Detta fenomen verkar vara mycket ovanligare än vad som borde vara logiskt. De flesta verkar gilla att flytta från sina kompisar/familj av någon anledning. Jag avundar er lite grann. Det intressanta är väl om det är fler som ogillar tanken att bo ensam? Det är ju trots allt det mest sorgliga som finns, så länge man inte bor ihop med någon.
Jag flyttade hemifrån temporärt för 1½ halvt år sedan till en annan ort för studier. Hela nya miljön kändes väl inte helt fel, kändes spännande faktiskt. Det första halvåret var blandade känslor, livet flöt på som vanligt antar jag. Träffade nytt folk och höll på lite slappt med studier. Sedan efter ett halvår så började det gå utför lite grann.
Varför? Jo för att jag insåg att det är helt värdelöst att betala 4000 kronor i månaden för att bo ensam i ett isolerat rum så att man blir olycklig och galen, när man kan bo hemma, få gratis mat och slippa betala onödiga utgifter och leva ett bekymmersfritt liv. Dessutom så har man folk runt om kring sig som man känner väl och kan diskutera med.
För det första så finner jag ett behov av att ha kontakt med familjen regelbundet när jag är borta såhär. Det är inte ens roligt att ägna tiden åt ensamhetssysslor som att spela när man sitter i ett isolerat studentrum. Jag vill även åka hem och träffa syskonen och föräldrarna regelbundet och uppdatera dem om saker. När jag sitter ensam i mitt rum här så är jag både isolerad och olycklig, har lyckats tränga undan det men abstinensen börjar märkas när det gått några veckor. Hemma slipper man gå 2 km för att köpa en limpa till kvällsfikat och man kan ha någon att diskutera TV-programmet de visar på tv:n. Hade nog inte skrivit en sådan här tråd heller för den delen om jag hängt där ![[n]](/img/smilies/thumbdown.gif)
Jag förstår helt enkelt inte vad som är så roligt med detta att bo ensam. Ok om man bor i en lägenhet i samma stad som familjen, då kan man väl åka och träffa dem bäst man vill. Känner några som gör så också, det hade funkat. Har nästan aldrig haft ångest, men att bo ensam och bli miserable när man kan leva i paradiset framkallar minnsan ångest.
Allt detta kan väl förstås bero på mina funktionshinder psykiskt och fysiskt. Men jag tycker ändå det borde höra till mänsklig natur att föredra ett lättsamt liv icke-isolerat? Kompisar i all ära, roligt att umgås de gånger man gör det. Men det händer väl ofta sällan att man gör det (lolz ordvits) och dessutom så måste man ändå i slutändan gå hem till sina isolerade rum.
Någon fler än jag som tycker likadant? Detta är ingen trolltråd/post för övrigt, är seriös nu.
man får vara nöjd sålänge man har säng att sova i och tak över huvudet![[smile]](/img/smilies/smile.gif)
tycker än så länge att det är naaaajs att bo ensam
kebu12:
man får vara nöjd sålänge man har säng att sova i och tak över huvudet
Självklart, så är det. Fast nu när man har ett annat liv parallellt som man trivs så mycket bättre med så blir man lite missnöjd.
SorryBartDude:
tycker än så länge att det är naaaajs att bo ensam
Det förstår jag. Jag tänker iaf bo hemma några år till efter utbildningen, finns ingen panik med att göra sådant så tidigt som möjligt då man ändå måste göra det tids nog. Sedan är det alltid bättre att betala sina föräldrar än något hyresbolag.
sylar:
Det förstår jag. Jag tänker iaf bo hemma några år till efter utbildningen, finns ingen panik med att göra sådant så tidigt som möjligt då man ändå måste göra det tids nog.
venne om jag är trött eller nåt, men jag fattar inget av det där
SorryBartDude:
venne om jag är trött eller nåt, men jag fattar inget av det där
Jag är både trött och speedad. Fast meningen borde vara juste.
sylar:
Jag är både trött och speedad. Fast meningen borde vara juste.
okok, men jag fattar inte detta:
sylar:
Det förstår jag
gör du? Hatade inte du att bo ensam?
sylar:
finns ingen panik med att göra sådant så tidigt som möjligt då man ändå måste göra det tids nog.
göra vad?
SorryBartDude:
göra vad?
Flytta hemifrån och isolera sig i en 1:a.
SorryBartDude:
gör du? Hatade inte du att bo ensam?
Ahaha, shit. Jag läste fel, du behöver bara invertera det jag skrev så är det lungan.
Men det är bra att du gillar det iaf : )
![[wink]](/img/smilies/wink.gif)
Tycker bara att det är lugnt och skönt att bo ensam, begriper faktiskt inte alls hur du kan tycka som du gör
jag bor med två av mina bästa vänner så jag antar att jag inte kan uttala mig.
Bor man ensam har man större möjligheter till ett privatliv utan att behöva dras med onödiga frågor. Man kan närsomhelst bjuda hem vem som helst. Det fungerar inte om man fortfarande tex bor hos sina föräldrar. Man får vara ifred och träffa folk på sina egna villkor, vilket är mycket värt för mig. Men det finns ju olika former av sammanboende. Att bo med vänner kanske är lite enklare på det sättet, men det vette tusan egentligen, för det kan tära en del på vänskapen. Sambo är...tja, inte helt enkelt alla gånger heller, förstås, men då träffar man ju å andra sidan ofta folk i egenskap av par, en enhet i sig.
Så länge man bor hemma hos föräldrarna är man inte vuxen fullt ut, så är det bara. I alla fall är det nästan omöjligt att leva som en.
Jag vill aldrig bo ensam, det skulle kännas tråkigt. Jag vill nog jämt bo med människor, om det tog slut mellan mig och min sambo (åh det är ett så vuxet ord) skulle jag försöka hitta ett kollektiv istället för att flytta till en ensam etta. Men jag skulle aldrig vilja flytta hem till mamma om det vore mer än en tillfällig lösning. Det beror ju iofs också på att hon bor ganska isolerat och då kan man inte ens gå till affären spontant när man behöver något.
vem skulle hitta min livlösa kropp om jag bodde ensam? ![[cute]](/img/smilies/cute.gif)
framtidstron:
Jag vill nog jämt bo med människor, om det tog slut mellan mig och min sambo
är trött, jag fnissade nästan åt att din sambo icke är mänsklig ![[blush]](/img/smilies/blush.gif)
