Att Sverigedemokraterna bygger mycket av sina argument på vad som är bäst för nationen, bäst för den etniska befolkningen och vikten av en nationell känsla. Men nationalism eller för den delen patriotism, är den något att stävja eller stödja? Tycker det är speciellt intressant ni som är vänster, vad er syn på det är.
Om svaret är att det bör stävjas, hur ser ni då på olika nationella befrielsekamper? Jag tänker på t.ex Norges frigörelse från Sverige, Vietnamkriget, Irakriget, Afghanistankriget och en som ligger nära mitt eget hjärta Irlands. Om man ser en stark nationell känsla som något negativt, blir det inte då svårt att sen kunna ställa sig bakom gruppers krav om självständighet, suveränitet och skydd av sina egna språk, kulturyttringar och religion?
Om svaret är att det bör stödjas, hur ser man till att stolthetskänslan inte blir som en stoppkloss mot samhällsutveckling? I länder med stark nationell stolthet bland befolkningen går det att skydda invandrargrupper och andra minoritetsgrupper från beskydd och säkerställa deras rättigheter att utöva sin religion, sitt språk och sina kulturyttringar?
Sverige: Dikotomins hemland.
Nån snubbe för länge sedan (antar jag) sade att den som inte har något kvar har endast nationen, men med det etniska mishmash vi ser i Sverige just nu samt att vår muminminister offentligt hävdat att det inte finns något som heter "etnisk svensk", så blir det ju trots allt ganska synd om de som "inte har något kvar".
Kan f.ö. inte dra mig till minnes att jag fick någon sorts minoritetsskydd för att jag blev mobbad i grundskolan för att jag dels hade finskt efternamn och dels var del av en familj som var JW (minoritet till det extrema!).
Stävjas och avskaffas, vilket kommer ske av sig själv som ett led i globaliseringen. När avstånd slutar betyda något åtföljd dem av nationsgränser. Tidigare befrielsekamper skedde i en annan kontext och var sålunda försvarliga då.
Ulricspath: Om man ser en stark nationell känsla som något negativt, blir det inte då svårt att sen kunna ställa sig bakom gruppers krav om självständighet, suveränitet och skydd av sina egna språk, kulturyttringar och religion?
Nej. Snarare blir det enklare. Finns inte nationalstater kan man bilda samhällen som grundar sig på liktänkande, istället för att konstruerat binda samman människor under förutsättningen att de bor under samma tak.
Avskaffa nationalstaten, länge leve internationalen
Nachac: åtföljd dem av nationsgränser
*Åtföljs de. Man ska inte försöka skriva när man är nyuppstigen.
Ulricspath:
Om svaret är att det bör stävjas, hur ser ni då på olika nationella befrielsekamper? Jag tänker på t.ex Norges frigörelse från Sverige, Vietnamkriget, Irakriget, Afghanistankriget och en som ligger nära mitt eget hjärta Irlands. Om man ser en stark nationell känsla som något negativt, blir det inte då svårt att sen kunna ställa sig bakom gruppers krav om självständighet, suveränitet och skydd av sina egna språk, kulturyttringar och religion?Om svaret är att det bör stödjas, hur ser man till att stolthetskänslan inte blir som en stoppkloss mot samhällsutveckling? I länder med stark nationell stolthet bland befolkningen går det att skydda invandrargrupper och andra minoritetsgrupper från beskydd och säkerställa deras rättigheter att utöva sin religion, sitt språk och sina kulturyttringar?
Jag är socialist och internationalist, dvs. jag ser alla världens
staters avskaffande som ett mål. Det tycker jag dock inte behöver betyda
att man är dogmatisk motståndare till all form av nationalism, precis
som jag tycker det är korkat att vara dogmatiskt antiimperialist och
alltid vara mot all form av kränkning av nationers självständighet.
Istället tycker jag man ska se till varje fall vilka intressen som
finns, vilka rörelser man stödjer, vad en "nationell befrielse" kan leda
till, osv. Om ett uppror bara syftar till att skapa en ny kapitalistisk
stat och byta de utländska kapitalisterna mot nationella kapitalister
ser jag ingen större anledning att bry sig. Om ett nationellt uppror
däremot är sammankopplat med en progressiv samhällsutveckling eller
bättre möjlighet för arbetarklassen att bedriva sin kamp så kan det vara
värt att stödja. Några exempel:
Upproren på Irland, i Palestina,
Vietnam, m.fl. länder har haft en stark socialistisk prägel och flera
organisationer har varit uttalande socialister och kommunister med en
helt annan samhällsorganisation som mål. Jämfört med t.ex. Lega Nords
självständighetskrav i norra Italien, krav på Flanderns självständighet i
Belgien, etc. som helt drivs av rika småborgare och kapitalister med
fascistiska politiska mål. De förra rörelserna kan det finnas anledning
att stödja, de senare bör man sträva efter att hindra. I t.ex. Palestina
finns idag också mer än tidigare en komplex situation där en stor del
av motståndet mot ockupationen leds av fascistpartiet Hamas (även om
socialister och socialdemokrater i PLO fortfarande är den största
organisationen), men jag tycker ändå man bör vara mot ockupationen då
den dels ger näring åt organisationer som Hamas och fascistiska
organisationer på den israeliska sidan och dels är ett stort hinder för
arbetarklassens kamper i både Palestina och Israel.
Ett annat
exempel på en komplex situation är nu med länder som Syrien, Libyen,
Mali, m.fl. hur man ska ta ställning där. En antiimperialist eller
nationalists svar är att den nationella friheten alltid går före, medan
en socialist bör se till den faktiska situationen i landet. Vilken typ
av rörelser i landet stödjer man (om några, man behöver inte känna sig
tvungen att ha en åsikt om alla situationer i världen utan man kan låta
bli att ta ställning om man inte har koll/inte bryr sig), vad kan en
intervention leda till/riskera för arbetarklassen i landet, kommer en ny
regim vara bättre/sämre, osv.
Ett sätt att se till ifall en
nationalistisk rörelse kan ses som progressiv eller inte är ifall den
strävar efter mer demokrati och folklig kontroll över sin region eller
ifall den mer handlar om en intern upprensning och pekar ut olika
folkgrupper och minoriteter som problem. Det senare är en rasistisk
rörelse som aldrig är något progressivt och aldrig bör stödjas.
Jag
känner personligen inte till någon svensk nationalistisk rörelse som
inte är just rasistisk och vänder sig mot vissa folkgrupper, religioner,
etc. och menar att dessa skulle vara problemet och inte det
kapitalistiska systemet. SD och andra fascistiska rörelser vill inte på
något vis ändra det ekonomiska systemet. De är inte ens motståndare till
utländskt kapital som en del andra småborgerliga nationalister i
Europa. De står inte för någon som helst samhällsomdaning och det enda
problemet de ser med dagens Sverige är invandrarna. Det är
överklassnationalism i sin yttersta essens och inget intressant för
arbetare eller arbetarrörelser.
Förövrigt vill jag tilllägga att Rödingajävel skrev ett väldigt bra och balanserat inlägg.
Ulricspath:
Att Sverigedemokraterna bygger mycket av sina argument på vad som är bäst för nationen, bäst för den etniska befolkningen och vikten av en nationell känsla. Men nationalism eller för den delen patriotism, är den något att stävja eller stödja? Tycker det är speciellt intressant ni som är vänster, vad er syn på det är.
Innan man ger sig in i att försöka beskriva något kan det vara bra att faktiskt kunna saker kring ämnet. Sverigedemokraterna pratar aldrig om "etnicitet", bygger inte sin svenskhet på etnicitet och pratar därför aldrig om vad som är bäst för den etniska befolkningen.
Från SDs hemsida:"Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer."
Inte konstigt att många av er SD-motståndare, i synnerhet "Ulricpath", är fruktansvärt dåliga på att argumentera när man uppenbarligen inte vet någonting om vad partiet tycker.
NiklasW:
Innan man ger sig in i att försöka beskriva något kan det vara bra att faktiskt kunna saker kring ämnet. Sverigedemokraterna pratar aldrig om "etnicitet", bygger inte sin svenskhet på etnicitet och pratar därför aldrig om vad som är bäst för den etniska befolkningen.Från SDs hemsida:"Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer."
Inte konstigt att många av er SD-motståndare, i synnerhet "Ulricpath", är fruktansvärt dåliga på att argumentera när man uppenbarligen inte vet någonting om vad partiet tycker.
Kul att du lyckas slå så mycket slint att du helt missar vad hela tråden handlar om.
klart att vi behöver en väl fungerande stat och en stat medför gränser, det vore ju tragiskt om Sverige blev en anarkistisk pyttipanna som Somalia
Rödingajäveln:
Jag är socialist och internationalist, dvs. jag ser alla världens
staters avskaffande som ett mål. Det tycker jag dock inte behöver betyda
att man är dogmatisk motståndare till all form av nationalism, precis
som jag tycker det är korkat att vara dogmatiskt antiimperialist och
alltid vara mot all form av kränkning av nationers självständighet.
Istället tycker jag man ska se till varje fall vilka intressen som
finns, vilka rörelser man stödjer, vad en "nationell befrielse" kan leda
till, osv. Om ett uppror bara syftar till att skapa en ny kapitalistisk
stat och byta de utländska kapitalisterna mot nationella kapitalister
ser jag ingen större anledning att bry sig. Om ett nationellt uppror
däremot är sammankopplat med en progressiv samhällsutveckling eller
bättre möjlighet för arbetarklassen att bedriva sin kamp så kan det vara
värt att stödja. Några exempel:Upproren på Irland, i Palestina,
Vietnam, m.fl. länder har haft en stark socialistisk prägel och flera
organisationer har varit uttalande socialister och kommunister med en
helt annan samhällsorganisation som mål. Jämfört med t.ex. Lega Nords
självständighetskrav i norra Italien, krav på Flanderns självständighet i
Belgien, etc. som helt drivs av rika småborgare och kapitalister med
fascistiska politiska mål. De förra rörelserna kan det finnas anledning
att stödja, de senare bör man sträva efter att hindra. I t.ex. Palestina
finns idag också mer än tidigare en komplex situation där en stor del
av motståndet mot ockupationen leds av fascistpartiet Hamas (även om
socialister och socialdemokrater i PLO fortfarande är den största
organisationen), men jag tycker ändå man bör vara mot ockupationen då
den dels ger näring åt organisationer som Hamas och fascistiska
organisationer på den israeliska sidan och dels är ett stort hinder för
arbetarklassens kamper i både Palestina och Israel.Ett annat
exempel på en komplex situation är nu med länder som Syrien, Libyen,
Mali, m.fl. hur man ska ta ställning där. En antiimperialist eller
nationalists svar är att den nationella friheten alltid går före, medan
en socialist bör se till den faktiska situationen i landet. Vilken typ
av rörelser i landet stödjer man (om några, man behöver inte känna sig
tvungen att ha en åsikt om alla situationer i världen utan man kan låta
bli att ta ställning om man inte har koll/inte bryr sig), vad kan en
intervention leda till/riskera för arbetarklassen i landet, kommer en ny
regim vara bättre/sämre, osv.Ett sätt att se till ifall en
nationalistisk rörelse kan ses som progressiv eller inte är ifall den
strävar efter mer demokrati och folklig kontroll över sin region eller
ifall den mer handlar om en intern upprensning och pekar ut olika
folkgrupper och minoriteter som problem. Det senare är en rasistisk
rörelse som aldrig är något progressivt och aldrig bör stödjas.Jag
känner personligen inte till någon svensk nationalistisk rörelse som
inte är just rasistisk och vänder sig mot vissa folkgrupper, religioner,
etc. och menar att dessa skulle vara problemet och inte det
kapitalistiska systemet. SD och andra fascistiska rörelser vill inte på
något vis ändra det ekonomiska systemet. De är inte ens motståndare till
utländskt kapital som en del andra småborgerliga nationalister i
Europa. De står inte för någon som helst samhällsomdaning och det enda
problemet de ser med dagens Sverige är invandrarna. Det är
överklassnationalism i sin yttersta essens och inget intressant för
arbetare eller arbetarrörelser.
Tänker inte debattera innehållet i din text så mycket eftersom du lyckats pricka in ganska väl hur jag själv ser på saker och ting men vill ställa två följdfrågor:
1. Hur ser du då på Syrien i dagens läge?
2. Du talade om varför man ska stödja Palestina för att inte fascister och imperialister skulle få mer makt, men vart går den gränsen? Ska man stödja Iran om det skulle bli en hotande situation mot dem? Iran brukar ju vara kända för att både stå upp för Palestina men också negativt inställda till de klassiska imperialiststaterna (USA, Frankrike m.fl).
Untouchable:
klart att vi behöver en väl fungerande stat och en stat medför gränser, det vore ju tragiskt om Sverige blev en anarkistisk pyttipanna som Somalia
Det finns väl fler samhällsformer än så?
Nachac:
Stävjas och avskaffas, vilket kommer ske av sig själv som ett led i globaliseringen. När avstånd slutar betyda något åtföljd dem av nationsgränser. Tidigare befrielsekamper skedde i en annan kontext och var sålunda försvarliga då.Nej. Snarare blir det enklare. Finns inte nationalstater kan man bilda samhällen som grundar sig på liktänkande, istället för att konstruerat binda samman människor under förutsättningen att de bor under samma tak.
Vad för kontext då? Om dessa befrielsekrig skulle ske idag, skulle man då vara emot dem?
Men kommer det inte då skapas småsamhällen som försöker efterlikna de tidigare nationalstaterna? Finns det inte risk att det då blir samma process igen när dessa grupper blir större och man vill införa nya tankar och idéer i dessa grupper?
