Någon som känner sig vuxen eller?
Min åsikt är att man är vuxen när man vill ta ansvar för sig själv och allt som självet värderar högt.
när man e körd
När man resignerat och anpassat sig till normen, vilket alltså är ett nederlag. Man ska frigöra sig från åldersideal lika mycket som könsideal och bara vara sig själv.
mynona:
När man resignerat och anpassat sig till normen, vilket alltså är ett nederlag. Man ska frigöra sig från åldersideal lika mycket som könsideal och bara vara sig själv.
Är väl en känsla man själv har tänker jag?
Bööööörg:
Är väl en känsla man själv har tänker jag?
Jaså det var så du menade, min personliga definition? "Vuxen" associerar jag med antingen det fysiska eller med påtvingade åldersideal eftersom begreppet brukar användas för att släcka ut engagemang och entusiasm. Menar du vuxen i betydelsen mogen så tycker jag att man blir mogen bland annat när man förstår att man måste frigöra sig från de begreppen och inte behöver ha dem att klänga sig fast vid för att känna sig rotlös: att känna sig trygg i sig själv, antar jag.
mynona: När man resignerat och anpassat sig till normen
Fast man kan ha anpassat sig tidigt i livet även om man i övrigt inte har mognat och tar ansvar för sitt liv.
Razor:
Fast man kan ha anpassat sig tidigt i livet även om man i övrigt inte har mognat och tar ansvar för sitt liv.
Jag beskrev vad jag ser som ett destruktiv åldersideal: man brukar anses vuxen när man har lärt sig att klara sig själv och sköta sitt liv rent praktiskt, samt har gett upp sin "ungdomliga idealism" och äventyrlighet och dynamik och utplånat sig personlighetsmässigt. Detta brukar anses vara ansvarsfullt. Jag anser att man kan ta ansvar för sig rent praktiskt utan att för den skull ge upp idealism, personlighet, ett utvecklande dynamiskt sinne och ett pågående självförverkligande. Det betraktar jag som mer moget.
mynona: Jag beskrev vad jag ser som ett destruktiv åldersideal: man brukar anses vuxen när man har lärt sig att klara sig själv och sköta sitt liv rent praktiskt, samt har gett upp sin "ungdomliga idealism" och äventyrlighet och dynamik och utplånat sig personlighetsmässigt. Detta brukar anses vara ansvarsfullt. Jag anser att man kan ta ansvar för sig rent praktiskt utan att för den skull ge upp idealism, personlighet, ett utvecklande dynamiskt sinne och ett pågående självförverkligande. Det betraktar jag som mer moget.
Jag har inte så bra koll på vad som anses vuxet av det rådande samhället. Om det är så som du skriver tycker jag att samhället inte har ackumulerat särskilt mycket visdom.
mynona:
Jag beskrev vad jag ser som ett destruktiv åldersideal: man brukar anses vuxen när man har lärt sig att klara sig själv och sköta sitt liv rent praktiskt, samt har gett upp sin "ungdomliga idealism" och äventyrlighet och dynamik och utplånat sig personlighetsmässigt. Detta brukar anses vara ansvarsfullt. Jag anser att man kan ta ansvar för sig rent praktiskt utan att för den skull ge upp idealism, personlighet, ett utvecklande dynamiskt sinne och ett pågående självförverkligande. Det betraktar jag som mer moget.
Jag känner mig rätt vuxen asså haha..
Men alla ser mig som en omogen snorunge ^^
Razor:
Jag har inte så bra koll på vad som anses vuxet av det rådande samhället. Om det är så som du skriver tycker jag att samhället inte har ackumulerat särskilt mycket visdom.
Samhället vill förenkla saker. Normen säger att man ska experimentera tankemässigt och utforska sig själv och vara idealistisk som ung student: sedan ska man ha utformat sitt sinne och slå sig till ro såvida man inte är forskare eller dylikt. Det är begränsande men det är prydligt och lättförståeligt, och folk vill ha saker lättförståeliga eftersom de flesta tycker att det är jobbigt att tänka.
Bööööörg:
Jag känner mig rätt vuxen asså haha..
Utifrån någon av de två definitioner jag beskrev i det inlägg du citerade?
mynona:
Utifrån någon av de två definitioner jag beskrev i det inlägg du citerade?
Känner mig stabil, som ett berg
