Penstrokes:

snuskgubbe

Absolut'! ;D Men nu kommer vi ifrån ämnet

kanske

jag gillar inte människor så mycket så kanske så kanske är det

Social fobi är ju självklart en något flytande skala, man kan vara mer eller mindre fobiskt och just sådana diagnoskriterier är ganska mycket upp till den som tolkar dem, alltså läkaren. Jag tror inte en tant på ungdomsmottagningen kan uttala sig som hon gjorde, hon kan jämföra med de som hon träffat som har en mer allvarlig form helt enkelt. Jag tycker det låter som det är så handikappande för dig att du bör göra något åt det, men eftersom det är på en så mild nivå så kanske det räcker med tex ett internet-kbt-program eller så.
Om du kan ta till dig information på engelska, så kan du googla fram en del kbt-metoder som du sen kan genomföra på egen hand.
Jag tror varken du behöver medicin eller längre psykiatrisk hjälp.
Helst ska du ju följa ett kbt-program, men jag vet inte om det finns på svenska. Däremot nfinns svenska internetkbt-program för ångest i allmänhet, men vid just social fobi ska man nog ha ett program som specialiserar sig på just det.

Det är dessutom ganska vanligt just i din ålder att ha sådana problem du beskriver och de flesta behöver varken diagnos eller psykiatrisk hjälp. Fundera inte så mycket på huruvida du har social fobi eller ej, fundera istället på vad som är dina problem och hur du kan åtgärda dem. Som sagt tror jag du kan göra en del på egen hand genom att läsa på om metoder för att lindra och bota social fobi.

framtidstron är död:

Jag tycker det låter som det är så handikappande för dig att du bör göra något åt det, men eftersom det är på en så mild nivå så kanske det räcker med tex ett internet-kbt-program eller så.

Tack du så sjukt mycket, du är nog den första genom 3 år som tagit mig på allvar.. förutom mamma, haha.

Och jag är inte sådär jätte bra på engelska, men ska kolla mer på det där med KBT internetgrejs ändå, kanske hittar nått på svenska ändå.. (?). Och grejen med att jag fokuserar ganska mycket på om jag har social fobi eller inte så är det för att jag vill kunna sätta namn på vad "felet" är. Dels kunna prata med andra och sen känns det bara skönt att veta hur det ligger till å vad man kan göra åt det..

Tråden flyttad från Texter och berättelser/Noveller och Berättelser

szara:

Och grejen med att jag fokuserar ganska mycket på om jag har social fobi eller inte så är det för att jag vill kunna sätta namn på vad "felet" är. Dels kunna prata med andra och sen känns det bara skönt att veta hur det ligger till å vad man kan göra åt det..

Oavsett om du enligt en läkare uppfyller tillräckligt med kriterier för att få diagnosen eller inte, så är det samma symtom du har som en socialfobiker även om det är på en mildare nivå. Därför är det metoder och behandling av social fobi som du kan bli hjälpt av.

Denna sida är ganska bra för självhjälp:
http://www.moodjuice.scot.nhs.uk/shynesssocialphobia.asp

framtidstron är död:

Denna sida är ganska bra för självhjälp:
http://www.moodjuice.scot.nhs.uk/shynesssocialphobia.asp

Tack men.. funkar inte på engelska.

szara:

i nian har jag väl klarat vissa grejer som för mig är otroligt stora. Jag gjorde en redovisning (powerpoint om drömjobb, släckt i taket - de ser inte mig rodna) för halvklass. Jag klarade också när vi gjorde test på förra årets nationella, engelska muntligt.

szara:

öppna ett paket var när hela släkten såg på. Jag kände att jag blev lite röd men klarade det ganska bra.

Det är ju skitbra att du vågade!
Jag tror på att man måste (även om det är extremt jobbigt) utsätta sig för sådana situationer om man vill komma över nervositeten. Några små steg åt gången räcker. Ibland faller man tillbaka, men det är bara att fortsätta framåt.
Har själv haft(och har fortfarande ibland) mildare former av det du beskriver. Men det har bara blivit bättre och bättre med åren och genom övning.
Jag tillåter mig inte längre att smita undan om jag får chansen att göra något som faktiskt är kul. (Gick tex en teaterkurs under gymnasiet och var nervös inför varje lektion. Trodde jag skulle dö när det var dags för uppvisning av pjäsen vi jobbat med. Men det gick bra!)
Om du bara fortsätter våga utvecklas åt rätt håll och inte gräver ner dig mer och mer i självkritiken så tror jag att du kan komma att må mycket bättre.

Schism:

Försök att flytta fokus från dig själv ut mot världen - så vida du inte är en clown eller sitter och storbölar hela lektionerna kommer ingen normalt funtad människa bry sig nämnvärt om du verkar vara lite nervös.

Schism:

Kom ihåg att du är den som bryr dig mest om dig själv. Ingen annan kommer gå och älta dina "misslyckanden" i flera dagar.

Såhär är det verkligen.
Det är svårt att inse även om man vet det, men forsätt intala dig själv att andra inte ser alla dina "misstag".

När jag är riktigt nervös inför en redovisning (t.ex) brukar jag tänka att alla människor är extremt självupptagna. De bryr sig inte om att granska mig när jag står där framme vid skolkatedern och redovisar om blåvalar(whatever).
De sitter säkert och tänker på hur de själva uppfattas, hur "fåniga" de själva kommer se ut när de redovisar.
Dessutom brukar jag försöka övertyga mig själv om att jag vill synas när jag står framför alla. Det är min tur att redovisa nu och jag vill att de ska se upp till mig under de få minuterna jag står där. (det är såklart svårt att tro på sig själv när man är kräknervös och darrig, men försök iaf. Plötsligt en dag så fungerar det kanske)
Det är förfasen de som är dumma om de sitter och tänker på hur nervös eller pinsam jag är istället för att lyssna på det jag säger.

Hoppas det blir lättare för dig och att kuratorn kan ta dig på allvar och hjälpa dig istället för att vifta bort det.

szara:

Tack men.. funkar inte på engelska.

du kanske kan kolla sidan genom google translate? Det blir en jobbigare text, men det funkar kanske att förstå det mesta. Där står de flesta grundmetoder inom kbt.

Lider själv av social fobi, ja lider.
Ibland kan jag inte ens gå till affären, gå ut på balkongen och röka eller gå på vissa lektioner. Man blir ju frisk genom att utsätta sig för sånna situationer gradvis, och sedan inse att "det inte var så farligt". Det är i alla fall min uppfattning av KBT. Jag tycker dock inte att "det inte var så farligt" när någon har gett mig den där hemska uppmärksamheten, utan jag känner mig mentalt våldtagen. Jag klarade inte av min språkkurs i tvåan för att det var så mycket muntligt. När jag fick en öppen fråga i klassen började jag svettas, skaka, sluta andas och i värsta fall gråta eller svimma. Jag kan inte heller "klä mig fint", jag får ju inte vara någon speciell. All uppmärksamhet är dålig uppmärksamhet, om någon där ute förstår hur jag menar.
Det värsta med denna sjukdom är att det är otroligt svårt att ta sig till hjälpen. Tex att gå till BUP och snacka, hur ska det gå om man har social fobi? Levt i detta helvete i ett och ett halv år nu och det blir bara värre och värre. Träffar inte vänner så mycket, sitter mest instängd i min lägenhet med persiennerna neddragna så att ingen kan se in.
Tror man att man har problem, försök få hjälp innan det blir för svårt.

Geigerzähler:

Tycker inte att ditt låter som social fobi, extrem blyghet kanske.

Skämtar du? Det är ju klockren social fobiker.

TS: Kuratorn på ungdomsmottagningen låter helskum, vadå mycket värre? Är hon helt jävla spårad i huvudet eller. Social fobi kan arta sig på olika sätt, det är inte bara att inte klara att gå utanför dörren och handla som är social fobi. Jag tycker du ska kontakta bup istället.. och sluta prata med den där idioten. Det är sådana som hon som får dig att inte få rätt hjälp för dina problem utan istället låtas tampas med det här alldeles själv, ovetandes, något som är helt fel.

bara tjejer som har social fobie???

jag själv kan inte ens prata med människor jag inte känner. jag vet inte vad jag ska säga, var jag ska titta, hur jag ska röra mig..är rädd för att göra bort mig och undrar vad dom tänker om mig osv! kan ej gå på fester/skola/jobba jag skäms över mig själv. känns som att alla tittar på mig när jag är ute! HATAR att äta bland folk vill äta själv.

jag kan bara vara "normal" med min släkt och två bästisar.

finns det nåt botemedel!? svårt att leva ett bra liv när man har sånt här..hur fan ska man kunna jobba, skaffa tjej, hitta nya vänner osv.

jävla skit jag svär på allt GUD straffar oss för nåt vi gjort i nåt annat liv eller detta kanske är vi fallna änglar. varför blev just vi drabbade..

/ dyslektiker

När jag var yngre led jag av social fobi under en period. Tror jag var 14-15. Kom över det med hjälp av skolkurator och stöttande personer i min närhet, men det var jobbigt och svårt.

Det låter ganska allvarligt, det du går igenom. Om din lokala ungdomsmottagning inte gör något, gå till en annan. Ge dig inte förrän du fått den hjälp du behöver för sådana här saker kan sätta sina spår rejält.

Jag tror inte att jag har socialfobi, även om jag nästan kan börja undra ibland. Drar mig gärna undan ibland (även om jag inte vill). Oroar mig jättemycket när jag ska prata inför folk. När jag har pratat så kan jag ofta ångra det jag sagt för att jag är rädd för att jag sa något fel.

Vill egentligen delta som "alla andra". Men samtidigt känns det konstigt att jag skulle göra det, känner mig dessutom ofta dummare än vad andra gör.

fan va drygt det låter, hoppas det ordnar sig