Är väldigt osäker på den här texten. Har försökt knyta ihop den på snart tusen olika sätt och nu har jag blivit totalt blind inför den, så ni får läsa igenom och ge feedback.

--------------------------------

Den här texten innehåller inget annat än krystat babbel om musikstereotyper, fullproppad med förutfattade meningar och hisnande generaliseringar. Den allmänna uppfattningen dragen till sin spets, helt enkelt. Det är musik på fördomsfullaste allvar.

Alla vet vi hur det ligger till med tjejerna som lyssnar på Tokio Hotel. Vi vet att de är självdestruktiva fjortisar, som tillbringat fler timmar hos skolkuratorn än i klassrummet, med en syndaflod av kajal runt ögonen och en normal mans årsförbrukning rakblad i badrumsskåpet.

Vi vet att de enda som går på opera är tjocka kulturtanter, inklämda i röda klänningar prydda med tallriksstora broscher, vars övriga nöje i livet är de avdragsgilla affärsresorna till Afrika där de spenderar massvis med pengar på läckra manskroppar. Likaså vet vi att ungdomar som rejvar loss till så kallad techno (eller ”dunka-dunka” som är ett betydligt mer passande namn) ägnar helgerna åt att studsa runt i skogen i älvutstyrslar från Buttericks och proppa sig fulla med magiska svampar och runda tabletter med glada gubbar på.

Vi vet att hårdrockare är smått överviktiga, håriga neandertalare som står i trånga lagerlokaler och headbangar bort sina hjärnceller samtidigt som ett gäng ”musiker” freakar sig på scenen, hinkar i sig sin egen urin och spelar fotboll med avhuggna grishuvuden. Det är ett faktum att orsaken till att hiphoppare har byxorna hängandes kring knäna är eftersom de tyngs ner av alla knivar och skjutvapen som ligger gömda i dem, att blinget kring halsen är stulet och att tjejerna vid deras sida är guldgrävande tjackhoror.

Alla känner vi till att ”människor” som lyssnar på dansband är slemmiga femtioplussare som bor i husvagn, klär sig i trätofflor och fyndar sina underkläder på Kiviks marknad. Det är vedertaget att de som uppskattar schlager är ultrabögar som utbrister ”amen guuuud va fränt” och trycker upp en tzatzikidippad gurkstav i stjärten till tonerna av Fredrik Kempes senaste melodifestivalbidrag.

Vi vet att rednecks som ”dansar” på rad till countrymusik är den sorgliga effekten av flera generationer incest och zoofili, vi vet att gothare är androgyna vampyrer med piercade könsorgan som tillbeder Marilyn Manson – manskvinnan som beordrade den blodiga skolskjutningen i Columbine - och vi vet att rockabillys är håriga brylkrämsgubbar som slår sina fruar och förgriper sig på småbarn i landsortsbuskar.

Vi vet också alla att den här texten inte innehåller något annat än krystat babbel om musikstereotyper, fullproppad med förutfattade meningar och hisnande generaliseringar. Den allmänna uppfattningen dragen till sin spets, helt enkelt.

Det är musik på fördomsfullaste allvar. Men samtidigt helt utan allvar – något vi alla är fullt medvetna om. Såvida du nu inte råkar vara punkare.

För vi vet ju alla att punkare är överseriösa och humorlösa anarkister som spottar pensionärer i fejjan och sitter med nerpissade, tartanmönstrade byxor i ett ockuperat förortshus med en smutsig kanyl i armvecket ...