Då var den till slut klar:
--------------------------
Keane har alltid placerats i skuggan av Coldplay. De har framställts som bandets könshårslösa småsyskon och fått kritik för att vara en slätstruken lightversion av storebror. Själv tycker jag att det är orättvis kritik – Keane är enligt mig snarare en kusin till Coldplay.
Här i Sverige verkar Sussexbandet tråkigt nog inte ha en alltför stor publik. Endast 2000 personer letade sig till Annexet denna kyliga lördagskväll. Fast det är å andra sidan en grymt trogen publik som passionerat sjunger med i varenda textrad och applåderar så frenetiskt att skinnet på mångas handflator säkerligen måste ha reducerats.
Applåderna tycks bara öka i styrka efterhand som Keane varvar alla ”hits” från de två första skivorna med guldkornen från nya albumet Perfect Symmtery, som släpptes för lite mindre än en månad sedan. Och de gör det oklanderligt. De enda gånger som det tenderar att bli lite platt är under den akustiska versionen av Bend and Break och under de nya låtarna Spiralling och Better Than This. Det är med en tragisk kvällstidningsfyndighet jag tvingas skriva att Keane kan mycket bättre än så - något de också visar i Everybody’s Changing, This Is The Last Time, We Might As Well Be Strangers, A Bad Dream, Crystal Ball, Perfect Symmetry, Black Burning Heart och avslutande Bedshaped som alla framkallar rysningar.
Det är alltså inte själva låtarna som är problemet med konserten utan istället är det mellansnacket som drar ner betyget. Eller snarare bristen på mellansnack. De enda gånger som Tom låter stämbanden vibrera (utöver när han briljerar med sin fantastiska sångröst) så är det för att, med utan någon större entusiasm, säga hur jävla fantastiska vi i publiken är eller hur underbart det är att vara i ”Stackhååm”.
I just det avseendet känns Keane som en slätstruken lightversion av Coldplay.
Hur var det förresten med bilder? Fick vi använda från Rockfoto om vi anger att de kommer därifrån?
Splashbild:
André Vifot Haas:
med guldkornen från nya albumet Perfect Symmtery
Symmetry
Ingen stor grej men ...
Reagerar på den här meningen:
"Det är alltså inte själva låtarna som är problemet med konserten utan istället är det mellansnacket som drar ner betyget."
Du skrev lite längre upp att de kunnat gjort några låtar lite bättre, men när du skriver så där känns det som att det bara är mellansnacket som sänker betyget från en femma till en trea, och det vore ju lite konstigt.
André Vifot Haas:
Hur var det förresten med bilder? Fick vi använda från Rockfoto om vi anger att de kommer därifrån?
Har mejlat två på Rockfoto men inte fått något svar. Ska försöka med två till ![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
Erik Nahlén:
Du skrev lite längre upp att de kunnat gjort några låtar lite bättre, men när du skriver så där känns det som att det bara är mellansnacket som sänker betyget från en femma till en trea, och det vore ju lite konstigt.
Jag tycker det å andra sidan är en väldigt stor del i en konsert. Utan någon publikkontakt uppstår ingen ordentlig stämning. Fast jag förstår hur du menar, kanske bör utveckla lite mer och skriva att det inte uppstår någon riktigt stämning på grund av bristen på publikkontakt?
André Vifot Haas:
kanske bör utveckla lite mer och skriva att det inte uppstår någon riktigt stämning på grund av bristen på publikkontakt?
Ja det vore ju lite bättre. Lägg till den meningen bara.
En andra åsikt:
Innan spelningen var jag ganska tveksam till vad jag skulle få se. Jag visste att Keane kan prestera live, men jag var orolig för hur nya skivan skulle göra sig i livetappning. Denna oro var befogad.
Keans klassiker gör sig väligt bra live. Everybody's Changing och Crystal Ball sitter precis där de ska och man märker att bandet har spelat dessa live en längre tid. När det sedan kommer till alstren från Perfect Symmetry så lyckas tyvärr inte grabbarna från dimmans hemland att ta det hela vägen hem. Soundet är platt och tråkigt och nu visar även trummisen att han inte är så tight som han gav sken av till en början. Tyvärr så sänker dessa låtar helhetsbetyget ganska markant, vilket är väldigt synd då uppträdandet i övrigt var alldeles utmärkt. Den charmige Tom Chaplin för bandet med bravur och jag gillar att de försökt förnya sig med några akustiska låtar och en del improvisationer.
Som helhet var det en bra konsert, men med mer att önska. Klassikerna förblir klassiker, samtidigt som de nya låtarna får fortsätta kämpa som just nya. Men med en större publik och fler timmar i replokalen så har Keane absolut kapaciteten att skapa magi. Nästa gång är det kanske Tom och grabbarnas tur att sälja slut i Globen, två dagar i rad.
Kanon Robert! Hittade inte ett endaste litet fel heller! ![[y]](/img/smilies/thumbup.gif)
Det var bara tur 😀
Robert Dahlström:
Keans
Skulle va det här då, som skulle vara det endaste lilla felet.
Du har nog glömt ett litet e där.
Finemang! Lägger upp hela faderuttan nudå.
Uppe
Tråden låst
