Jag ljuger och säger att jag mår bra om någon frågar, och jag hatar mig själv för det. Jag mår inte alls bra, men det har blivit en vana att ljuga för alla i min omgivning. Jag har ingen som jag känner att jag kan berätta för. om mörkret inom mig. jag är rädd för att få uppmärksamhet riktad mot mig. om mitt mående. jag vill bara att allt ska vara helt normalt i min familj. jag har redan varit med om helvetet en gång. jag försökte ljuga tom med då men det gick ju inte. då gick det inte att förneka smärtan jag kände, ,det var för uppenbart att jag mådde dåligt. jag vill inte at det ska bli så igen. jag tar alltid på mig en mask och låtsas att allt är helt okej. att inte få visa mig så ledsen som jag faktiskt är tar långsamt död på mig..
någon som känner igen sig i det jag beskriver? ni kan ju ta kontakt med mig isf. jag vill väldigt gärna ha nån att prata med om det här, jag tror fan jag blir galen annars
jag vill inte ha rådet "vad är det värsta som kan hända?". jag vill inte ha några råd alls utan bara en människa som förstår.får gärna skriva till mig, på mailen
tack.
Klart man säger så. Det är alltid mycket enklare att säga vad folk förväntar sig att få för svar, och bättre för en vidare diskussion. Spy ut allt på en psykolog, det är det dem tar betalt för.
Ja man gör oftast så, det är ju enklast. Känns fel att störa sin omgivning med en massa prat om ens problem. Men förr eller senare måste man på något sätt få det ur sig. Så hoppas du hittar ditt sätt!
yes jag känner igen mig
jag ljuger för alla om att allt är perfekt men egentligen så skolkar jag från skolan och är på väg att misslyckas för tredje året irad och misslyckas med att ta mig förbi första året i gymnasiet för tredje gången. jag kommer inte heller få några mer chanser nu, jag kommer bli utsparkad. jag vet inte varför jag gör så och jag är inte stolt över mitt agerande.
OF 5:
Spy ut allt på en psykolog, det är det dem tar betalt för.
har provat det men gör det inte igen. just nu vill jag inte alls ha hjälp bara förståelse. medkänsla. psykologer är inte så bra på sånt.
El Guaje:
Ja man gör oftast så, det är ju enklast. Känns fel att störa sin omgivning med en massa prat om ens problem. Men förr eller senare måste man på något sätt få det ur sig. Så hoppas du hittar ditt sätt!
Tack, det hoppas jag också.
patrick bateman:
jag vet inte varför jag gör så och jag är inte stolt över mitt agerande.
det förstår jag att du inte är. ja är inte stolt över att jag inte vill kämpa (eller jag vill ju men det är så jobbigt att misslyckas hela tiden när man försöker) men jag är inte heller stolt över mig själv när jag kämpar, för då känns det som att det är fejk alltihop, att jag låtsas må bra fast jag egentligen inte gör det;(
Såvida det inte syns så brukar jag också säga att jag mår bra. Mestadels för att oftast när folk frågar den frågan så bryr de sig egentligen inte så mycket och för att jag känner mig som värsta attentionwhore om jag sa nåt annat.
stjärnfall:
jag tar alltid på mig en mask och låtsas att allt är helt okej. att inte få visa mig så ledsen som jag faktiskt är tar långsamt död på mig..
jag vet självfallet ej vad du varit med om men jag har varit med om mycket. man håller k'ft tills man lyckas trycka fram det. du lever i tystand, det gör vi i flera årtionden, tyvärrr.
stjärnfall:
n. just nu vill jag inte alls ha hjälp bara förståelse. medkänsla. psykologer
Då får vi hoppas att du har eller snart hittar någon i din närhet som du kan tala med om hur det verkligen ligger till. Samt kan uppvisa de egenskaperna. hoppas du klarar det och lycka till.
stjärnfall:
ja är inte stolt över att jag inte vill kämpa (eller jag vill ju men det är så jobbigt att misslyckas hela tiden när man försöker) men jag är inte heller stolt över mig själv när jag kämpar, för då känns det som att det är fejk alltihop, att jag låtsas må bra fast jag egentligen inte gör det;(
jo jag förstår hur du menar. jag sitter i samma skit. vill kämpa men orkar inte och det vore ändå fel att kämpa eftersom det inte vore ett ärligt kämpande. bästa är att sluta låtsas och berätta allt för någon men fyfan vad tufft det är. vill inte att andra ska se mig vara svag och misslyckad
patrick bateman:
jag kommer bli utsparkad.
Nä. Man får ju gå på gymnasiet tills man är 20, eller vad det nu är. Du är ju bara 18 och har flera år kvar. Eller ja, två år då.
OF 5:
lycka till.
tack.
patrick bateman:
vill kämpa men orkar inte och det vore ändå fel att kämpa eftersom det inte vore ett ärligt kämpande. bästa är att sluta låtsas och berätta allt för någon
när jag kämpar så vill jag verkligen komma nånstans, men samtidigt är det som att jag inte alls vill de:s hur förvirrande är inte det
ja man borde berätta för nån men det vet jag inte om jag klarar av
ja.. det är panikartat.. att inte ha någon att prata med / vill prata med. men kan du inte säga jag är ledsen.. och inte prata om det. kanske känns lite lättare då. fast du skriver att du inte vill visa dig ledsen.. men på något sätt måste det ut. jag väntar på psykiatrin nu igen.. jag väntar och väntar och håller på att sprängs är på det lägsta steget jag någonsin varit just nu.. har du några vänner att prata med? om du inte vill kontakta psykiatrin
förlåt om det var osammanhängande
isola:
Nä. Man får ju gå på gymnasiet tills man är 20, eller vad det nu är. Du är ju bara 18 och har flera år kvar. Eller ja, två år då.
så säger de inte till mig. jag är född 92 och går nu med 94or. jag kan inte gå med 96or väl? jag kan väl inte gå om ettan 5 år irad? låter inte rimligt
stjärnfall:
när jag kämpar så vill jag verkligen komma nånstans, men samtidigt är det som att jag inte alls vill de:s hur förvirrande är inte det
ja man borde berätta för nån men det vet jag inte om jag klarar av
nej det är ju det. är inte lätt att berätta men är typ det enda sättet att göra nåt åt saken
Gick runt i nästan ett år med en fasad. Jag var någon jag inte ville vara. Man mådde inte fint, alls.
patrick bateman:
så säger de inte till mig. jag är född 92 och går nu med 94or.
Vilket programm går du?
