Jag skriver novellsamling som projektarbete. Antar att ingen orkar läsa. Men om någon gör, så tar jag gladeligen emot all kritik. Bra som dålig.

Ludwig

Han hette Ludwig. Han ligger sedan länge djupt begraven dit solstrålarna aldrig förmår sig att lysa upp hans mörka ögon som de en gång haft förmågan att göra. Omgiven av vatten, eller fuktig jord. Jag vet inte var han hamnade tillslut, men det förtäljer inte historien. Det enda jag med säkerhet vet är att han är lika stendöd som Elvis, eller Gustav Vasa.
Jag heter Hedwig, som jag alltid gjort. De flesta måste ha trott att vi var syskon med tanke på våra namn. Det var vi förstås inte. Jag skulle aldrig ta beslutet att avsluta min egen brors liv. Sådan kärlek blir aldrig trött. Aldrig att den kärleken skulle rosta så mycket som den gjorde mellan mig och Ludwig.
Den rostade så mycket att när jag rörde vid honom sprack hans hud, hela han var som en gammal bil från 50-talet. En sådan man inte längre kan reparera. Hur mycket man än försöker lappa ihop och måla över krackelerar allt ändå under den till synes felfria fasaden.
Han bodde i en tvåa med gulnade tapeter och surrande lampor. Och jag var förstås tvungen att bo i denna usla knarkarkvart med honom. I en bortglömd liten ort i Sverige där ett fallfärdigt Konsum var centrum för samhällets dekadenta ungdomar. Där stod de och spydde ut sin ångest i takt med Volvobilarnas avgasrör och himlens alltmer påträngande gråhet.
Slutsatsen av den misär jag då levde i, med Ludwigs ständiga plinkande på gitarren som aldrig sett dagens ljus, och som aldrig fått uppfylla hans sedan länge våta tonårsdröm, och faktumet att flaskan hade blivit hans bästa vän eskalerades till den grad att jag tog hans liv. För hans eget bästa förstås. Och jag gjorde det på det fullständigt humana sättet att kväva honom med en kudde. Han var då förstås väldigt drucken och kan inte ha märkt någonting. Sedan kastade jag honom i ån i det rådande månljuset. Märkvärdigare än så var det inte.
Det fina i kråksången var att jag nu fick tid till att göra det jag så många rastlösa nätter funderat på att göra. Åka till Paris och dricka rödvin med åldrande fransmän, dansa folkdans tills luggen blir svettig i Ryssland, sitta på en strand i Mexiko tills saltvattensluften gjort mig vacker och kyssa brittiska pojkar i stökiga kök.
Jag var en ung flicka med en kropp tung av rastlöshet, tung av alla sorger som bekommit mig. Utmattad av längtan efter något större, längtan efter ett ställe där himlen inte kändes allt för klaustrofobisk. Så jag gav mig av med pengarna Ludwig jobbat ihop på Konsum. Utan mål, med förhoppningar om vidgade vyer.
Jag reste mot nya solnedgångar, nya trottoarer och nya förväntningar varje morgon. Jag gjorde kullerbyttor på kullerstenarna och flög över takåsarna. Jag kysstes hejdlöst i en miljon timmar och blev gränslöst kär lika många. Det fanns inget stopp för min frihet. Men jag grät på främmande balkonger varje natt medan en slumrande fransman eller sydamerikan låg mellan tunna lakan innanför glasdörrarna, väl isolerade från världen utanför. Världen som jag på många sätt lärt mig älska och hata. På nätterna hatade jag den medan jag på dagarna hopplöst förälskade mig i den igen.
Jag saknade Ludwig. Och det tär på mig när jag tänker på det, det tynger mig och det äter upp mig. Jag saknade att kunna ha någon att prata med och jag saknade någon att bygga upp något med. Jag var mätt, och jag ville hem.

Men för mig existerade inte hem. Hem hade jag lämnat bakom mig. Och jag kunde inte återvända. Likt ett batteri sakta dör tillät jag mig själv att långsamt tyna bort. I den värld jag själv skapat. Men lika långsamt som jag tynande bort började jag långsamt förstå att den värld jag skapat bara är ett gapande svart hål. Utan att det slant till någonstans i samma veva som jag mördade Ludwig.
Och jag föll hårt och djupt.
Ibland undrar jag om det var Ludwig som gjorde mig galen. Men jag tror att det var de gulnande tapeterna. Ludwig hade själv fallit i slutändan. Det hade vemsomhelst.