Trots många fina minnen från min barndom har det hänt saker som såklart måste ha påverkat mig. När jag var liten var jag väldigt rädd och hade ångest utan synbar anledning (kanske medfött?). Jag har inte blivit misshandlad direkt så varken fysiskt eller psykiskt, men mina föräldrarns relation var lika dålig på den tiden som den är idag. Pappa var, och är, känslomässigt avtrubbad kan man säga, och mamma väldigt orolig av sig och hade mycket ångest när hon var ung.

Som jag ser mig själv idag är att jag inte riktigt får kontakt med mina känslor (efter pappa) samt en del efter mamma. Det är som en blandning av dom två och det äcklar mig ibland. Eftersom jag inte får kontakt med mina känslor vet jag inte vem jag är. Jag vet vem jag vill vara, men vad är det värt när man inte ens vet vem man är? Min verklighet är inte svart, men det känns som att jag nästan konstant är nedstämd och mitt bland tankar som "jag har det nog rätt bra ändå" finns självmordstankarna... Jag har gjort misstaget (för jag ser det som ett misstag) att ändra mina tankar, tänka positivt och allt möjligt för att det ska bli bättre. för att jag ska börja se på livet och världen på ett annat sätt. Men jag vet inte hur det "är" utanför min egen verklighet, jag saknar något som jag inte vet vad det är. Jag vill känna känslor som jag aldrig har känt (och som jag vet att "alla andra" känner). Ibland kan jag säga att jag är likgiltig, samtidigt känns det helt fel. Men varför har jag ens BEHOV av att säga så? Jag förstår mig inte ens på mig själv så jag begär inte att nån annan ska göra det heller, men i allafall