Jag är nog mera inspirerad nu jag längtar inte längre efter tågen som ska ta mig härifrån.
Strofen går på repeat i mitt huvud och jag tänker att det är sant. Inspirationen flög in i mig. Som ett pappersflygplan. Det kraschlandade och jag vändes ut och in. Lars Winnerbäck satte ord på allt. Varje känsla fick ett eget språk och man kunde plötsligt förstå sig själv genom texterna.

Han började som många andra, spelade på studentställen, pizzerior, firmafester och bröllop. Tackade ja till alla tänkbara speltillfällen. Bildade ett band – Snoddas – och hamnade på en Hultsfredsfestivalsscen. Inte så originellt. Inte alls som att han slog igenom efter att ha avskärmat sig från ståhejiga journalister. Eller att hans texter är så poetiskt klingande att man lätt förundras över att innehållet också exploderar.

Att Lars Winnerbäck lyckats så bra som han gjort nästan helt utan media kan vara en detalj som förstärker hans talang, men nog blev vi glada av att höra att hans mediastrejk skulle få vila. Med solen i ögonen. Dokumentären anlände. Man kanske var lite rädd att det skulle bli en flopp, för det kändes lite otroligt att han ännu en gång skulle lyckas matcha kraven som han själv bygger upp genom att ständigt gå hem. Och jag skulle inte ha skrivit den där meningen för nu kommer ”Jag vill gå hem med dig” cirkulera i huvudet resten av dagen. Dokumentären dansade ikapp med mina förväntningar och det är klart att man blev nöjd. Efter att ha fått lyssnat på 17 Winnerbäcklåtar är det svårt att vara annat. Då spelar det inte så stor roll att en intervju av en stor Winnerbäckentusiast känns malplacerad i filmen. Helheten sitter ändå. Man fick höra honom innan och på spelningarna, man fick se honom nervös och ur balans. Han påstod att han inte skriver särskilt mycket och då undrar jag hur han definierar mycket med tanke på att drygt tio skivor tydligen är väldigt lite.

Det är svårt att bortse från att Linköping är, eller åtminstone har varit, Lars Winnerbäcks stad. Han sjunger om Stångån, om stadsdelen Berga och om en tätort på en slätt. Jag tror att det är omöjligt för en Linköpingsbo som ständigt har Lars Winnerbäcks musik i bakhuvudet att låta bli att fundera lite extra över platserna han nämner. För de fastnar. Det går nog heller inte att förneka att han är en av Linköpings stoltheter. Han finns till och med på en buss. (Nej, inte fastkletad med ett tuggummi under ett säte.) Men, jo, det är sant. I Linköping har man nämligen roat sig med att skriva ett namn på varje buss. Ett namn på en linköpingsbo som betytt något, som gjort någonting större.
Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större.

Jag är ösäker på om det här ska vara under musik/film/kultur. Så länge fick det vara musik.

Sen är tanken oxå att det ska finnas med ett youtubeklipp men så långt har jag inte kommit än... Man kanske kan säga att den är under redigering eller nåt