Jag håller på att kollapsa inombords, implodera av alla känslor som finns inom mig. Det finns ingen jag kan prata med utom dig, och ändå kan jag inte prata med dig. Jag vill bara få ut allt, men det sitter klistrat på min hjärna. Ibland tar allt över, och det enda jag kan göra är att lyssna på musik och låta mig känna lyckan och smärtan. Jag vill både skratta, gråta och skrika. Mitt hjärta tar över hjärnan, och då finns inget av logiken kvar längre. Bara känslorna. Varför kan jag inte berätta? När jag tänker den tanken, tar plötsligt logiken över igen. Om man berättar hur man känner, och personen inte känner tillbaka, är det en plåga att se den varje dag. Man själv blir till stoft, och finns inte längre. Därför håller man det inne. Känslorna kommer ut genom milt retande, och man är emot allt vad den andre säger. Det händer när man älskar för mycket. Hjärtat är alldeles för stort ibland. Ibland önskar jag så mycket att jag försvinner för en sekund. Hjärnan blir din. Det värsta är när jag undrar om du känner samma sak. Varför säger jag ingenting? Du är nog den ende som förstår mina tankar. Eller inte. Jag vet inte. Djupt inom mig säger en röst att du gillar mig tillbaka, men kan jag lita på den? Som du reagerar på mig ibland, känner jag att du faktiskt tänker likadant. För det mesta är du den sarkastiska personen jag känner, men ibland blir du typ stum. Du försöker säga något men det kommer inte fram. Ditt ansikte när jag tittar på dig roat bara för att se din reaktion, är oförglömligt. Du undrar alltid vad jag tycker är roligt. Det får mig att tro att du bryr dig. Kan någon förstå varför jag blir galen!? Alla kärlekslåtar är om dig. Jag ångrar att jag en dag sa att jag slutat vara kär i dig. Om du gillade mig, tror jag att du blev bruten. Kanske känslan av att du inte tagit chansen när du kunde. Även om jag är ung, känner jag kärleken inom mig. Ingen kan säga att jag inte vet vad kärlek är, för det gör jag. Ingen kan riktigt förstå hur mycket kärlek jag känner. Jag tror att jag nästan älskar dig. När jag ser dig på morgonen, undrar jag om du ser mig. Ser du mig som personen jag är? Eller ser du mig bara som den smarta tjejen som du råkar känna ganska bra? Du är lik min pappa. Han har samma retsamma humor, och samma sätt. Pappa har också sagt att han bara retas med de han tycker om. Du kanske gör samma? Jag vill uppleva med dig. Gryning och skymning, stjärnhimlen och allt vackert i världen.

En tjej som har blivit galen på grund av dig. Du kommer nog aldrig läsa detta dock.