Jag misstänker att jag lider utav detta. Att jag har problem med någonting har jag varit medveten om i många år, frågar har bara varit vad. Går i utredning nu för bipolaritet, på grund av ständigt återkommande irrationella depressioner och sällsynta perioder av mycket, mycket lindriga maniska tillstånd. Tror dock inte att så är fallet, utan att det bara en biprodukt av någonting annat.
Har ända sedan jag vart liten varit enormt känslig för kritik och har alltid krävt väldigt mycket av mig själv. Har undvikit situationer av olika slag där jag vetat att jag inte skulle prestera till mina egna förväntningar, för då skulle jag visa vekhet och bli förkastad av andra. Jag är besatt av att träna och utveckla och förbättra mig själv på olika sätt. Jag avskyr att göra fel på jobbet, och blir oerhört dömande om så sker, mobbar mig själv skulle man kunna säga. Kan bli oerhört deprimerad om jag inte tycker att jag ser bra ut en viss dag eller inte presterar enligt förväntningar på jobbet eller under träning. Eller totalt överlycklig om något gått väldigt bra. Humöret baseras alltid efter prestationer eller hur jag tycker jag ser ut. Är jag deppig lider jag av social fobi, och allt socialt blir väsentligt mycket svårare.
Oftast beter jag mig inte så som jag känner mig, utan beter mig så som jag tror andra förväntar sig. Detta återspeglar sig mycket i sociala situationer, där jag i regel inte har något egentligt intresse för umgänget eller för att konversera, men har inga problem med att "fejka" det. I realiteten skulle jag kunna umgås med någon utan att yttra ett ord.
Känner ingen tillhörighet till något och har ingen känsla för solidaritet.
Har upptäckt att jag har svårt för ögonkontakt, och kom fram till efter funderingar att det känns dömande på något sätt att se andra människor i ögonen. Antog att det hade att göra med min dåliga självkänsla, att jag trodde att andra såg ner på mig. Men efter ytterligare funderingar är jag mer inne på att det känns ansträngande för att jag inte vill att människor ska se mig som jag är; tom. Jag känner inte speciellt mycket. Jag bryr mig inte speciellt mycket, jag vill inte speciellt mycket. Det har hänt ett fåtal gånger att personer anmärkt på att jag inte visar speciellt mycket känslor med ansiktet. Vidare så har jag en väldigt svag känsla för vem jag är, jag vet inte riktigt.
Tror även att jag har en empatistörning, men att jag gör allt jag kan för att förneka detta. För i ärlighetens namn kan jag inte säga om jag har en empatisk förmåga eller inte. Jag brukar egentligen inte bry mig nämnvärt om någon mår dåligt eller så innerst inne, men det är ingenting erkänner eller visar. Kan inte säga att jag känner en annan persons känslor och lider med dem, eller blir glad för att de är glad, oavsett vem det är. Jag förstår dock naturligtvis hur andra mår och är väldigt bra på att utläsa sinnesstämningar utifrån ansiktsuttryck och sätt att uttrycka sig, och sen anpassar jag mig utifrån det.
Jag sökte hjälp på grund av mina depressioner, och att jag kände mig apatisk. Jag känner ingen tillhörighet med någon, och jag känner ingen känslomässig kontakt med någon. Har många vänner och har kontakt med min familj osv, men känner mig fullständigt ensam ändå. Först trodde jag att apatin berodde på att jag mådde dåligt bara, men det börjar kännas mer som att det är sån jag är, och jag bara har förnekat det förut. Jag har haft en rad personer i mitt liv som har vart mycket nära för mig, men som jag sedan bara kunnat ignorera fullständigt utan att känna något behov av att träffa dem. Det var som att kontakten bara var ytlig, eller aldrig ens var där.
Jag har endast känt en stor känslomässig kontakt med en person i hela mitt liv, och hon finns inte kvar i mitt liv längre. I alla fall inte på samma sätt. Vilket är helt förkrossande för mig, det är någonting jag i alla fall känner en enorm sorg inför.
Kan tilläggas att det här skulle vara en väldigt främmande beskrivning av de som känner mig.
Det som får det att fallera är att jag mår dåligt över det här och vill inte vara på det här sättet, har stora skuldkänslor för det. Vilket jag inte (vad jag vet) skulle känna om jag verkligen led av NPD.
Någon som känner igen sig?
känner igen mig lite
fast du har allt det jag eftersträvar, bortsett från personligheten.
Tror det kan handla om andra diagnoser
vrf tror du att du har just den personlighetsstörningen & ingen annan? kanske fått fel info men de som har den störningen vill väl hela tiden ha allas uppmärksamhet & beundran, vill du det?
Får inte riktigt in narcissismen?
finmatta:
Tror det kan handla om andra diagnoser
vrf tror du att du har just den personlighetsstörningen & ingen annan? kanske fått fel info men de som har den störningen vill väl hela tiden ha allas uppmärksamhet & beundran, vill du det?
Mycket möjligt.
Och jag misstänker det på grund av att jag egentligen inte bryr mig om någon annan än mig själv. Och ja, det vill jag. Men jag tycker inte om att stå i centrum, och vill helst vara ifred på jobbet till exempel. Låter lite paradoxalt men.
S3ON:
känner igen mig litefast du har allt det jag eftersträvar, bortsett från personligheten.
Familj och vänner?
Tror inte att det handlar om narcissism. Det är ju en folksjukdom.
Majkie2:
Mycket möjligt.
Och jag misstänker det på grund av att jag egentligen inte bryr mig om någon annan än mig själv. Och ja, det vill jag. Men jag tycker inte om att stå i centrum, och vill helst vara ifred på jobbet till exempel. Låter lite paradoxalt men.Familj och vänner?
vänner & arbete
Majkie2: Mycket möjligt.
Och jag misstänker det på grund av att jag egentligen inte bryr mig om någon annan än mig själv. Och ja, det vill jag. Men jag tycker inte om att stå i centrum, och vill helst vara ifred på jobbet till exempel. Låter lite paradoxalt men.
Asså du kan ju ha en sådan personlighet... Att du inte trivs med andra. Det kan ha med din uppväxt att göra eller bara med dig sj.
& har man inte blivit sedd (om det är så för dig) kan man ha en önskan om att vilja bli det & få stå i centrum. Man kan även vilja stå i centrum om man är van vid det & haft bra erfarenheter av det. Min poäng är att det kan ha olika grunder, som du sj förstår
Och att du inte bryr dig kan ha med depressionen och missnöjet att göra, behöver inte ha med ngn känsla av överordnad/högmod/narcissism att göra.
PMR:
Får inte riktigt in narcissismen?
Inte? Den är ju överallt, sett till vad diagnosen innebär då. Kan beskriva en massa mer också, men folk läser ju inte igenom allt ändå så jag skippade det.
Majkie2:
Inte? Den är ju överallt, sett till vad diagnosen innebär då. Kan beskriva en massa mer också, men folk läser ju inte igenom allt ändå så jag skippade det.
Det som kännetecknar narcissister mest är väl att de aldrig skulle skapa en sådan här tråd? 
titta på typ nachac här
Majkie2:
Inte? Den är ju överallt, sett till vad diagnosen innebär då. Kan beskriva en massa mer också, men folk läser ju inte igenom allt ändå så jag skippade det.
Prova att rada upp allt ist för att väva in det i stora stycken av text
Gör typ en punktlista på dina beteenden som stämmer överens med symptomen för personlighetsstörningen.
Majkie2:
Inte? Den är ju överallt, sett till vad diagnosen innebär då. Kan beskriva en massa mer också, men folk läser ju inte igenom allt ändå så jag skippade det.
Tror att det kanske är bäst att vänta in beskedet från utredningen? Hoppas att du får svar på dina frågetacken :/
finmatta:
Asså du kan ju ha en sådan personlighet... Att du inte trivs med andra. Det kan ha med din uppväxt att göra eller bara med dig sj.
& har man inte blivit sedd (om det är så för dig) kan man ha en önskan om att vilja bli det & få stå i centrum. Man kan även vilja stå i centrum om man är van vid det & haft bra erfarenheter av det. Min poäng är att det kan ha olika grunder, som du sj förstårOch att du inte bryr dig kan ha med depressionen och missnöjet att göra, behöver inte ha med ngn känsla av överordnad/högmod/narcissism att göra.
Det har delvis att göra med min personlighet, men också dåliga erfarenheter. Och det är absolut möjligt att det är så, då jag alltid haft en trasig självkänsla.
Men det där med att inte bry sig, jag tror aldrig jag har känt någon empati egentligen. Jag fejkar det alltid när jag vet att jag borde reagera på ett visst sätt. Min mamma var jätte ledsen förut över förlusten av en släkting, och jag blev inte störd på något sätt över att se henne gråta. Till exempel. Jag kände aldrig skuldkänslor när jag gjorde illa någon som barn under lekar heller. När någon nära berättar något som bringat dem mycket sorg så bryr jag mig inte, jag känner inte med dem. Även om det naturligtvis är det jag visar. Har svårt att tro att det enbart skulle handla om depression. Något jag känner är däremot enorma skuldkänslor, för jag vet vad jag borde känna.
S3ON:
Det som kännetecknar narcissister mest är väl att de aldrig skulle skapa en sådan här tråd?
Beror på hur man ser det, jag får ju uppmärksamhet nu och får prata om mig själv? ^^
finmatta:
Prova att rada upp allt ist för att väva in det i stora stycken av textGör typ en punktlista på dina beteenden som stämmer överens med symptomen för personlighetsstörningen.
Kan ändå inte ställa en diagnos här, är mer intresserad av att berätta att jag själv tycker jag är sjuk i huvudet baserat på det jag beskriver, och höra vad folk har för synpunkter på det. Om inte någon hemskt gärna vill veta då såklart.
PMR:
Tror att det kanske är bäst att vänta in beskedet från utredningen? Hoppas att du får svar på dina frågetacken :/
Jo, men det kan ju ta sin lilla tid. Och tack så mycket! 🙂
Det är skönt att få skriva av sig lite om vad man tänker och sådär.
Jag skulle aldrig kunna berätta något av det här för någon i familjen eller mina vänner.
