Jag sätter fot efter fot och de bojor, de klot som hållit mig fast är borta
Så jag ersätter dem med ånger och oro
Ångesten blir min religion, min tro, min förtryckare som kränker och styr mig
fastän
den älskar mig.

Och det är ömsesidig kärlek
för vem har jag annars att hålla av?
All kärlek är vacker står det på min pin
och allt vackert är kärlek

Mobilen piper till i fickan men jag bemödar mig inte att läsa och svara
Jag vet vad det står
"Förlåt"
Hon vet vad jag svarar
"Aldrig"

För det finns faktiskt gränser
förklarar betongväggarnas kalla, skrovliga yta för mig.
Jag må hata ytan men struntar jag i gränserna slutar det med näsblod.

Så vad är det du vill ha av mig?
Min eviga tillit om att det inte händer igen?
Jag kan ge dig mycket, men trots min ångest så har jag faktiskt överlevnadsinstikt
och den kan jag inte ignorera hur gärna jag än vill.
Trots att din yta är vackrare än den gulmålade betongens.