För att sluta röka, behövs en anledning. Pengar, hälsa - you name it. Pengar har jag. Hälsa... bryr jag mig inte om.
För att vara ärlig bryr jag mig inte ett skit längre. Om någonting. Eller, bättre formulerat - jag bryr mig inte om något förrutom smärtan. Det jag skyr.
En gång i tiden var jag en tevlig, social samt rolig person. Vad jag är nu kan säkerligen ses som dessamma, men ej ifrån mitt perspektiv. Jag är tom. Tillsammans med min psykoterapeut (samtalsterapi, BUP) kom vi fram till att jag troligen blockerar känslor.
När jag äntligen kan känna glädje... känner jag även smärta. När jag inte känner smärta känner jag heller ingen glädje. Tomhet.
Nu går man i trean på Spyken i Lund. Trevligt. Jag orkar inte med det längre - vad är meningen? Finns ingen. Orken är som bortblåst och betygen sjunker fort. Plugga är inte ett alternativ. Det är förstås att gå om också, inget alternativ, då.
Så vad ska jag ta mig till. 30mg fluxeotin och några allergipiller som tydligen skall vara lugnande. Är detta allt som mitt liv har att erbjuda resten av tiden som jag kommer spendera här? Det, och smärta.
Sanningen att säga, jag bryr mig inte. Det finns ingen logisk mening till livet, och det finns heller ingen känslomässig för mig heller. Varför ska man leva? Det är något som många anser självklart... men jag vet inte längre. Inte fan kan det vara värre att vara död, än att vara i min sits.
Finns heller ingen poäng med att skriva detta inlägg. Jag vet att några kommer se ner på mig, vissa kommer att sympatisera. Få kommer att veta hur jag känner mig - och ett par kommer ljuga om det för att försöka muntra upp mig. Fast... vad hjälper det till.
Imorgon är en ny dag av smärta. Inget kan förändra det.
Jag hoppas att mitt liv snart blir smärtfriare. Vilket val jag än nu tar för att skapa den framtiden.
facher:
Varför ska man leva?
=
facher:
Jag hoppas att mitt liv snart blir smärtfriare
Livet är meningslöst och borde därför avslutas snarast möjligt.
SilentScream:
Livet är meningslöst och borde därför avslutas snarast möjligt.
Ditt borde ej ![[mad]](/img/smilies/mad.gif)
Tickstart:
Ditt borde ej
Du vet datumet. ![[party]](/img/smilies/party.gif)
facher:
Imorgon är en ny dag av smärta. Inget kan förändra det.
smart.
![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
facher:
Jag hoppas att mitt liv snart blir smärtfriare. Vilket val jag än nu tar för att skapa den framtiden.
ehh du har ju din anledning här ?
Ricochet:
=
Så livets mening enligt dig är flykt ifrån smärta? Det var ju väldigt positivt.
kPTRRRR:
ehh du har ju din anledning här ?
Jag syftar, mellan raderna, på självmord. Hoppar jag av skolan känner jag mig misslyckad, får jag dåliga betyg känner jag mig misslyckad. Vad jag än tycks göra så skiter det sig rent känslomässigt för mig. Enda sättet att klara mig är att känna exakt ingenting.. vilket leder till självmordsbenägen tomhet.
facher:
Enda sättet att klara mig är att känna exakt ingenting.. vilket leder till självmordsbenägen tomhet.
Fast nu ljuger du lite. Känner du "ingenting" så finns inte ens passionen att begå självmord. Följden av att inte känna någonting är handlingsförlamning i olika former, man är helt enkelt inte intresserad av något alls.
facher:
Hoppar jag av skolan känner jag mig misslyckad, får jag dåliga betyg känner jag mig misslyckad.
word !
facher:
Enda sättet att klara mig är att känna exakt ingenting.. vilket leder till självmordsbenägen tomhet.
känns som att det inte riktigt går ihop
Livet är jävligt meningslöst. Det är onödigt att leva, iaf tycker jag det.
Ricochet:
Fast nu ljuger du lite. Känner du "ingenting" så finns inte ens passionen att begå självmord. Följden av att inte känna någonting är handlingsförlamning i olika former, man är helt enkelt inte intresserad av något alls.
Givetvis så är jag inte logiskt konsikvent. Skulle jag säga att jag inte känner något, och min mamma dör, så är det klart att jag känner sorg.
Således när jag inte "känner något" så är mina känslor väldigt avtrubbade. Logik tenderar att dominera. Genom att jag även är medicinskt klassificerad som Deprimerad så leder detta till en känsla utav tomhet blandad med självmordstankar, som sedan eskalerar nedåt i en ond spiral.
Paradoxen är att om jag anstränger mig för att släppa på min blockad - att känna - så känner jag starka negativa känslor. Starkare än vad jag i dagens läge kan hantera.
Så, du förstår, hur jag än gör så känner jag smärta. Kuratorn, psykiatern, läkaren samt teraputen gör en av två saker. Antingen är de en telefonbok, en kontakt till nästa instans... eller så verifierar de att min verklighet är sann.
Jag vet att det jag känner är verkligt, och när personen framför mig säger att "det är många som går igenom det här en gång i livet", så tappar jag den gnutta hopp jag en gång hade.
Det är klart som fan att jag vet att folk kan vara nere. Jag skiter totalt i det - jag bryr mig just nu bara om mig. Orkar inte mer. Vill inte mer. Vill bara må bra. Det går inte.
Tro mig, jag har testat det mesta. Tjejer (nära gränsen till player ibland, även fast det inte är medvetet), pengar, makt, uppmärksamet... vad jag än tilltager för att temporärt må bättre så slutar det i att jag mår sämre utav det.
Har tappat tråden här. Antar att jag får rycka upp mig.. plugga fysik B... skriva G på morgondagens prov och sen droga ner mig.
för mig var det viktigt att lämna det som smärtade mig. efter det va det någon slags uppbyggnadsperiod där jag succesivt mådde bättre.
jag fick hoppa av skolan i trean för att det sociala hade tärt på mig för mycket och situationen blev ohållbar.
push the button
