Sommarsolstånd, årets längsta dag och kortaste natt. Det är midsommarafton. Snart är glasen höjda och dansen i full gång. I trädgårdarna har utemöblerna ställts i ordning med stolar och bord med blommiga vaxdukar. Män står barfota i gräset bredvid grillar med öl i händerna och tror sig briljerar i kokkonst, kvinnor står i köken och tar av potatis och gör i ordning lax, sill och andra godsaker. Lång borta på en äng springer ett par och håller handen. Långväga släkt och vänner möts för att äta god mat, dricka sig glada, dansa kring stången och ha roligt i varandras sällskap. Det har väntats på i regn och rusk, snö och kyla, solen står högt på himmelen och vädret är vackert, nu är den här. Sommaren. Men för mannen som snart ska döda ett barn kommer ingen sommar. För honom finns bara sorgen, smärtan och ändlösa nätter. Men det vet han inte om när han går ut i köket och tar sin fru om livet och smeker henne längs nacken. Hon släpper det hon har i händerna och vänder sig mot honom. De kysser varandra. Mannen som står i sitt kök en midsommareftermiddag och tänker att han älskar sin fru och hur trevligt det skall bli med alla gästerna känner sig lycklig, – mannen som snart skall döda ett barn. Ute på tomten står de första av gästerna och känner hur tungan fuktas, ty maten är snart klar. Från något av de inre rummen hörs en telefon ringa och mannen går för att svara, några ord byts och telefonen läggs på. Han ropar in till hustrun i köket och förklarar att han måste åka och hämta Kristian vid stationen och att han snart är tillbaka. Han tar en djup klunk och ställer ifrån sig ölen i hallen, tar på sig skorna och går ut på garageuppfarten. Mannen som snart ska döda ett barn tar upp nycklarna ur fickan och sätter på tändningen. Det faller ingen skugga över bilen och den skinande huven är inte bucklig och inte är den röd av blod. Samtidigt som mannen svänger vid den första avfarten står en flicka i en annan trädgård och pratar med sin mamma. Modern frågar om flickan inte skulle vilja springa iväg och plocka lite blommor att sätta i stången och göra kransar av, det skulle göra gästerna så glada.
Gästerna vid bordet instämmer och ler mot henne. Det skulle vara så fint. Flicka ser lite förstulet på församlingen och nickar instämmande, ty hon hade redan tänkt plocka blommor som hon ska ha under kudden ikväll. Men det säger hon förstås inte till dem andra, kusiner. Hon kilar in i huset för att ta på sig skorna och utifrån baksidan hörs moderns dova röst om att inte vara borta för länge. Flickan tassar med lätta steg på grusvägen som leder bort från huset och ut på den större vägen där ett långt fuktigt dike sträcker sig längs med vägen där hon kliver ned halvägs och plockar några blommor av varje sort som hon ser. Mest finns det av smörblommor och maskrosor och hon letar noga efter något lite finare. Dem som hon ska ha under kudden. Mannen som snart ska döda ett barn svänger återigen av och kommer in på en lite mindre väg än tidigare, han tittar ut genom fönstret och ser vildväxta ängar breda ut sig och det höga gräset som slingrar sig längs vägens kant, han ser kossor som betar i hagen. Han vevar ned fönstret och låter den svala fartvinden fläkta i ansiktet och andas in sommarens alla dofter, han tänker på sin fru i gul klänning och på den goda maten som han ska äta när han kommer hem igen. Han sluter sakta ögonen, men bara för ett ögonblick.
Solen lyser in genom bilens framruta och han fäller ner solskyddet. I hans öron viskar vinden, men den bara svischar, den viskar inte att ett barn bara har några få minuter kvar att leva och ej heller att grillen inte kommer tändas, inte idag och inte på många andra dagar.
Flickan hittar många fina blommor men än har hon inte fått ihop till sju sorter att ha under kudden. Hon får syn på en blåklocka och en annan fin blomma som hon inte kan till namnet på andra sidan vägen och ser sig först åt vänster och sedan åt höger innan hon går över, inga bilar finns i hennes synfält. Hon tar av sig skorna och vadar ned i det till fotknölarna regnfyllda diket och sträcker sig efter blommorna och stoppar in dem i buketten. Hon tänker på Robert, - Robert som går i parallellklassen och är så söt. Det är honom hon vill drömma om inatt.

Ty, så skoningslöst äro livet att en minut innan en lycklig man dödar ett barn, är han ännu lycklig och en minut innan en flicka inte öppnar ögonen mer sluter hon ögonen och känner en obeskrivlig värme sprida sig i kroppen när hon tänker på en pojkes kyss och vid ett fullsatt bord på en baksida där glasen höjs i skyn sitter en mor rörd och tänker på hur vacker, snäll och söt hennes dotter är som snart skall komma med krans i håret.
På vägen rusar en bil fram. Flickan kryper upp för dikets branta kant och den vita länningen får bruna fläckar där den legat emot hennes knän. I den ena handen har hon en stor bukett med blommor och hon böjer sig ned och tar upp skorna med den andra, ty fötterna är ännu blöta. Sjungandes trippar hon över vägen. Då hon är halvvägs tappar hon den ena skon. Hon sjunger ”vi kan dansa andra hållet andra”, - hon tittar upp och står alldeles blixtstilla.
Buketten faller sakta ur hennes hand och landar ljudlöst på vägbanans svarta asfalt.
Mannen ser genom bilens framruta, han ser där, där och ingen annan stans. Han ser ett flickansikte som stirrar honom rakt i ögonen. Ett förfärligt skrik hörs när han ställer sig på bromsen och lämnar två strimmor av bränt gummi på det torra underlaget samtidigt som ett metalliskt ljud av bucklad plåt dånar i framvagnen.
Efteråt är allt försent. Efteråt står en bil på sned över körbanan och ut ur ett hus kommer en kvinna springandes med handen för munnen. Efteråt öppnar en man en bildörr och ställer sig på ben som inte längre bär honom, han sätter sig ned lutad mot bilen med knäna under hakan och faller i tårar. Det han ser kommer han aldrig att glömma. Det har för alltid etsat sig fast på hans näthinna. Var gång han sluter ögonen och det blir svart skall den bilden komma upp, bilden av en livlös kropp och en utslagen bukett blommor.
Det sägs att tiden läker alla sår. men tiden, den läker inte en död flickas sår och inte hos den skara som suttit vid ett bort och manat en flicka att ensam gå och plocka blommor vid vägens kant och lika dåligt läker den såren hos den man som inte ens har tänkt på att han druckit, och haft så brottom att dricka mera. Ord som formar sig i huvudet, - om jag inte hade, om vi inte hade.
Dem kommer aldrig längre, dem stannar tillsammans med ångesten, med smärtan och tomheten, dem stannar där en ung flickas hjärta slutar att slå.