Jag vet inte om jag har social fobi men det känns fan så. Det finns något som heter selektiv mutism också, kanske det jag har..
http://www.selektivmutism.se/

Jag är rädd nästan hela tiden och det beror på en massa som har hänt i det förflutna. Jag vet innerst inne att jag är värdefull och bra precis som jag är men när jag kommer ut bland folk är det annorlunda. det värsta är nog att jag försöker förneka min situation. det känns så iaf..en gång gick jag och pratade med en psykolog men där stannade jag inte länge. Jag stod inte ut. jag står helt enkelt in med att få uppmärksamhet. jag vill inte visa mig svag. Det är hemskt..så jag låtsas att allt är okej med mig fast det bryter ner mig. Jag är rädd för vad som kommer hända om ja slutar låtsas. jag är rädd att tappa kontrollen.

Jag har lidit av det.
Att vistas kring T-centralen var min fullkomliga mardröm då, kunde inte låta bli att tårarna rann medan jag satt på tåget på vägen hem för att jag blivit så emotionellt stressad.
Nästan kräkts en gång också på grund av att stressen blev på tok för stark~

Pocky:

Jag har lidit av det.

Hur blev du av med det då? 🙂 Grymt jobbat....

Social fobi är fan det jobbigaste som finns. Har fortfarande det i mindre grader men det har definitivt blivit bättre.

Jag klarade inte av att åka buss, klarade inte av att gå ut i affärer, klarade knappt av att gå på bio utan att bli orolig och må jävligt dåligt. Kunde inte gå i en korridor i skolan utan att bli illamående och behöva kolla på något för att försöka fly från omvärlden. Fick nästan lov att gå om en klass på grund av min höga frånvaro (vågade knappt gå utanför dörren).

Nu är det bättre, men fortfarande inte bra. Långt ifrån. Nu går redovisningar i skolan och sådant bra så länge det inte handlar om något personligt för då tror jag att alla dömer mig som fasen. Så länge det mest är ren fakta går det toppen. Kan för det mesta prata med människor okej även om jag är tyst.
Tror alltid att människor är ute efter mig och jag kan inte gå till ett nytt ställe utan att bli nervös och föreställa mig en massa hemska saker som möjligen kommer att hända. Jag oroar mig över allting och kan inte göra någonting utan att hämmas.
Livet är kul.

Har som sagt varit mycket värre. Fruktar inte ens att åka buss på morgonen längre.

DoomyDoomsofDoom:

Tror alltid att människor är ute efter mig och jag kan inte gå till ett nytt ställe utan att bli nervös och föreställa mig en massa hemska saker som möjligen kommer att hända. Jag oroar mig över allting

exakt så känner jag. Och varje gång någon ger mig uppmärksamhet i tex helklass, så känner jag mig kränkt. Och om det är en viss lärare som fått mig att bli sedd så blir jag så otroligt rädd för den.. sån jävla sjukt hemsk känsla. Bara den närmar sig eller kommer in i klassrummet så blir jag nervös och mitt hjärta börjar små fort som fasen

jag är en bra bit över 20 år och jag led av samma skit i din ålder, fast det började i sjätte klass.

jag vet inte varför men innan jag "ändrades" till den här skiten så var jag extremt social, klassens clown, alltid glad och påhittig och högljudd. Faktiskt rentav populär. Sedan slog det slint totalt. Kanske hade med puberteten att göra, minns faktiskt inte varför det hände. En vacker dag kunde jag inte avsluta en redovisning för jag blev knallröd i käften och kunde inte prata, varpå jag lämnade klassrummet. I sjunde klass var jag reducerad till en total nolla som hade svårt att se folk i ögonen. Det var bara början, i nionde klass hade jag 60% frånvaro från alla lektioner och noll vänner. Idag har jag fortfarande noll vänner, + ingen utbildning eller större motivation att gå ur sängen. Pratar väldigt sällan med folk såvida jag inte absolut måste

Vad har detta med ditt problem att göra kanske du undrar. Ingenting. Men jag vet litegrann hur du känner dig

Djävulen:

Vad har detta med ditt problem att göra kanske du undrar. Ingenting. Men jag vet litegrann hur du känner dig

Jo, jag tycker det är jätte viktigt att höra andra berätta och som du säger att de förstår hur jag känner mig. Har blivit tagen på "icke-allvar" så grymt många gånger så det är så jävla skönt när folk förstår hur jobbigt det är!

Tycker synd om dig, har du försökt med att söka hjälp och sådär? Det sägs ju att KBT är väldigt bra mot social fobi.

Jag kommer också ihåg när man var yngre att ingenting var pinsamt och man gjorde lixom lite vad som helst. Dock har jag alltid varit ganska blyg, men verkligen inte som nu. Och jag var blyg, bara för jag hade den personsonligheten, inte för att något höll mig tillbaka, inte för att jag fick sån jävla ångest bara jag räckte upp handen!!

Djävulen:

bla bla bla

gå till behandlingshem mot social fobie.

du måste ha hjälp.

szara:

Hur blev du av med det då? 🙂 Grymt jobbat....

Med risk för att få det att låta alltför enkelt, övning, övning och mera övning.
Att inte ge upp hur svårt och paniskt det än må känna.
Jag vet hur det känns att handskas med fobier då jag själv gått en ätstörningsbehandling och var tvungen att mot min vilja öva på pizza och dylikt... så grät av vissa saker till och med efter ett år... men ju fler gånger man övar på en sak, trotsar sin rädsla, så känns det ett uns enklare för var gång.
Det blir som om man med sina egna ögon långsamt får öppna upp och se att det kanske inte sätter ens liv i fara trots allt.

För mig tar det fortsatt emot att gå bland mängder av folk(i synnerhet Söder där alla klär sig som bäst), men det har ju främst rollen i sig att jag har krav på mitt utseende och att intrycken tröttar ut min kropp.
Men jag överlever iallafall.

Jag är själv där fast på en mycket värre nivå, allt jag gör hela dagarna är att sitta hemma och ha tråkigt och skolan ställer inte upp heller.
Har flera gånger varigt på möte med rektorn och berättat för han att jag vill jobba och hemma och fixa det med han skiter i allt det och som bonus har jag också inte varigt med min flickvän eller några kompisar på 1 år så alla har lämnat mig, jag har inte ens satt foten ute på ett halv år.
Min mamma har varigt i exakt samma sitts men fick hjälp från skolan och fixade allt riktigt bra. Fast hon har fortfarande problem med att möta andra.
Jag tycker att du ska söka hjälp och försöka göra något åt det.
Själv har man väntat på något i 13 månader. Händer inte ett skit...
Man kommer nog inte längre ner än vad jag har kommit.

ppoolliiss:

Själv har man väntat på något i 13 månader.

du måste själv skaffa hjälp den kommer inte av sig själv 🙁 Ring bup om du är under 18 jag lovar att dom tar dig på allvar!

szara:

Det betyder...

social fobi, men om du tvingar dig själv till saker och ting kanske det går över.

Har själv social fobi.

usch, vad jobbigt
känner igen mig, har haft det likadant under gymnasiet, men det har jag faktiskt fått överstökat efter perioder av likgiltighet och att sluta bry sig... det har kostat rätt mkt och är säkert inte den bästa vägen, men det funkade "typ"
nu har jag andra problem, men social fobi gick att bota
våga tro att du är vem som helst och att det inte spelar någon roll hur du beter dig, sen kan du börja bete dig som du innerst inne vill utan att ångest blandas in... lite svårt att förklara, jag kan inte direkt bota din sociala fobi genom ett inlägg här men jag ger iaf lite av min väg genom det hela
ge inte upp, tiden kan hjälpa också, men förstår att man inte vill missa roliga delar av livet
en sak som jag INTE har provat, men som jag tror kan vara rätt bra, är att säga att man är nervös, få folk att förstå, kanske kan man till och med gråta öppet en stund (jag vet, det är extra jävla kukjobbigt när man vistas bland andra pubertala ungdomar som kan ha alla möjliga åsikter men skit i det), efter det tror jag att ångesten kan släppa markant, och vem vet - kanske är du av med social fobi för alltid, då du inser att det inte finns något att vara rädd för EGENTLIGEN
take care

szara:

men när jag förklarar för henne säger hon "Haha nej, social fobi är MYCKET MYCKET värre, du lider verkligen inte av det".

vilken idiot till kurator, hon ska stötta dig, även om hon nu av någon extremt konstig anledning (förmodligen personlig) inte tycker (?!?!?) att du har social fobi så borde hon inte säga det till dig, utan stötta dig så gott det går och ge tips och råd om hur du ska hantera din ångest

Hänskapt:

take care

Tack, <3 Allt du säger låter bra, visste inte riktigt på vad eller vad jag skulle svara men vill säga något så säger iaf tack. 🙂

szara:

Nejnej, en som har social fobi kan inte gå utanför huset och kan aldrig prata med människor. Så som jag sett dig så kan jag säga att du lider verkligen inte av social fobi! Social fobi är MYCKET MYCKET värre *skrattar*

Låter mer som allvarlig agorafobi eller snuddar på schizotyp störning(ej schizoid eftersom "dom" klarar av att prata med människor bara det att dom inte bryr sig om besväret, lite skillnad på att inte klara av att prata och att inte bry sig om att prata, det var iaf vad jag fick förklarat för mig av min terapeut, vet inte hur väl det stämmer dock.).

Låt inte ångesten ta över ditt liv bara!