Jag har läst många trådar i detta forumet från den dagen då just detta "graviditet, föräld..." startade. Många av trådarna innehåller önskningar om att man vill ha barn nu. Trots den riga ålder som de flesta är så vill många ha barn. Med eller utan stabilitet.

Jag vill med denna tråd bara förklara hur jag har känt det. Därmed säger jag inte att man måste göra så eller att det är fel att skaffa barn tidigt, för jag vet många som klarar det fint som unga föräldrar.

Jag var 14,5 när jag trodde jag var gravid första gången. Jag visste inte vad jag skulle göra, Jag visste bara om att jag skulle behålla mitt barn och allt skulle bli bra. Jag hade precis gjort slut med min pojkvän och han sa tydligt att han inte ville ha något att göra med ett barn. Jag hade bestämt mig för att jags kulle behålla detta barn. Det var bara det att jag var inte gravid. Från den dagen i mars 2005 som jag fick reda på detta så har jag velat ha ett barn.

Jag hade aldrig festat ordentligt och såg inte något intressant i det innan. Jag ansåg att ett barn var allt jag behövde.

Idag har jag hunnit med att vara förlovad, planera bröllop och barn, blivit av med allt det. Rest till Malta i tre månader, Österrike på en impulsresa och är nu i Finland till Augusti. Jag har hunnit få en undersköterska utbildning och jag har festat så mycket jag bara orkat (för det är kul).

Vad jag vill ha sagt är att jag trodde jag var någon annan tills jag hittade en bit av mig för ett halvår sedan (4,5 år efter att jag trodde jag visste). Jag kommer säkert ändras och det gör man genom hela livet, men just denna perioden så behöver man få vara ung och självisk.

Det var nog allt. Njut av livet och ha inte så bråttom. Jag vet hur det känns att ha en längtan efter att barn. Jag har den fortfarande. Värken i mitt hjärta när jag ser ett barn, men man lär sig att leva med det. Du har hela livet framför dig.