mynona: Jag håller med, man kan se det endimensionellt eller tvådimensionelt, kan man kanske säga. Jag har min egen existentiella övertygelse men föredrar som regel att hålla den för mig själv, utom möjligen om jag vill låta någon vän känna mig lite närmare genom att dela med mig av mina tankar om detta. Man får låta makänsla och intuition leda en, och jag tycker att alla ska göra sig sin individuella föreställning och inte tvinga på andra sin! =)
Man kan även se bortom dimensionerna 🙂 men när man hamnar på en så djup samtalsnivå är människor inte alltid villiga att diskutera sådana teorier vidare. Själv tycker jag det är ett fascinerande ämne att samtala om, det är intressant att höra andras syn och åsikter och ännu mer intressant när man vid vissa sällsynta tillfällen träffar på någon som delar samma syn som en själv.
Jag håller med om att man borde tillåta sig själv att oftare gå på sin magkänsla och lita på sin egen intuition, men många tvivlar på sig själva och sin förmåga, när saker och ting trotsar logikens gränser är inte alla kapabla att se utanför ramarna. Fast de flesta kan nog om de bara gjorde ett försök, tror nog att den motviljan som finns gentemot att träda in på okänt territorium kan bero på att få är villiga att rasera den världsbild de har byggt upp bara för att öppna upp sig för eventuellt nya möjligheter. Vissa är kanske rädda för vilka svar de skulle kunna kan tänkas få. Jag brukar också hålla det mesta av mina tankebanor kring detta för mig själv, men vid väl valda tillfällen kan jag dela med mig för den som är villig att lyssna.
Draug:
Man kan även se bortom dimensionerna 🙂 men när man hamnar på en så djup samtalsnivå är människor inte alltid villiga att diskutera sådana teorier vidare. Själv tycker jag det är ett fascinerande ämne att samtala om, det är intressant att höra andras syn och åsikter och ännu mer intressant när man vid vissa sällsynta tillfällen träffar på någon som delar samma syn som en själv.Jag håller med om att man borde tillåta sig själv att oftare gå på sin magkänsla och lita på sin egen intuition, men många tvivlar på sig själva och sin förmåga, när saker och ting trotsar logikens gränser är inte alla kapabla att se utanför ramarna. Fast de flesta kan nog om de bara gjorde ett försök, tror nog att den motviljan som finns gentemot att träda in på okänt territorium kan bero på att få är villiga att rasera den världsbild de har byggt upp bara för att öppna upp sig för eventuellt nya möjligheter. Vissa är kanske rädda för vilka svar de skulle kunna kan tänkas få. Jag brukar också hålla det mesta av mina tankebanor kring detta för mig själv, men vid väl valda tillfällen kan jag dela med mig för den som är villig att lyssna.
Ja det kan man! Jag tror att det beror på att många är rädda innerst inne, och därför vill "skjuta bort" sådana tankar. Jag tror också att många är osäkra innerst inne, och att de är så aggressiva som de är just för att de är rädda för att få sin världsbild rubbad just därför. Jag tror att många inte kan hantera ovetskap; att inte "veta" något med säkerhet. Okunskap kan vara skrämmande för många, de har behov av att veta hur allt fungerar, och kan inte acceptera att man inte kan veta allt.
Kanske är det så att många inte litar på, eller har så stark kontakt med sin intuition, och just därför känner sig mer trygg med logikens ramar? För mig handlar det om sammanhang: i vissa sammanhang är vetenskaplig logik det korrekta för att bedöma om något är sant eller falskt; i andra sammanhang fungerar den inte, därför att man då försöker applikera den på ett sammanhang där en annan typ av "logik" existerar och detta mätinstrument därför inte fungerar. Jag har stark intuition och känsla, och tvivlar inte på den. Det är den som fungerar som mätinstrument i dessa sammanhang, och för mig är den inte skakig, opålitlig, osäker eller föränderlig, utan lugn och orubblig. Men just för att den är något man "känner", går det heller inte att övertyga någon om saken; det är något man måste känna sig fram till själv, och eftersom alla tycks ha så olika utvecklad intuition, så går det inte att övertyga någon. Jag försöker därför aldrig, och jag känner inget behov av det heller.
Jag känner inte den typen av osäkerhet när någon ifrågasätter min världsbild. Det är sant att jag tycker illa om det och därför undviker det, och det kan förstås tacksamt tolkas av meningsmotståndare som en rädsla för att få min världsbild rubbad. Men det är inte fruktan för att få någon inre osäkerhet rubbad som gör att jag undviker att diskutera mina existentiella övertygelser: meningsmotståndare använder sig alltid av vetenskaplig logik för att försöka "bevisa" mig fel, och sådana argument har inte förutsättningen att få mig att tvivla, eftersom jag anser att det är fel mätinstrument för att behandla ämnet på. Varenda gång min existentiella övertygelse har ifrågasatts, har jag gått ur diskussionen utan att få den rubbad det minsta.
Däremot har diskussionen ofta sårat mina känslor. Jag blir sårad om någon jag tycker om förlöjligar något som är viktigt för mig i aggressiv ton; och jag blir förödmjukad när en främling hånar något såpass privat. Varför skulle jag utsätta mig för att må dåligt för en övertygelse som är min egen privata och som inte skadar någon och jag inte heller försöker tvinga på någon annan?
Jag skäms förstås inte för den: man är naiv om man tror resonerar: "Om man inte skäms för något så står man för det"; för nej, så fungerar inte världen, andra människor kan mycket väl tycka att man borde skämmas för något, och därmed behandla en som om man borde skämmas, och varför skulle man låta sig bli illa behandlad om man inte har gjort något fel? Men jag kan förstås säga till dig att jag tror på reinkarnation och har gjort det ungefär så länge som jag har funderat över sådant här. Men jag tror inte på "religion", vilket för mig är synonymt med organiserad religion. Utan det är något jag håller för mig själv inom mig och funderar ut riktlinjerna för mig själv i enlighet med min intuition och vad den känner är rätt och korrekt. 🙂
Ja samma som innan
mynona: Ja det kan man! Jag tror att det beror på att många är rädda innerst inne, och därför vill "skjuta bort" sådana tankar. Jag tror också att många är osäkra innerst inne, och att de är så aggressiva som de är just för att de är rädda för att få sin världsbild rubbad just därför. Jag tror att många inte kan hantera ovetskap; att inte "veta" något med säkerhet. Okunskap kan vara skrämmande för många, de har behov av att veta hur allt fungerar, och kan inte acceptera att man inte kan veta allt
Det kan nog mycket väl vara så, människan vill ju ha svar på allt och när något inte kan förklaras på naturlig väg kan teorier uppstå som att "så här är det nog med största sannolikhet" fast det i själva verket inte alls behöver vara sant någonstans, vi kan inte vara allvetande hur mycket vi än vill.
mynona: Kanske är det så att många inte litar på, eller har så stark kontakt med sin intuition, och just därför känner sig mer trygg med logikens ramar
Det är nog det mest trovärdiga, det mesta har ju en logisk förklaring men det är ju också den enkla vägen att gå. Som du tidigare skrev kan det uppfattas som skrämmande när man inte förstår och att lita på sin intuition kan vara en utmaning bara i sig. Samt att folk ogärna vill röra sig utanför sin trygghetszon.
mynona: För mig handlar det om sammanhang: i vissa sammanhang är vetenskaplig logik det korrekta för att bedöma om något är sant eller falskt; i andra sammanhang fungerar den inte, därför att man då försöker applikera den på ett sammanhang där en annan typ av "logik" existerar och detta mätinstrument därför inte fungerar
Ja jag håller med dig.
mynona: Jag känner inte den typen av osäkerhet när någon ifrågasätter min världsbild. Det är sant att jag tycker illa om det och därför undviker det, och det kan förstås tacksamt tolkas av meningsmotståndare som en rädsla för att få min världsbild rubbad. Men det är inte fruktan för att få någon inre osäkerhet rubbad som gör att jag undviker att diskutera mina existentiella övertygelser: meningsmotståndare använder sig alltid av vetenskaplig logik för att försöka "bevisa" mig fel, och sådana argument har inte förutsättningen att få mig att tvivla, eftersom jag anser att det är fel mätinstrument för att behandla ämnet på. Varenda gång min existentiella övertygelse har ifrågasatts, har jag gått ur diskussionen utan att få den rubbad det minsta
Jag tror att jag förstår ditt sätt se på saken, jag håller med dig om att den vetenskapliga logikens måttstock är inte riktigt anpassad för att ge svar på existentiella frågor av det här slaget. Att bevisa rätt eller fel i dessa sammanhang är också rätt så lönlöst. båda kan ha rätt men även fel, det finns egentligen bara olika sätt att tolka och se på saken.
mynona: Däremot har diskussionen ofta sårat mina känslor. Jag blir sårad om någon jag tycker om förlöjligar något som är viktigt för mig i aggressiv ton; och jag blir förödmjukad när en främling hånar något såpass privat. Varför skulle jag utsätta mig för att må dåligt för en övertygelse som är min egen privata och som inte skadar någon och jag inte heller försöker tvinga på någon annan?
Man vill ju självklart inte bli sårad det förstår jag mycket väl och det finns för många människor som inte har vett att inse att man kan ta mycket illa vid sig om de förlöjligar en sätt se på de här djupare frågorna. Jag anser att man måste kunna acceptera att folk tycker och tänker olika, självklart ska man ju kunna diskutera men man ska respektera den andres sätt se på saken även om man har en helt annan uppfattningen själv. Det ska ju inte behöva bli en otrevlig ton bara för att man inte är överens men folk kan ha oerhört svårt att hålla en sansad diskussion när åsikterna går isär allt för mycket. Du tänker helt rätt och förnuftigt anser jag.
mynona: Jag skäms förstås inte för den: man är naiv om man tror resonerar: "Om man inte skäms för något så står man för det"; för nej, så fungerar inte världen, andra människor kan mycket väl tycka att man borde skämmas för något, och därmed behandla en som om man borde skämmas, och varför skulle man låta sig bli illa behandlad om man inte har gjort något fel? Men jag kan förstås säga till dig att jag tror på reinkarnation och har gjort det ungefär så länge som jag har funderat över sådant här. Men jag tror inte på "religion", vilket för mig är synonymt med organiserad religion. Utan det är något jag håller för mig själv inom mig och funderar ut riktlinjerna för mig själv i enlighet med min intuition och vad den känner är rätt och korrekt. 🙂
Nej skämmas ska man inte behöva göra, ändå är det vissa normer som råder i samhället som gör att vi nästintill tvingas till att skämmas både för det ena och det andra bara för att det av allmänheten anses som "fel". Nej man ska inte tillåta att bli illa behandlad för att man tycker annorlunda, jag är glad att jag sticker ut i från mängden i mitt tankesätt. Det finns andra som delar liknande uppfattning även om det inte hör till vanligheterna och anses som allmänt accepterat. Det är ju i varje fall en liten tröst att man inte är helt ensam i sitt tänk. Det som känns rätt och vettigt ska man köra på oavsett omvärldens syn.
reinkarnation är en intressant teori, något som jag blivit mer och mer inställd på att det faktiskt är möjligt, men det är egentligen oförklarliga upplevelser som har stärkt den uppfattningen. Jag kan inte bevisa eller förklara varför jag känner eller anser att det är så, men samtidigt så behöver man inte förklara eller rättfärdiga allt heller.
Organiserad religion tror jag inte heller på, Det går inte ihop med mitt tankesätt och mina övertygelser. Visst kan ett och annat sällsynt visdomsord verka vettigt inom de erkända religionerna, men i helhet är det verkligen inget jag kan ta till mig. Jag går på min egen intuition men söker först och främst en logisk förklaring, men det håller ju som sagt inte i alla lägen, är övertygad om att det finns så mycket mer. Man kan välja att blunda för det eller ta sig an den svåra uppgiften att försöka förstå det.
Tack för att du delade med dig av dina tankar, det var intressant att få sätta sig in i hur du tänker!
Draug:
Det kan nog mycket väl vara så, människan vill ju ha svar på allt och när något inte kan förklaras på naturlig väg kan teorier uppstå som att "så här är det nog med största sannolikhet" fast det i själva verket inte alls behöver vara sant någonstans, vi kan inte vara allvetande hur mycket vi än vill.
Det är nog det mest trovärdiga, det mesta har ju en logisk förklaring men det är ju också den enkla vägen att gå. Som du tidigare skrev kan det uppfattas som skrämmande när man inte förstår och att lita på sin intuition kan vara en utmaning bara i sig. Samt att folk ogärna vill röra sig utanför sin trygghetszon.Ja jag håller med dig.
Jag tror att jag förstår ditt sätt se på saken, jag håller med dig om att den vetenskapliga logikens måttstock är inte riktigt anpassad för att ge svar på existentiella frågor av det här slaget. Att bevisa rätt eller fel i dessa sammanhang är också rätt så lönlöst. båda kan ha rätt men även fel, det finns egentligen bara olika sätt att tolka och se på saken.
Man vill ju självklart inte bli sårad det förstår jag mycket väl och det finns för många människor som inte har vett att inse att man kan ta mycket illa vid sig om de förlöjligar en sätt se på de här djupare frågorna. Jag anser att man måste kunna acceptera att folk tycker och tänker olika, självklart ska man ju kunna diskutera men man ska respektera den andres sätt se på saken även om man har en helt annan uppfattningen själv. Det ska ju inte behöva bli en otrevlig ton bara för att man inte är överens men folk kan ha oerhört svårt att hålla en sansad diskussion när åsikterna går isär allt för mycket. Du tänker helt rätt och förnuftigt anser jag.Nej skämmas ska man inte behöva göra, ändå är det vissa normer som råder i samhället som gör att vi nästintill tvingas till att skämmas både för det ena och det andra bara för att det av allmänheten anses som "fel". Nej man ska inte tillåta att bli illa behandlad för att man tycker annorlunda, jag är glad att jag sticker ut i från mängden i mitt tankesätt. Det finns andra som delar liknande uppfattning även om det inte hör till vanligheterna och anses som allmänt accepterat. Det är ju i varje fall en liten tröst att man inte är helt ensam i sitt tänk. Det som känns rätt och vettigt ska man köra på oavsett omvärldens syn.
reinkarnation är en intressant teori, något som jag blivit mer och mer inställd på att det faktiskt är möjligt, men det är egentligen oförklarliga upplevelser som har stärkt den uppfattningen. Jag kan inte bevisa eller förklara varför jag känner eller anser att det är så, men samtidigt så behöver man inte förklara eller rättfärdiga allt heller.
Organiserad religion tror jag inte heller på, Det går inte ihop med mitt tankesätt och mina övertygelser. Visst kan ett och annat sällsynt visdomsord verka vettigt inom de erkända religionerna, men i helhet är det verkligen inget jag kan ta till mig. Jag går på min egen intuition men söker först och främst en logisk förklaring, men det håller ju som sagt inte i alla lägen, är övertygad om att det finns så mycket mer. Man kan välja att blunda för det eller ta sig an den svåra uppgiften att försöka förstå det.
Tack för att du delade med dig av dina tankar, det var intressant att få sätta sig in i hur du tänker!
Tack själv för dina svar! Det är ovanligt att stöta på personer som har samma tankar som jag om detta - samma synsätt. Det gör en glad att veta att man inte är ensam!
