drar igång finallåten Like a Rolling Stone så hör man en i publiken skrika "Judas!" Dylan svarar då "I don't believe you. You're a liar". Sedan vänder han sig mot bandet och säger åt dem "Play it fucking loud!” och sen kör de igång. Av okänd anledning så har man dock valt att klippa bort denna utväxling av ord mellan Dylan och mannen i publiken. Man kan dock höra den på The Bootleg Series Vol. 7: No Direction Home: The Soundtrack. Behöver jag säga att Like a Rolling Stone är bästa spåret?

Nr. 1: Bruce Springsteen & The E Street Band - Live 1975 – 1985 (1986)

Jag blir alldeles lyrisk. Precis som när Carl-Jan Granqvist doftar på sin boutique champagne och säger ”Oh, det finns så oerhört mycket” så säger jag detsamma om detta fullkomligt enastående verk. Det finns så oerhört att mycket att skriva om. Bruce röst fylls av en sån fruktansvärd desperation, han tar i för kung och fosterland under vissa låtar så man blir helt paff. Låtar som Backstreets, Bobby Jean, Independence Day och The River som är extra personliga för Bruce. Jag uppmanar alla läsare att lyssna på spåret The River, där han i cirka sex minuter pratar om hur han hatade sin far, och hur mycket de brukade bråka under hans uppväxt, hjärtskärande så in i bängen. Medan vissa låtar är sorgsna så sprudlar andra låtar av energi, låtar som till exempel Badlands och Born to Run. Bruce backas upp av de mest talangfulla musiker man kan hitta, Clarence Clemons saxofon-solon som ekar över arenan är fullständigt hänförande, alla i E Street Band får chansen att ”komma till tals” med sina instrument. Live 1975 – 1985 behandlar allt från Vietnamkriget, det hårda ekonomiska klimatet under Reagans tid som president, till nostalgiska sånger om livet på stranden som ungdom. En superb blandning av gott och ont, en ”slice” av Amerikana, allt på samma skiva. Det som även gör det intressant är att skivan innehåller låtar från konserter mellan åren 75-85 (dock är majoriteten från 80-talet) men det är kul att under vissa låtar höra Bruce spela inför en publik på kanske 2000, för att sedan spela inför en publik på 150 000. Något som visar hur hans karriär tog fart och verkligen exploderade. Bruce levererar även ett par högklassiga covers som går hand i hand med hans gedigna ”arbetarklass-stil”, låtar som This Land Is Your Land (originalet skriven av folkartisten Woody Guthrie) samt låten War som Edwin Starr gjorde känd. Skivan avslutas även med en cover på Tom Waits låt Jersey Girl. Som Bruce självklart (!) gör bättre, dock enkom för att Tom Waits och hans ohyggligt mörka stämma inte ska sjunga serenader, speciellt inte heller textrader som ”I'm in love with a Jersey girl”. Men man får ge kudos åt karln för att han snickrade ihop en sådan gullig låt, jag vill inte ens tänka på hur många killar som har spelat den för tjejer vars geografiska position är delstaten New Jersey, USA.

Tröstpriser åt:
The Kinks – One For the Road
U2 – Rattle and Hum
Jeff Buckley – Live at Sin-E