Fin dag.

Jag känner hur solen skiner genom fönstret och hör hur fåglarna kvittrar. Jag öppnar fönstet och jag känner hur solens strålar träffar mitt ansikte och värmer min bleka hud. Jag känner att jag vill gå ut, sitta under ett träd och läsa en bok medan jag hör fåglarna över mig kvittra. "Åh vilken härlig idé, Det var länge sedan" tänker jag.

"Vad ska jag läsa? Jag har läst alla böker jag har, jag kanske ska låna ifrån bibloteket"?
Jag stressar och tänker att jag måste skynda innan vädret blir kallare, fast jag vet att jag har gott om tid på mig då klockan bara är 11 på förmiddan.
Jag går ut till balkongen och ser den nästan molnfria himmlen och kollar rakt på solen.
Solens stålar är så starka att jag inte kan öppna ögonen ordentligt, Jag kollar ner på alla barnen som springer omkring och leker och skrattar.. Jag börjar le. Jag tar ett djupt andetag och andas in den friska luften. Jag får tillbaka minnen ifrån när jag var liten, alla sommrar jag har spenderat helt bekymmerlöst, bara lekt " kull eller gömma" hela sommrarna. Alla känslor kommer tillbaka.
Jag får ett efedrin rus. Jag känner mig lycklig.
Jag får en sådan lust att skrika "JAAG ÄLSKAR LIVEET!!" för första gången på länge känner jag mig lycklig igen. Men jag gör inte det. Jag är för feg. "Tänk om någon skrattar", "Tänk om någon jag känner ser mig" och får en obehaglig känsla, en knut i min mage.

Jag förebreder mig för att gå ut, och försöker att ignonera tankarna som snurrar runt innan för pannbenet på mig.
Jag tar på mig mina favorit ljusblåa shorts som jag bara har fina minnen med och mitt favorit linne, en vit enkel modell och till det mina nya vita båtskor. "Åh vad jag känner mig sommrig!" tänker jag och blir helt ivrig, jag vill bara gå ut till solen.

På väg till bibloteket funderar jag på vad jag ska läsa för bok, "ska jag läsa en deckare?" "eller bara ta en bok helt till ödet?" "det var länge sedan jag gjorde det, så det får det nog bli". Jag går fram till ett bokställ och bara tar en bok i förhoppning att välja en bra, jag kollar på etiketen och det står " I skönhet och sorg- av Peter Englund". Jag tar en titt på boken och ser att det är en bok av typen Historia, "jaha vad intressant" tänker jag och är lite små nyfiken om bokens inehåll. Men jag måste behärska mig, för jag ska inte börja läsa den förrän jag sitter under trädet.

Jag skyndar mig till parken, för där finns mitt speciella träd, det träd jag alltid sitter under när jag är ledsen, glad, orolig, rädd, ensam och hopfull. Trädet är väldigt speciellt, den ger mig en känsla av välbefinnande, en känsla av lugn. Den ger mig lycka.
"Hoppas att ingen sitter under den" tänker jag och får lite smått panik, jag går snabbt med boken i ena handen och andra handen i håret och försöker att fixa till det, jag blir smått irreterad över mitt hår, varför kan inte mitt hår bara vara som jag vill ha?!, måste allitd ha en dålig hårdag eller?! grubblar jag för mig själv.
Jag observerar alla runt om kring mig, hur sakta och bekymmer fritt de går och äter på sina glassar och njuter av den varma solen som nuddar våra kroppar.
Jag lugnar ner mig och går i normal takt, jag tänker hela tiden "Njut av det här fina vädret! stressa inte, njut bara"
Och jag gör det, jag går sakta och kollar upp till himmlen och ser fåglarna flyga förbi, solen skina och i bakrunden hör jag barn skratta. Jag får ett leende på läpparna.

Tillslut ser jag den, Trädet.
Jag ser att ingen sitter under den och blir jätte glad, jag nästan springer fram till trädet. Jag sätter mig och öppnar boken, och börjar läsa. Jag kollar upp och bli skymd av solljuset men jag ser en skympt av alla människor som sitter i parken, och de som går förbi som pratar och skrattar , alla par som går hand i hand och ler. Alla ungdomar som små retas med varandra. Och jag sitter här ensam.

"Äsch, jag har mitt träd och nu ska jag läsa boken" tänker jag för att ignonera känslan av ensamhet, och att sitta under trädet hjälper. Jag hör någon komma. Jag forsätter att läsa när jag plösligt hör någon säga "Hej" , jag kollar inte upp för det kan väl inte vara till mig någon säger hej? Jag är ju här själv.
Samma person säger hej igen, och jag tittar upp...

Forsättning följer..