Jag har insett så mycket den senaste tiden. Att jag inte mår bra är rätt så uppenbart. Jag försöker att kämpa och klara av allt som vanligt. För jag vill inte att något ska stoppa mig. Jag bryter ihop och reser mig. Låtsas som ingenting, är så feg.

Men vad gör man, när man inte har någon kontroll längre. När det är han som kontrollerar.
Jag vet att det är så fel. Men jag är svag, så jävla svag.
Klarar inte av att stå emot när han krossar mig om och om igen och leker med mina känslor. Han trampar på mig när jag redan ligger ner och jag låter honom fortsätta.

Jag har varit kär en gång. En ända gång i mitt 17-åriga liv. Jag trodde att kärlek skulle vara bättre än det här. För det blev bara så jävla jävla fel och jobbigt.
Och det förföljer mig, tar aldrg slut. Det borde varit över för så länge sedan. Men jag klarar inte av att sätta stopp för allt. Jag har ingen makt längre.

Ibland undrar jag varför jag ens känner något. För jag vet inte vad jag känner. Jag hatar honom och jag tycker om honom. De där känslorna som aldrig dör.
De bara gör allt svårt.

Det är pinsamt. Jag skäms för att jag låter det här pågå. Mina nära vänner skulle bara veta, men jag kan inte berätta. För vad ska jag säga?
De vet om hur det var, och de vet att han betett sig som ett svin. Men de vet inte att det pågår än. Snart ett år har gått sedan allt började. Och jag blir bara svagare och svagare för varje dag som går. Låter han ta och ta tills det inte finns något kvar. Jag skäms för att jag gjort så mycket för ingenting. För att jag trodde att de kunde förändras. Jag var så pinsamt naiv.

Och ingen vet hur svag jag egentligen är.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver det här. Kanske för att få ur mig allt som annars bara snurrar inom mig. Det där som fyller hela mig, det där som gör det omöjligt att sova ibland.

Och kanske, kanske är det någon som förstår.
Någon som förstår hur det är.
Jag känner mig så ensam.