Hej! 
Jag behöver lite råd från erfarna och visa människor just nu. (helst lite äldre) 

2013: Jag var 16 år gammal och träffade en kille som bodde 40 mil bort. Jag trodde han var mitt livskärlek och gjorde allt för honom vilket han började utnyttja ganska mycket. Han ljög konstant vilket jag blundade för eftersom jag var osäker på mig själv och trodde att om jag lämnade honom skulle jag leva ensam resten av livet. Han började även skriva med andra tjejer och skicka massa nakenbilder osv bakom min rygg så efter 2,5 år när jag kände mig modig nog så drog jag direkt och flyttade hem. 

Slutet av 2014 och början av 2015 så fyllde jag 18 år. Jag började gå ut med vänner och började leva mitt ungdomsliv fullt ut, jag började träna och gick ner massa i vikt. Den stora förändringen ledde till bättre självförtroende och jag blev sjukt självständig vilket är skit bra. 

April 2015 träffade jag en ny kille som självklart också bodde långt bort men distans var inget som hindra mig. Vi pendlade 50+ mil iallafall en gång i månaden och nu bor vi tillsammans i en 3a på hans hemort. Vi har varit ett par i snart 3 år och jag fyller 21 år om 2 veckor. "Låter ju perfekt för vissa" 

Men nu kommer vi till problemet: 

Jag har som sagt tidigare varit utsatt för lögner så jag var på min vakt och är det än idag. Jag skulle nog kalla det för ett ofrivilligt kontrollbehov som är skapat av rädsla och osäkerhet. 

Min pojkvän är 1 år yngre än mig och jag var rätt osäker i början om det var rätt val av mig som ville ha en mogen kille för en gångs skull men han verkade mogen så jag gav det ett försök. Men även han börja ljuga och det märkte jag genom att han alltid ljög för sin familj/vänner.

Han kan börja säga att vi varit på platser och gjort saker som aldrig har hänt så varje gång han öppnar sin mun blir man helt chockad över alla historier som ljugs ihop. Han tvingar även mig att spela med för annars blir han arg och jag är inte van att ljuga för min familj så för mig kändes det så fel. Jag förstod även aldrig varför han ens ljög, dom skulle ju inte direkt bli sura om han sa vad vi gjort? Sjukt konstigt.

Det var då jag började tänka på om han kanske gör likadant mot mig och ja visst var det så. Det är om så onödiga saker som ex vad saker kostar och vem han pratat med osv. Hur svårt kan det egentligen vara att svara på en fråga? 

Vi har haft vår lägenhet i 6 månader nu och jag har under ett års tid sökt hur mycket jobb som helst för att kunna försörja. Han hade ett heltidsjobb och var vår enda inkomst i början. Jag kunde inget annat göra än att hjälpa till mycket i hemmet eftersom jag inte fick något jobb (det är extremt dåligt med jobb här vi bor) 

Jag tvätta, städa, laga mat, hämtade honom ibland på jobbet och tog hand om exakt allt. Jag fixar även med alla räkningar osv så jag har fullt upp även om jag är ledig. 

Helt plötsligt slutade han gå till jobbet och var hemma i en månad tills hans chef kom och knacka på dörren med uppsägningspapper i handen. Han fick helt enkelt sparken och sanningen bakom att han var hemma var tydligen för han lånat massa pengar av folk och  var hemma för att slippa betala sina skulder. Han fick ett beroende av att låna pengar då han såg det som ett enkelt sätt att få pengar utan att göra något. 

Jag har fått hur mycket meddelanden som helst av olika människor som försökt fått tag i honom och vi har haft sjukt mycket bråk pga pengar. Jag själv har inga skulder förutom att jag lånat pengar av min pappa. Jag skulle aldrig låna något av folk jag inte kan betala tillbaka och det lärde mina föräldrar mig tidigt. 

Nu har det gått några månader, vi bor fortfarande kvar i vår lägenhet tack vare att vi får bidrag tills vi hittat jobb. Jag söker för fullt och har även haft tankar på att försöka få honom att flytta till min hemstad istället eftersom jag vet att det finns fler jobb där men han verkar inte vilja det samt att han skiter fulltständigt i att söka jobb.

Han bidrar inte med något längre, han hjälper inte till med något i hemmet. Han sitter bara vid datorn och låter mig ta allt ansvar. Han säger att pengar löser sig men det gör det ju inte... han inser inte att vi har en riktig kris med vår ekonomi. 

Anledningen till varför jag ens skriver här är för att jag hittade en sak idag som var som en kniv i hjärtat.

Här om dagen var han väldigt mån om att jag skulle åka till affären ensam för han skulle "diska" vilket han aldrig gör. Han sitter konstant med mobilen och jag frågar honom helatiden om han kanske kan lägga ner den en stund och umgås men han vägrar. Han har verkligen betett sig annorlunda och eftersom jag tidigare blivit sårad tar jag saken i egna händer och kollar vad som är så jävla intressant på hans mobil vilket man egentligen inte skall men när jag såg vad det handla om så tycker jag att jag gjorde rätt. 

Han har tagit SMS lån bakom min rygg, han har beställt massa saker utan pengar och har fått påminnelse från inkasso. Detta är något som jag pratat med honom om innan men han har sagt "självklart skulle jag inte ta sms lån" det är verkligen det dummaste man kan göra. 

Han har inga pengar att betala detta med och han kommer bli så jävla arg om jag ens nämner detta. Jag vet inte hur jag skall hantera situationen, borde jag bara lämna honom? Jag älskar ju honom men ibland vet jag inte om jag borde göra det. Jag är så besviken och orolig. Jag vill ju hitta en stabil kille som vill skaffa familj och sånt i framtiden men det skulle jag ju aldrig våga göra med någon som tar SMS lån och inte har någon koll på ekonomi. Han är ju bara 20 år och förstör redan sitt liv och jag är 21 år snart... jag slösar bort mitt liv på idioter men det känns ändå så fel att lämna honom.

vad skall jag göra? Borde jag ens nämna att jag vet det? Kanske prata med hans föräldrar? Dock är som väldigt speciella och skulle bli sjukt arga. Dom skulle aldrig klara hålla en hemlighet och skulle mina föräldrar få reda på att han tagit sms lån lär dom tvinga mig här ifrån direkt. 
 
tacksam för svar och tips